Kategori: Okategoriserade

Vi har seglat drygt 1500 sjömil på vår 80 dagar långa resa. Inte jorden runt precis men de är proppfulla av uplevelser.

Efter jolleturen till Lannion började det dra ihop sig till VM-final. Vi var helt överens om att den skulle ses på pub och att vi skulle heja på Frankrike. Efter lite räknande så drog vi upp ankaret från sandbotten i vår fantastiska vik för att gå in i Trebeurden. Inloppet har en tröskel värd namnet, och vid lågvatten går lokalborna i hamninloppet utanför tröskeln och letar musslor och annat gott i flippflopps.

Vi bokade bord på ett av brasserierna. Kvällen till ära provade vi ostronen som vi (jag) har pratat om sedan vi kom till Frankrike. Supergott tyckte en av fyra. Fransmännen och kvinnorna vet hur man hejjar på sitt lag, hela restaurangen sjöng med i nationalsången och därefter bara höjdes stämningen.

Nästa etapp gick till Roscoff där invånarna är både stolta och kända för sin lök. Vi lånade cyklar hos hamnkaptenen och barnen hamnade på varsin pakethållare. Först satt Agnes på mitt styre men när hon fick ont i rumpan av ringklockan så flyttade hon ner till pakethållaren som sin äldre och lika tuffa syster. Mycket riktigt så lyckades vi hamna hos en lökodlare som även gav oss en lektion i stamtavlorna hos arbetshästarna i Bretagne. Vi fortsatte turen med 2,5 kg lök på styret…

Dagen efter fortsatte seglingen till Aberwrach. Vi siktade egentligen på hamnen efter men dyningen tillsammans med strömmen runt klipporna gjorde att vi tog det säkra före de pittoreska.

Min syster Linda gav mig en tavla för många år sedan. Det är ett stort avlångt foto på ett stormigt hav där fyrarna Nividic och La Jument blir översköljda av brytande vågor. Dramatisk! Bilden gav oss inspiration till att besöka ön Ouessant utanför Brest där vi insåg att fyrarna står. Vi kollade noga på väderfilerna för dagarna framöver och bestämde oss för att segla in i ankarviken till Lampaul som är största byn på ön. Ser ut som ett krokodilgap och helt öppen för väst. Tidvattnet beräknades och vi gav oss iväg. Allt enligt plan förutom att vi fick kryssa en bit. Detta tillsammans med att strömkartorna är ganska översiktliga på sina ställen gjorde att vi möttes av motström med ca 45 min kvar till mål. Längs med Ouessant hade vi 5 knop motström och Nausica fick jobba hårt. Då passar havsgendarmeriet på att borda oss med buller och bång. En RIB full med halvmilitärer smällde in i sidan och gubbarna hoppade över, letade igenom hela båten och frågade ut oss, barnen blev tysta och det var ganska omysigt, även om vi har varit med om det tidigare. 5 gånger nu faktiskt.

Ouessant var helt otroligt vacker. Vi hyrde cyklar en av dagarna, och denna gången även med kärra till barnen. Perfekt för då kan de slåss precis när de vill. Vi cyklade ut till udden med utsikt över de berömda fyrarna, fotade och filmade med drönaren. Ön var ordentligt kuperad så när vi lämnade tillbaka cyklarna så var det med stappliga ben men med leende på två av fyra, de små snarkade med vidöppen mun.

Varje dag översköljs vi av nya intryck. Det är oro inför inseglingar, utseglingar, tidvatten, ankarfäste, vågor som vi inte sett motstycke till, segling på dagen, natten, dimma, stjärnklart solklart och mycket annat. Vi badar, har simskola, fiskar, går, GÅR och går, upptäcker hela tiden nya platser, har skola ombord, underhåller, reparerar och installerar ombord, surfar, handlar, tränar och provar goda viner. Vi försöker att på något sätt lagra alla de synintrtyck med för det mesta otroligt vackra platser, men det är nog omöjlgt.

Jag kan konstatera att vi spenderar precis all energi vi har per dag. Barnen somnar ofta i knät på oss någonstans vid något trevligt bord och det tar inte lång tid från att lampan släcks i akterruffen till att någon av oss vuxna börjar snarka. Oftast hinner vi säga godnatt 🙂 Ändå ligger man med någon antenn påslagen, det räcker med ett ljud som inte finns med i det vanliga registret av knarr och kluck och vinande för att flyga upp på däck och kontrollera var det kommer ifrån, oftast naken.

Seglingen från Ousshant till Concarneau kommer jag aldrig att glömma. Det dygnet använde jag all erfarenhet jag har när det kommer till navigering och mörkersegling. Vi delade upp sträckan på ca 80 nm i två etapper för att undvika motströmmen mellan fastlandet och öarna utanför Brest. Vi hittade en superfin ankarvik väster om Morgat där vi pausade och lagade kvällsmat, nattade barnen och väntade in rätt tidpunkt för att ta oss igenom Raz du Sein, ett tidvattenrally som har fått ett eget namn. När det började mörkna så plockade vi upp ankaret och fortsatte. Precis runt udden fick vi höga och konstiga vågor på grund av att tidvattnet bytte riktning. Plötsligt hör vi två dödsskrik nere ifrån förpiken.

– Vatteeeeeeen!!!! AAAAaaaaaaaAAAAAAaa!

När jag kommer ner till barnen i beckmörkret så inser vi att någon har gjort det oförlåtliga misstaget att inte stänga däcksluckan ovanför förpiken. Detta gjorde att vågen som bröt över båten hamnade rakt ner på barnen som låg och sov. Två argrädda barn i mörkret är så tappra att några ögonblick efter att däcksluckan är stängd och de har förstått vad som hänt, skrattar de ikapp åt hela eländet och konstaterar att nu får vi minsann ta över mamma och pappas säng. Vi får klara oss på annat sätt. Inte mer än rätt höll vi vuxna med! Efter att jag nattat om barnen med torra kläder och fått ut det mesta av saltvattnet, närmare bestämt 15 liter, så löste jag av Linnea som nu seglade i beckmörker. Natten var helt utan måne eller stjärnor och kort efter avlösning började det duggregna. Sikten var fortfarande ganska ok och det gick att urskilja de fyra fyrarna som vi skulle sektornavigera med för att komma igenom passagen.Två av fyrarna hade karaktärer som jag inte sett innan, en kombination av långa och korta blink som var ganska svåra att identifiera. För fulla segel och med användande av radar, plotter och kikare tog vi oss igenom. Under hela passagen loggade vi mellan 9 och 11 knop i medströmmen.

Jag valde att segla hela den natten, det var regnigt och blåsigt och med mycket möten, flera fiskebåtar utan AIS så radarn fick jobba i den nu dåliga sikten. Jag älskar det! Jag ville inte gå och lägga mig! Känslan av full kontroll på situation, båt och navigation, sinnena på full volym och oseglad kust bakom seglena. Jag kan bara konstatera att det här är mitt element.

När det började ljusna så väckte jag Linnea för avlösning! Det var ofantligt skönt att borra ner sig i högen av barnarmar och barnben i akterruffen. Förpiken gick ju som sagt inte att använda.

Vi stannade i Concarneau en natt, därefter lade vi oss för ankare vid Illes de Glenan. Otroligt fina öar med turkost superklart vatten. Följande morgon så var det bara Agnes som ville följa med mig i jollen på fisketur. Vi hade en helt underbar timme när vi satt och pratade om allt möjligt och vi turades om att hålla i spöt. 5 makrillar senare så meddelade Agnes:

– Nu får det vara bra pappa.

Då är det bara att göra som man blir tillsagd. På vägen hem till Nausica gjorde hon sin berömda manöver och somnade sittande i flytvästen.

Väl ombord blev det dags att rensa fisk. Efter att både Agnes och Tilda tittat noga på färg och fenor, klämt och känt så frågade jag om de ville rensa varsin. Med den vassa kniven. Tilda nappade direkt för hon får ju tråkigt nog aldrig använda den vassa kniven annars och Agnes ville INTE vara sämre. Så nu har båda mina döttrar både fångat och rensat sin första fisk. Stolt pappa minst sagt!

Vi låg och laddade för att korsa Biscaya från Ille de Glenan till Capbreton/Hossegor längst in i sydöstra hörnet av Biscaya, en resa på 270 nm eller 2,5 dygn. Surfingen lockade!!

Inför en sådan etapp går vi igenom allt väsentligt ombord, kollar riggen wire för wire, motorn får en genomgång, seglen gås igenom, alla schacklar och andra låsningar kontrolleras och mycket mera. Två dagar senare såg vädret kanonbra ut och vi gav oss iväg! Linneas första nattpass bjöd på 9-13 m/s och ganska höga vågor men därefter lugnade det sig och vi hade nästan vindstilla när vi gick i mål.

Sista morgonen på överfarten väcktes jag av härlig sång och bananpannkakor, jag fyllde 39. Jag kan inte tänka mig en bättre setting för en födelsedag än ute på Biscaya tillsammans med familjen och med känslan av att vi tagit oss över detta hav på ett bra sätt. På eftermiddagen anlände Linneas föräldrar Lennart och Yvonne och vi avslutade födelsedagen på fiskrestaurang där allt tillagades framför ögonen på oss. Från stationen där de stod i gummistövlar och stora galonförkläden och öppnade ostron, fileade fisk och fixade till humrar till de stora gasolhällarna där fisken passades sekund för sekund. Tack för en fantastisk födelsedagsmiddag med härlig stämning!

Inseglingen till Capbreton är en berättelse i sig. Hossegor är en av Frankrikes största metropoler för vågsurfing och om man inte håller reda på väder och tidvattentabellen så kan hamninloppet vara livsfarligt med brytande atlantdyning i inseglingen. Innan man kommer in i hamnbassängen så färdas man i en lång kanal där vågorna blir hopklämda och höga. Vi hade stilla förhållanden och i fas med tidvattnet men vi gjorde ändå 8 knop och gjorde entre seglandes på tvären för att parera strömmen. Vi fick vänta ca en vecka innan förhållandena bev såpass ok att vi vågade oss ut igen. Under tiden gick det absolut ingen nöd på oss, det är ju samma vågor man vill ha när man står där med sin surfbräda, härligt!

I Capbreton blev vi påkörda av en motorbåt, Lennart och Yvonne satt i sittbrunnen och det blev ett herrans liv. Yvonne röt på motorbåtschauffören och bad honom med tydligt kroppsspråk och svensk/engelsk klartext att komma tillbaka och göra rätt för sig. Det gjorde han och det blev i slutändan en källa till kontakt med trevliga männsikor i en härlig region.

Nu lämnar vi Frankrike med så mycket upplevelser och positiva känslor ombord att det är svårt att ta in att vi har bara börjat resan. Vi lämnar också regionen som är så enormt präglad av tidvattnet. Sover man middag (om man nu skulle hinna med det…) så ser ankarviken helt annorlunda ut före och efter luren. Som mest har skillnaden mellan högvatten och lågvatten tangerat 10 meter, givetvis ger detta en väldig fart på vattnet runt uddar och i passager mellan öar. Även hur havsbotten ser ut har en väldig inverkan på komforten ombord och även där det är relativt djupt kan det uppstå vågor och strömvirvlar som vi inte är vana vid hemifrån. Det finns ett par informationskällor som man inte klarar sig utan:

– Tidvattentabeller som visar tidpunkt för hög- och lågvatten hamn för hamn
– Strömkartor som visar riktning och hastighet på strömmen timme för timme
– Sjökort som visar var det kan uppstå farliga/obekväma förhållanden pga strömmen
– Vädret förstås
– I Biscaya behöver man också ha järnkoll på dyningen (swell).

Det finns flera hamnar som blir farliga att gå in och ut ur, eller blir tillochmed helt obrukbara när dyningen blir för hög och kommer från ”fel” håll. Samtidigt så har vi bit för bit insett att tidvattnet också är en fin tillgång. Har man det med sig så kan man göra längre sträckor på kortare tid än vad vi är vana vid hemifrån. Det påverkar också landskapet på ett dramatiskt sätt som är svårt att beskriva. Det är häftigt att se grynnorna som man undvek i inseglingen ett par timmar tidigare eller att se traktorerna köra ut och skörda på ostronbankarna när hela bukten man nyss seglade över är torrlagd.

Nu är vi hungriga på nästa etapp, Spanien här kommer vi!!

Barnen har utvecklat en fantastisk förmåga att somna lite var som helst, hur som helst och fullkomligt obekymrade om vad som händer runtomkring dem. Agnes slutade sova middag hemma långt innan vi påbörjade resan, men nu märker vi att hon har ett behov av mer sömn igen. Inte så konstigt kanske. Under en jolletur runt ön Sark började hon vingla lite konstigt, jag lyfte på kepsen och japp, hon hade slocknat. Till godnattvisan från en fyrahästare och vaggad av havets vågor satt hon rakt upp och ner i sin gula flytväst, med den ena lilla handen i ett stadigt grepp om en åra, och sov. Hon missade tyvärr vackra vyer men jag tror inte att hon brydde sig så mycket om det, hon hade fått nog med intryck den dagen ändå.

Alla i familjen blir emellanåt mätta på intryck och ibland är behovet av sömn eller egentid extremt stort. Vi börjar märka det och vi börjar också bli bättre på att låta det få vara så. Jag kunde bli stressad i början av känslan att inte orka, eller vilja, se och göra saker hela tiden. För mig kändes det som att vi missade vår chans om vi inte upplevde allt som ställena hade att uppleva. Jag har insett nu att det är ohållbart att resa så, då orkar vi aldrig hela vägen. Det är så mycket mer runtomkring än bara själva resan som vi måste ha energi över för. Båten ska hållas iordning, saker går sönder som ska lagas, barnen har dåliga dagar, vi vuxna har dåliga dagar, tvätt ska handtvättas, storhandlingar görs utan bil eller cykel och diskussioner mellan familjemedlemmar ska försöka vinnas även här. Det kräver sin energi bara det. Så vi försöker planera in mer tid till det vi gjorde första dagen på resan, sitta och andas i sittbrunnen.

Efter sköna dagar i den vackra ankarviken utanför Sark så seglade vi vidare till den tredje och sista av kanalöarna som vi tänkt besöka, ön Jersey. Vi hittade ytterligare en liten paradisvik där vi hivade ankare, och på kvällen puttrade vi in till en liten stenig strand avsides om den mer befolkade sandstranden. Här kunde vi i lugn och ro njuta av bad i en vacker kvällssol. Barnen gjorde upp en bana på de flata klipporna där olika stafetter hölls och de turades om vem som skulle få springa först. Tilda har insett vikten av att låta Agnes vinna emellanåt om hon vill fortsätta att ha en kompis att tävla mot.

Det var en rullig ankarvik vi lagt oss i och dyningar gjorde emellanåt livet ombord väl händelserikt. Vid ett tillfälle hörde jag Anders uppifrån däck skrika ”Håll i er!”. Jag och barnen höll på att fixa frukost och sekunderna senare flög kaffekoppar och flingskålar runt i båten. Svallvågor utifrån havet gjorde att hela Nausica stod på ända. Jag svor tyst medans jag krampaktigt försökte hålla kvar mjölken. Sedan borstade vi flingor och chia-frön ur håret och försökte börja om vårt frukostmål.

Vi ville ta oss in till staden Saint Helier son låg en liten bit från vår vik. Det skulle gå att ta en buss hade vi hört men vi var osäkra på vart ifrån den gick. Vi tog jollen in till stranden och fick sedan släpa den brutala pjäsen upp till stenbryggan som låg långt där uppe. Det var lågvatten och tillsammans med sandmaskar och våra lyckligt tjoande barn svettades vi kilometrar genom den tunga sanden. Ja, det kändes som att vi utförde en triathlon i ökenvärme.

När det slutat flimra framför ögonen på oss och mjölksyran lagt sig något i låren så promenerade vi sakta upp mot en parkeringsplats. Där stod, väldigt udda placerat, ett par hästar och tittade på oss. Ägarna till dessa erbjöd oss skjuts upp till busshållplatsen. Anders och Tilda drog det långa strået och fick åka i en Mercedes SLK. Jag och Agnes fick skjuts av hästsläpet och det var spännande i sig. Bussen tog sedan en väldig tid på sig och vi började så smått att lifta. Barnen lärde sig snabbt konceptet och tillslut stannade en vänlig herre i en tjusig bil som kunde köra oss till rätt busshållplats. Vi fick komma in i ljuvlig aircondition och oj så skönt det kändes! Jag tror dock att våra sandiga och småslitna shorts inte kände sig lika välkomna av de fina, mjuka lädersäterna.

När vi tillslut stod på rätt buss försökte vi smuggla in Tilda som en femåring (hon fyllde sex år i april så det var inget tungt brott vi skulle utföra). Tyvärr har hon lärt sig för mycket engelska för att vi skulle lyckas med en sådan manöver. ”No, six daddy!” skrek hon tydligt när Anders försökte. ”Haha, kids… they are funny” försökte Anders skratta lite stelt åt det hela. Den gråa busschauffören såg inte det minsta road ut av det lilla skämtet. Med neddragna mungipor tog han ordentligt betalt av oss. När vi sedan försökte betala för kalaset med euro började mustaschen på honom vibrera så jag trodde att hela han skulle explodera, ”it is in POUNDS here”. Just det, vi är inte i Frankrike längre. Jag tror ingen var nöjdare än busschauffören själv när vi tillslut klev av bussen i stan. Skön busstur hade vi ändå.

Staden bjöd sedan på… inte mycket alls faktiskt. Kanske vi hade upplevt det annorlunda om vi hade haft mer pengar, för shopping fanns det en del av. Men just själva stadskärnan var mest turistig och intetsägande tyvärr. Men vi stötte iallafall in i Mawis besättning och fick en mysig lunch ihop.

På kvällen vägde vi upp den bleka staden med en kvällsgrillning på stranden tillsammans med Mawis besättning. Killarna var fast beslutna om att grilla fisk, så de stack ut för att prova fiskelyckan. När de var ute med jollen så lekte barnen i Mawi och jag fick en timme att vara helt ensam i Nausica. Det kändes nästan overklig att i lugn och ro få packa en väska utan att någon la sig i vad som packades ned. Och jag kunde äta godis utan att behöva bjuda och förhandla med någon! Anders lyckade fiska upp en mängd makrillar och Phillippe lyckades med det prestigefulla i att harpunera en fisk när han snorklade runt i det svinkalla vattnet. Lyckan var obeskrivlig och både barn och vuxna njöt av god mat och mysig solnedgång. Till efterrätt grillades marshmallows, såklart, och väldigt trötta och väldigt mätta puttrade vi sedan tillbaka till båtarna på ett mörkt hav.

I tre nätter låg vi i denna vackra ankarvik innan vi gjorde en nattsegling tillbaka till fastlandet. Anders gick och la sig med barnen och jag fick ett underbart första pass med medström och fin vind för segling. I slutet fick jag plötsligt mobilnät igen och under en vit stjärnhimmel fick jag ta del av alla fina kommentarer från er som läser vår blogg. I den kyliga nattluften satt jag med mössa och dubbla jackor och var alldeles varm inombords. Tårögd av de fina hälsningarna försökte jag sända telepatiska kärleksmeddelanden till var och en. Jag hoppas att ni kände av dem. Anders kände iallafall av kärleken eftersom jag inte är så snabb på det här med telepati, så han fick en timmes extra sömn.

Det var på morgonen sedan som det hände. Ander pratade i telefon med vår meteorolog Dan och plötsligt var de bara där. Delfiner! Delfiner i mängder! Dan fick ta del av magin via telefon men sedan fick tyvärr samtalet ett abrupt avslut när vi behövde använda telefonen till att filma och ta kort. För de var runt oss överallt! Vi skrek och jublade, snavade på vingliga morgonfötter och försökte gnugga sömnen ur ögonen för att se ordentligt. Det var ett ögonblick i livet som jag hoppas att jag aldrig kommer att glömma. Dessa stora, vackra, vilda djur hoppade och lekte så majestätiskt och så nära. Flera gånger var jag rädd att vi skulle köra på dem, de var bara centimeter från fören. Hade vi sträckt ner handen hade vi enkekt kunnat röra vid dem när de hoppade och lekte i vattnet. Emellanåt la de sig lite på sidan och det kändes som att de tittade upp på oss. Så snabba och smidiga och så oerhört vackra djur. Det var aldrig någon risk att vi skulle krocka med dem, de hade full koll på båten och på sig själva. Agnes, som faktiskt hunnit vakna, blev lika lyrisk hon och pekade ut för oss vilka som var hennes kompisar bland de stora djuren. Lyckoruset satt i hela dagen sedan. Jag fick en kommentar om att känna sig utvald när de kommer sådär, och det var precis så det kändes. För Agnes var det dock självklart, det var ju hennes kompisar som kom och hälsade på.

Vädret lovade fina vindar i några dagar till, så vi fortsatte vår ankringsturné. Jag inser att det kan bli lätt tjatigt att läsa om hur den ena ankringsviken är vackrare än den andra och hur det känns som att man kommit till paradiset varje morgon när man tittar ut. Men jag tjatar på, för det är så galet vackert här.

En dag tog vi jollen in till den lilla byn Lannion och den dagen är egentligen värd ett helt kapitel för sig själv. Det kändes som att vi levde en hel månad av alla saker som hände under dessa timmar. Men eftersom jag ligger lite efter i bloggen nu så kommer kortversionen.

Turen med vår puttrande jolle gick genom en lång flod som är väldigt utsatt för tidvattnet. Vi var lite tidiga i starten och fick lägga oss in till strandkanten för att inte sköljas bort i flodvattnet som fortfarande var på väg ut. ”Strandkanten” som såg så trevlig ut på avstånd visade sig bestå av det närmaste kvicksand jag någonsin kommit. Vi sjönk ner över knäna i den svarta leran när vi försökte hjälpa panik-kissenödiga barn att få av sig byxorna. ”Ska vi verkligen äta vår lunch här?” frågade Tilda oss med skeptisk blick när hon såg hur vi krälade runt. Vi lyckades ta oss ut igen och hittade en brygga där vi kunde förtöja vid istället. När vi stod där och pustade ut och försökte skölja av oss den geggiga leran så kom det fram en engelsman till oss. Det visade sig att han seglat mycket i bland annat Karibien och med en otrolig gästfrihet bjöd han hem oss till sig ”for some tea”, så vi kunde fortsätta prata och få lite tips av honom. Vi fick hans adress och lovade att höra av oss.

Efter vår medhavda matsäck gick vi en lång runda upp till en liten by för att invänta medströmmen. Där träffade vi på ett antal inte alls lika gästvänliga hundar och fransoser vid vad som såg ut som en gårdsbutik. Skyltarna visade fruktbutik men vad butiken egentligen sålde, om det ens fanns någon, kände vi oss plötsligt inte alls intresserade av när hundarna visade ragg och argt kom emot oss. Barnen var otroligt duktiga dock och stod alldeles stilla, tryckta mot våra ben när hundarna cirkulerade. Vi kom helskinnade därifrån och begav oss ner mot vår jolle igen. Där hade strömmen vänt väl snabbt i vår mening och högvattnet gjorde det omöjligt för oss att ta oss ut till den. Anders, som har jobbat upp sina färdigheter i att lifta, lyckades dock få skjuts ut av en annan jolle och tillslut satt vi alla fyra tryggt i båten igen. Nu gick färden betydligt snabbare eftersom vi hade medström och innan vi visste ordet av så skymtade vi Lannion bakom en krök.

Här är skillnaden i vattennivån över 10 meter, mellan hög- och lågvatten. Eftersom staden låg en bra bit in i floden så hade vattennivån här inne inte hunnit stiga lika mycket och vi höll på att fastna illa i stenarna på ett ställe. Det krävdes armmuskler och en klurig manöver för att ta oss loss men tillslut tog vi oss till en stenbrygga där vi kunde förtöja jollen. Denna låg dock 10 meter upp. För att ta oss iland skulle vi därmed klättra upp för en gänglig och lodrät stege. Tilda var vi aldrig fundersamma över, hon är stark och smidig som få. Men Agnes är, naturligtvis, mindre och därmed heller inte lika stark. Hon väger dock upp detta med ett jädra anamma och en stor portion mod. ”Lätt som en plätt. Det klarar jag” sa hon när vi visade henne stegen. Sedan klättrade hon kavat de 10 meterna rakt upp utan att tveka en sekund. Modiga lilla treåring.

När vi kom upp visade det sig att vi hamnat på en parkeringsplats. Där stod ett antal husbilar parkerade varav en med en hund i som precis var på väg ut med sin husse. Tilda tycker om hundar generellt men hon vet så väl att hon inte ska hälsa på hundar som hon inte känner om inte ägaren säger ok. Hon hjälpte istället mig att knyta fast jollen medan Anders hjälpte Agnes av med flytvästen. Plötsligt hör jag ett ilsket gläfsande bakom oss, ett koppel som hastigt skramlar över asfalt och Tilda som skriker högt. I samma millisekund sker det en förvandling bredvid mig. Anders förvandlas till ett lejon, ett riktigt förbannat och ilsket rytande lejon. Han gör ett utfall mot hunden som om den vore en gasell på savannen. Jag tänker att nu sparkar han ihjäl honom. Som tur var så gjorde han inte det med han får tag i kopplet, drar hårt så hunden flyger som en liten vante bort från Tilda och ryter ”PASSA DIG!!!” medan ilskan sprutar ur ögonen på honom. Först efter en liten stund reagerar hundägaren och börjar mesigt prata med hunden om att man inte får göra så. Hunden hann som tur var bara snudda vid Tildas ben och det blev endast ett litet rivmärke. Men Tilda blev såklart väldigt rädd och berättade sedan för mig att hon inte alls vill ha en hund längre. Ägaren trodde att hunden blivit rädd för de gula flytvästarna och det var därför han nästan högg ett barn i benet. Anders pratade med honom och jag vet inte vad som sas och det är kanske bäst att det stannar mellan dem. Vi satte oss en bit därifrån och pratade igenom händelsen och varför hunden kan ha gjort som han gjorde. Vi påminde Tilda om alla fina hundar som hon känner och snart var hon på banan igen. Men både jag och Anders skakade av ilska en bra stund efteråt.

Lannion kan jag rekommendera som en otroligt romantisk fransk liten by med gamla vackra stenhus och välbevarade små gränder. Vi gick och köpte en stor kaka i ett bageri och begav oss mot adressen som vi fått av vår nyfunna seglarvän. Adressen var dock väldigt svår att hitta och vi engagerade flera grannar som försökte hjälpa oss. Tillslut lokaliserade vi vad vi trodde var rätt hus men där var ingen hemma och vi skulle precis till att ge upp. Då kommer en kille i vår ålder ut som följt oss med stor humor i vårt letande. ”Vill ni komma in på en drink medan ni väntar på er vän?”. Fransk gästfrihet, jag älskar det. Hans engelska var utmärkt, ölen var kall och barnen hittade en tom tvättkorg att leka vilt i. Vi fick ta del av hans härliga humor och kunskaper om världen då han rest runt en hel del. Plötsligt slog det oss alla att det minsann var frankrikes nationaldag idag! Och minsann, vad trollar han fram ur kylen om inte en iskall champagne. Vi jublade! Kvällen blev betydligt senare än vi tänkt men framförallt väldigt väldigt trevlig.

Vi var tvungna att säga hejdå till Fabien och det var ordentligt mörkt när vi tog oss tillbaka till vår väl förtöjda jolle. Hunden låg som tur var och sov. Eller låg och darrade i ett hörn när lejonet smög förbi. Det var nästan spöklikt att ta sig fram på den tysta mörka floden på väg ut till havet igen. Plötsligt fick jag ett sms av Christina ”Vi har koll på er båt om ni planerar att spendera natten ute.” Härliga Mawi hade kommit till samma ankarvik igen!

Vi var redo. Nu skulle vi ta tjuren vid hornen och sadla hästen. Nu skulle udden rundas. Vi skulle möta det riktiga tidvattnet och vi skulle ut mot Alderneyracet. Men först ville vi bara se Cherbourg, och kanske samla lite mer kraft inför den stora utmaningen. Staden låg bara några timmar från St Vaast men tidvattnet kan bli riktigt bråkigt här om man inte timar rätt med vindar, strömmar och högvatten. Så vi räknade och laddade ner väderrapporter och sedan bar det av. Vi fick en fin kryss innan vinden dog för oss och för motor puttrade vi sedan genom ett återigen kokande och hoppande hav. Men den här gången hade vi strömmen med oss och svaga vindar mot oss så vågorna blev inte alls så galna som sist. Resan tog dock längre tid än vi hade planerat och vi insåg att vi inte hade en chans att hinna i hamn innan fotbollsmatchen mellan Sverige och Schweiz var över. Paniken växte. Svt-play fungerade inte av någon anledning men jag fick fin support av kära Terese hemifrån som lovade att messa mig när något spännande hände. Tillslut kom jag dock på att radio också sänder live. Vi satte på vår fina högtalare och sände så många kärlekstankar till Daniel som gett oss den i present. Medan rätt kanal rattades in så åkte chipspåsar från skafferiet fram och en nöjd familj skrek sedan och dansade segerdans i sittbrunnen när Sverige gjorde mål. Inte ett öga torrt och inte en fisk i sikte på någon av våra krokar. Bönor till middag igen, men vinsten smakade så gott så det spelade ingen större roll.

Mycket pengar har lagts på hamnavgifter den senaste tiden så vi var ordentligt sugna på att ankra några nätter nu. På sjökortet såg vi att man fick ankra innanför ett par bojar strax utanför hamnen, men i verkligheten var det på tok för lite plats. Lite längre ut låg ett militärområde men man kunde tolka sjökortet som att nedre halvan av detta var ok för båtar att beträda. Vi valde iallafall att tolka det så. Eller, kanske det var jag alena som valde att tolka det så. Oavsett så stack två båtar dit, la snyggt och prydligt ankaret till rätta och hann nästan göra den coola high-fiven med varandra innan en svart motorbåt kom körandes i full karriär mot oss. I båten satt två män beväpnade med allt möjligt tokigt och plöstligt hade vi ett automatvapen riktat mot oss. Jag blev så jädra skraj. När jag såg båten köra fram till Mawi med dragna vapen var min enda tanke: ”Merde! Jag har inte ens något rödvin i båten att muta dem med. Han kommer att skjuta dem!” Möjligtvis en något överdriven tanke så här i efterhand, men man vet ju aldrig vad straffet är i Frankrike för att beträda militära områden. Tyvärr regnade det så mycket så jag hade ingen kamera uppe, men jag hoppas ni kan föreställa er denna hemska scen ändå. Männen, ska tilläggas, var trevliga och artiga och kallade Anders för ”sir” så när jag väl slutade att stirra in i mynningen så kändes situationen rätt ok ändå.

Vi puttrade sedan snällt in och betalade hamnavgift för två nätter vid bryggan. Därefter upptäcktes staden Cherbourg på olika sätt. Vi strosade en hel del, hittade en mysig liten park och hade lekplatsdag med barnen, besökte lokala vinhus, surfshopar i jakt på en surfbräda (som ingen vet vart i båten den ska hängas, men enligt Anders finns det absolut plats för en), och tog morgonpromenader upp till ett fantastiskt utkiksställe. Det fanns såklart också tid för fiske, legobygge och båtpicknick med barnen från Mawi. Den här gången blev fiskelyckan stor med harpunen och Anders fångade två mycket välsmakande fiskar.

En av dagarna vaknade vi till åska och storm. Vindbyarna vräkte över oss och det var något av det värsta jag upplevt. Varken stormfock eller drivankare gjorde någon nytta i det här. Ovädret hos oss var obarmhärtigt, men uppe i sittbrunnen och resten av hamnen var det sol och ljuvligt stillsamt. Under Nausicas däck var det dock full kalabalik av syskonbråk som avlöste varandra i ett. Mellan nedslagen tjoade jag och Anders till varandra: ”Du tar Tilda och går ditåt så tar jag Agnes och går åt andra hållet”. Så snabbt vi förmådde kastade vi oss ut ur detta inferno av ilska och försökte skingra alla känslor med lite avstånd. Jag tog Agnes och gick in mot stan och så fort hon inte längre hade storasyster i sitt synfält så lugnade allt ner sig. Vi hittade mysiga marknader som sålde frukt, ost, bröd och fisk och vi lyxade till det med en påse stora smaskiga körsbär. ”Nu när inte pappa är med” mumsade Agnes nöjt. Anders gillar nämligen inte kärnorna och de härliga röda fläckarna som så smått börjar fylla båten. Sedan gick vi hand i hand genom staden och sjöng i kör om diverse påhittade saker. Det var så mysigt att gå där med min kloka treåring och få insupa atmosfären med henne, av henne, och jag lärde mig så mycket denna eftermiddag. Agnes har utvecklats en hel del den senaste tiden. Både vad det gäller språkmässigt och tankemässigt, och för hundrade gången fick jag njuta av känslan om hur ljuvligt det är att få ta del av detta från första parkett.

Tilda och Anders hade också haft en lyxig stund tillsammans. Tilda berättade och gestikulerade vilt om hur hon hade fått åka sin sparkcykel på en skateboard-rink och hur de båda hade susat fram genom andra delar av staden. Efter lite avstånd från varandra så var syskonkärleken tillbaka på blomstrande nivå igen. Agnes bjöd glatt storasyster på de sista körsbären och Tilda gav Agnes en teckning som hon hade ritat. Jag fick dock onda ögat av Anders som hade uppmärksammat dessa förbjudna bär i båten. ”Lugna dig, jag städar bort fläckarna. Njut av kärleken istället!”

Sedan var det så dags för det omtalade och beryktade Alderney-racet. Vi hade laddat länge och var väl pålästa. Det är en enorm ström från tidvattnet under den här sträckan och båten får sig en ordentlig skjuts framåt. Det pratades om 7-8 knop och vi skulle i princip flyga med båtarna. Framför mig såg jag hur hela familjen hängde i varsin tamp efter båten som rusade genom vattnet. Jag såg till att barnen var ordentligt fast i sina säkerehetslinor när vi seglade fram mot starten. I den där bilden jag hade byggt upp för mitt inre var det allt en lite mer händelserik start. Kanske ett startskott. Någon liten flagga som viftades med. Men åtminstone en check hejarklack med färgglada banderoller som stod och skrek. Inget. Nothing. Nada. Bara ett alldeles lugnt hav, lite dimma och några andra båtar som seglade slött framåt. Och den utlovade farten? 1 knop medström. Jag kände mig grundlurad! Kom igen nu! Heja heja! Vi skulle ju flyga fram. Vi kröp snarare i sakta mak. Allt detta strömmande handlar om hur månen står i förhållande till jorden (och en del andra parametrar…) och vi timade visst en låg dragning från vår vita vän, detta kallas för neap. Det tog därför betydligt längre tid att ta sig fram till Gunsery än vi planerat för. Barnen var dock nöjda för det innebar att de fick bli nattade under segling och det är höjden av mys för dem. Och vi fick längre tid att njuta av allt det vackra runt oss så visst kom det något gott ut detta ändå.

Väl i Guernsey la vi oss för ankare i Havelet bay strax söder om hamnen. Vi var inte ensamma men det kändes ändå som en otrolig frihet att äntligen ligga för ankare igen. Guernsey, som alltså är en av kanalöarna, eller Channel Islands som de kallas för, bjöd på otroligt vänliga människor och naturen kring där vi ankrade var riktigt häftig. Staden i sig föll väl inte oss helt i smaken då det var rätt turistigt och väl flådigt. Men vi hittade en mysig resturang/pub där vi kunde titta på matchen mellan Sverige och England. Eftersom Guernsey ligger på Brittisk territorium, det tillhör dock inte England om jag har förstått det hela rätt, så var det en häftig känsla att få se matchen där. Vi fick fin support av Mawis besättning och trots förlusten i fotboll så hade vi en mysig kväll tillsammans. Phillip tog med sig båtens svenska gästflagga och denna hängdes upp på första parkett.

Under ett par dagar fortsatte vi att njuta av vår ankringsplats och härliga bad. Vi paddlade runt på vår SUP och insöp känslan av harmoni i kroppen. Det enda som störde oss var lite krångel med toaletten. Det lät ungefär som att man försökte mixa grus i en blender om någon försökt med det någon gång, det lät med andra ord helt fel. Den fungerade dock fortfarande så vi tänkte lite ”Vi fixar det imorgon”. Men detta till trots så njöt vi enormt. Morgonen startades med dopp ner i det fortfarande svinkalla vattnet och för att riktigt vakna till gjordes detta au naturel. Det är sannerligen en skräckblandad förtjusning. Anders har något slags pansarskydd och berörs inte så mycket av det kalla vattnet. Första gången sa han till mig att sluta pjoska så och stanna kvar längre i vattnet, så känns det skönt efter en liten stund. Visst men inte om det är 15 grader i vattnet! Jag skrek så många svordomar åt honom under ytan så jag tror de engelska krabborna flydde i panik. Jag blev inte lugn igen förrän efter jag bränt mig på tungan av morgonkaffet. Sedan dess är han en sådan gullig supporter när jag huttrande kommer upp igen och vi sitter och myser ett tag i sittbrunnen tills barnen förmår sig att vakna. Tilda är också ett riktigt vattendjur och hon hoppar snabbt ur sitt nattlinne och i sin våtdräkt långt innan vi ens fattat att hon är vaken. Sedan tar hon en av oss i handen och hoppar kavat i från sidan av båten. En morgon hade Agnes laddat färdigt och hon ville också prova. Absolut inte med våtdräkt dock. Nej detta hemska, tighta ofog har hon dissat för längesedan, trots att vi köpt en storlek större åt henne. Hon badar i baddräkt och den som föreslår något annat får sig en rejäl omgång av denna viljestarka treåring. Så iklädd baddräkt och flytväst klättrade modiga Agnes över staketet och stod på vingliga ben på sidan av båten. Det är ett rätt högt hopp och för en liten människa såklart ännu högre. Vi hade känt på vattnet innan och hon var fast besluten om att bada precis som storasyster gör. Så vi hoppade. Och det skreks. Men oh så nöjd hon var efteråt, och detta med rätta!

Tyvärr blev det ingen bild på mig och Agnes men fler hopp kommer. Tror jag. När hon glömt hur kallt det var.

Nästa ankarplats blev på ön Sark, en annan av The Channel Islands. Och vilket ställe. Inte heller här var vi direkt ensamma i ankarviken, men det var vackert så det gjorde ont i ögonen. Höga, branta och vassa klippor som sträckte sig långt över våra huvuden. Havet var kristallklart och den blåturkosa färgen kändes nästan overklig i kontrast till det steniga och vassa som sågs både över och under ytan. Under seglingen mot Sark fångades inte mindre än åtta makrillar på mindre än 30 minuter. Vi turades om att fiska. Varannan gång, som de äkta makar vi är. Anders sa snällt till mig efteråt att jag kunde få skriva i bloggen att jag fångat några också. Men det hade varit lögn, Anders fångade åtta och jag skrytiga noll stycken. Man skulle ju kunna tänka sig att fiskarna fortfarande fanns kvar och var hungriga eftersom så fort Anders slängde i krokarna så nappade det på minuten. Men de rackarna simmade kaxigt förbi när jag höll i spöet. Tilda tröstade mig med att säga att det säkerligen var jag som lockat dit dem iallafall. På kvällen hade vi makrillfest med Mawis besättning och vi fortsatte att förundras över livet vi lever just nu. Vi skålade tillsammans och allt kändes så enkelt där i solnedgången.

En dag hade Anders ont i sin fot så han beslutade att stanna i båten och fixa lite projekt. Jag och barnen tog jollen in till stranden och njöt av sand och hav. När vi kom tillbaka till båten igen kom en något rufsig men väldigt nöjd man upp ur båten. ”Jag har fixat toaletten”. Jag hörde så väl i rösten att det var något mer än bara det. ”Gissa vad som satt fast? Jo minsann, det var en KÖRSBÄRSKÄRNA!” Ojojoj triumfen i hans ögon. Tilda räddade situationen med sin härlighet ”Haha det var kanske jag, för jag råkade svälja en för ett tag sedan”.

VM i fotboll. Ja det kanske inte kändes lika stort som det brukar men det är absolut något som vi helst hade följt med större noggrannhet än vi nu lyckats med. Tyvärr missade vi första matchen som Sverige spelade, det enda vi såg av den var det som folk postade på fejjan. Tack för allt som postades! Andra matchen var vi fast beslutna om att inte missa. Så vi laddade barnen med löfte om fotbollskväll och alla var strålande glada när vi gick genom Boulogne för att hitta den perfekt puben att se matchen på. Eller om jag ska vara helt ärlig så laddade vi barnen med löfte om glass och vi gick genom staden i full panik för att i tid hinna hitta en pub/restaurang/lyxhotell/parkbänk där vi kunde hitta både glass och en tv. Två minuter innan avspark hittade vi den svindyra lilla restaurangen som utlovade båda våra önskemål och familjen kunde svettiga pusta ut i de mjuka sofforna. Det var en härlig känsla av spänning och förväntan som infann sig. Som det alltid gör innan avspark. Vi hade en mysig kväll och när väl glassen kom in så njöt barnen precis lika mycket som vi av matchen. ”Riv mina råsegel det där var inte bra!” skrek Tilda ut över den lilla restaurangen vid sista målet och för hundraelfte gången kramade jag om henne tills hon vänligt men bestämt bad mig att sluta. Älskade barn! Att resultatet sedan inte blev som vi önskat var såklart väldigt synd men vi fick otroligt fin support av fransoserna runtom i resturangen. Det blev många tröstande ryggdunk och peppande ord eftersom de sedan länge förstått att vi var svenskar. De gillar nog Sverige bättre än Tyskland tror jag. Eller så var de ute efter hög dricks.

Från Boulogne seglade vi till Dieppe och hade återigen finfina vindar med oss. Mina Stugeron hjälpte perfekt och jag kunde njuta av seglingen igen. I Dieppe kunde vi återigen möta upp med båten Mawi och dess härliga besättning och på kvällen ankrade vi tillsammans utanför stranden. Under dagen hade männen haft en liten session med Philips harpun och faktiskt lyckats fånga två riktigt fina fiskar. Ja alltså, en person hade fångat två fiskar och det känns helt onödigt att förstöra semesterlyckan genom att berätta att det inte var Anders. Vi var iallafall fast beslutna om att äta godbitarna men hade egentligen ingen aning om vilken slags fisk vi hade framför oss. En fransk guldfisk var ett förslag som vi alla nappade på. Det låter gott, den grillar vi ikväll!

Då Mawi har en grill fastmonterad på aktern så blev det naturligt att vi tog jollen dit för fiskkalaset. Det var en häftig känsla att i kvällsskymningen stuva ned grilltillbehör och bestick för att puttra över till vännerna på andra båten. Det gungade dock rejält på vår ankringsplats och det var inte helt enkelt att stuva in barn och tunga väskor i de höga dyningarna. Jag blev givetvis lite sjösjuk så Anders fick sköta allt som skulle skötas under däck. Där satt vi sedan i Mawis sittbrunn och myste till en utsökt fisk och njöt av solnedgång och månsken. Så enkelt och så naturligt. Plötsligt dök det upp två franska livräddare i vattnet som tog sig en paus från simträningen på Mawis badstege. De gav oss också en lektion i huruvida brännmaneterna runtomkring oss är farliga eller ej samt hur man på bästa sätt blir av med dom om man blir bränd. För alla som trott som vi tidigare gjort, så är det alltså en myt att man ska kissa på stället där man blivit bränd. Man ska istället ta ett kreditkort och skrapa bort tentaklarna, samt hälla på vinäger. Jag sparar den informationen till framtida eventuella behov. Ett mycket trevligt möte blev det men de vägrade strongt att bli bjudna på öl av oss. Hurtiga som få hoppade de istället ner i det kalla nattsvarta vattnet och simmade tillbaka till strandpartyt.

Då natten bjöd på ordentliga dyningar var båda familjerna morgonen efter sugna på att ha en lugn natt framöver innan nästa segling mot Le Havre. Så vi gav oss tillbaka till Dieppe och dess dyra men väldigt fräscha och trevliga hamn. Jag måste bara slå ett slag för duscharna här. Jag har inte duschat så trevligt sen jag vet inte när. Det var rent, fräscht, gratis och varmt vatten. För att verkligen sätta lyxstämpel på tillvaron så spelade de mysig fransk musik i högtalare. Jag och Tilda duschade tillsammans och vi njöt i stora drag av denna helt fantastiska dusch. Anders duschade med Agnes, som plötsligt har fått för sig att hon hatar att duscha, fick tyvärr inte höra någon fransk musik. Högtalarna var visst inte starka nog.

Dieppe hade även en ljuvlig utkiksplats uppe vid slottet samt en häftig strand i sten. Ett tips, glöm inte badskor när ni badar här! Solen sken och stekte som vi inte varit med om tidigare på resan men havet är fortfarande ”uppfriskande och skönt”. Man vaknar iallafall till ordentligt av det.

Agnes och Alice, från båten Mawi, letar mjuka stenar vid stranden.

Tanken var sedan att ha en lugn och skön natt för att sedan segla mot Le Havre dagen efter. Men när senaste grib-filerna för kvällen laddats ner så såg vi att vindarna ökat på rejält för morgondagen, och även flera dagar framåt. Vi riskerade att bli inblåsta ett bra tag framöver och det var vi inte alls sugna på. Familjerna tog ett öråd och då tidvattennavigering ska räknas in så insåg vi att det bästa hade varit att ge oss iväg inatt. Sagt och gjort, vi förbättrade segelstuvningen ytterligare, jag svalde mina Stugeron och kaffe kokades i stora baljor. Två stycken segelbåtar gav sig sedan ut i mörkret för att ge sig iväg.

Här räknas det på tidvattennavigering, vindar och ström och det är mycket som ska tänkas på innan beslutet kan tas huruvida vi ska ge oss iväg eller ej.

Nattseglingen blev sedan fantastisk. Jag som generellt tycker att havet är otäckt på natten och blir än mer sjösjuk än på dagen ser verkligen inte fram emot dessa sträckor. Men plötsligt satt jag där på mitt pass och kom på mig själv med att njuta. Jag njöt av havet, jag njöt av ljuden från båt och segel, ja jag till och med njöt av vågorna som mjukt förde oss framåt. Vi hade en snäll vind i aktern och seglen fylldes fint och gav oss bra skjuts dit vi ville. Det var fullmåne och den lyste upp havet runt mig på ett oerhört romantiskt vis. Stjärnorna ovanför mitt huvud utgjorde en värld som jag aldrig tidigare har sett på detta vis. Det var verkligen otroligt vackert. Jag satt där och kunde tillåta mig själv att filosofera kring Normandiekusten och hur trygg jag faktiskt är här och nu. Människor runtomkring mig är vänliga och hjälpsamma, jag omges av så mycket kärlek och det finns utrymme för mig och andra att vara precis som de människor vi är. När jag seglade längs med denna historiska kust kunde jag inte annat än att känna en enorm tacksamhet över livet som jag lever och är med och utformar just nu. Men också hur skört allting är.

Vi kom fram till Le Havre på förmiddagen. Solen var då redan så stark så att den med enkelhet värmde upp våra varma nattkläder och fick oss att kippa efter andan. Mössor, tre lagers underställ och hela seglaroutfiten drogs snabbt av när vi brutalt blev påminda om att vi nu faktiskt kommit ner till värmen. Humöret var på topp när vi satt i sittbrunnen och sippade kaffe samtidigt som vi välkomnade upp våra sjusovande barn. Agnes drog sig sömnigt upp klockan tio och Tilda dröjde ytterligare en timme innan hon tyckte det var dags. Sedan satt vi där och njöt av den sista lilla seglatsen innan vi nådde hamn. ”Jag har hört er inatt.” sa Tilda efter frukost. ”Men jag ville bara ligga och mysa och sedan somnade jag om igen.” Så underbart ljuvligt att som barn kunna ligga och lyssna till dessa ljud och samtidigt känna sig så trygg så man kan mysa och somna om. Jag blev så varm inombords av dessa ord så jag svettades lite mer.

Väl i hamn så berättade Anders att han sett en järnhandel inte långt ifrån hamnen. Åh din stackare tänkte jag, ska du ge dig dit i 30-gradig värme och köpa skruv? Men när jag tog en noggrannare blick på hans utstrålning så insåg jag att han var totalt superexalterad över denna utflykt. Åh din stackare, tänkte jag igen, att du blir så lycklig över en järnhandel. Men det där är något jag troligtvis aldrig kommer att förstå och det är väl bara att inse, man har olika intressen här i livet. Så medans Anders letade upp plånbok och största ryggsäcken så packade jag och barnen ihop fika och badkläder. ”Ljuvligt” tänkte vi båda två i en tyst symfoni. Lika nöjda fällde vi sedan ner solglasögonen och gick ifrån båten. Jag och barnen hittade först en fantastisk lekplats alldeles vid sidan om stranden och där stannade vi en stund. Sedan tog vi oss ned till den fullbelagda stranden och även här kändes det fint att ha skor på sig när vi badade. Det fanns en hel del småsten i vattnet och i och med de starka vågorna så var det oerhört skönt att ha något skyddande på fötterna. När vi stod där i vattnet och njöt så kom det en liten kille på en 7-8 år och helt obekymrat slängde han plötsligt en chipspåse rakt ut i havet. För mig var det så befängt så jag kom mig inte för att säga något. Men Tilda fann sig betydligt snabbare. ”No No No!!” Hon skakade bestämt på huvudet och pekade ut mot påsen och hela kroppsspråket skrek ut en beslutsamhet som bara en sexåring kan. Hon spände ögonen i pojken som tillslut tog sitt förnuft till fånga och lommad ut och hämtade tillbaka sin påse. Åh så stolt jag var! Vi gick sen alla tre så rakryggade upp till våra handdukar igen.

När Anders sedan tillslut kom tillbaka från sin tur visade det sig att han, i äkta Anders-anda, lärt känna en fransos och fått skjuts av honom genom halva Frankrike för att hitta, inte bara en järnhandel utan den BÄSTA järnhandeln. Därifrån fick han sedan vidare skjuts till en surfbutik med en mängd olika saker. Nu ska jag sannerligen inte klaga över detta för han hittade saker som vi velat köpa till barnen länge, och allt på rea såklart. Bland annat varsin kick-bike, våtdräkt och -Tadaa- en Stand up paddle board till mig!! Han såg ut som jultomten där han kom gående över stranden dubbelvikt av tyngden från den gigantisla väskan med alla prylar i. Det blev glada skrik och lyckliga upphopp av både barn och vuxna. Barnen ville genast prova sina sparkcyklar så vi beslutade oss för att göra en lång utflykt. Vi tog buss och spårvagn genom staden och detta är något jag verkligen kan rekommendera för att upptäcka nya städer. På ett mycket billigt vis får man se en hel stad med omnejd om man så vill. Vi satt i bekväma säten med aircondition och småpratade med lokalborna.

När vi var nöjda med sightseeing hoppade vi av bussen och tog oss till parken Les Jardins Supendus. En vacker och spännande park med en enorm trädgård full av exotiska växter och blommor. Jag tänkte mycket på min familj när vi gick där, här hade de stortrivts och kunnat berätta en massa intressant fakta om de olika blommorna. Jag kunde peka ut namnen på ogräset som växte runt de fint lagda stenarna. Men barnen frågade inte efter mer heller så jag klarade mig.

Vi fick också en rundvandring på franska i en, vad som såg ut som ett gigantiskt tefat men visade sig vara en fjällstuga. På 48 timmar kunde den monteras upp på ett nytt ställe och hade från början varit tänkt som den ultimata stugan att ta med på olika utflykter. Den blev aldrig såld dock och nu fungerade den mer som en turistattraktion i parken, fortfarande till salu dock. Den var faktiskt väldigt mysig och jag kände igen den där blicken som tändes i Anders ögon när vi satt där. Snabbt som tusan drog jag ut honom därifrån och ner till caféet för att försöka bryta förtrollningen. Jag lät honom inte prata med någon som såg ut som en försäljare och kunde andas ut först när vi kom tillbaka till Nausica. Han hävdar dock stenhårt att han inte alls är intresserad av något sådant projekt men jag väntar fortfarande med skräck på avin om ett stort paket.

Tillbaka till Nausica ville vi testa vår nya surfbräda. Det ville även barnen såklart. Hur många personer får man plats på brädan frågade vi oss genast. För trots att alla inköp var på rea så spräckte de vår resebudget med runt 1000 procent. Kanske att vi får sälja Nausica och paddla tillbaka på brädan en dag och då kan det vara bra att veta om vi får plats. Ser lovande ut tycker jag så det känns som en stabil plan B.

Nästa segling beslutade vi också ta över natten då vi märkte hur väl det passade med barnen. Sträckan gick nu från Le Havre till St Vaast, som vi fått tips om av Nausicas förra ägare, som för övrigt snart kommer och hälsar på oss. Barnen var exalterade över nattsegling och hade svårt att somna på kvällen och jag var lika exalterad över att få passet med soluppgång. Så det tog sin lilla tid att hitta ro i kroppen. Vi startade dock först vid midnatt och därav kunde vi dela natten på två pass. Strax efter att vi gett oss av från hamnen hörde jag en smäll inifrån barnens rum. Jag var halvsovandes så jag kunde inte riktigt placera vart det kom ifrån utan rusade bara rakt in i deras rum. Där halvsatt Tilda med sömn i blicken: ”Stormar och orkaner. Jag förstår ingenting. Först pang i dörren och sedan kommer mamma flygandes som en kanon. Stormar och orkaner jag går och lägger mig igen.” Jag kämpade mig blå för att inte skratta högt och formade genast två lärdomar: 1 Haspa alltid upp dörren. 2 Dags att byta seglarfilm till annat än Tintin.

Som jag önskat så bjöd mitt pass på en fantastisk soluppgång. Jag satt där och filosoferade om livet medan himmelen sakta sakta färgades mer och mer orange-gul, för att tillslut avslöja en liten lysande prick. Jag älskar soluppgångar. Det finns så mycket löften i dem om dagen som väntar. Sen kan dagen bli hur kass som helst men just där känns den som den bästa man kommer att uppleva.

Vi anlände St Vaast i nästan exakt rätt tid och vi kunde hyfsat enkelt glida in genom den smala lilla öppningen in till hamnen. Hamnen har en port som öppnar ungefär 2 timmar innan och stänger två timmar efter högvatten och den tiden är såklart rätt viktig att passa. Annars finns det en ankarvik strax utanför så man är ändå inte helt lämnad åt havsgudarna om man inte skulle hinna med denna öppning.

St Vaast visade sig vara en mycket mysig liten by med vacker natur runtom. Vi tog en stärkande promenad runt tillsammans med besättningen från Mawi. Det var en stor dag idag för det var Alices födelsedag och senare på eftermiddagen var vi inbjudna på födelsedagskalas! Tilda och Agnes hade längtat i dagar och presenter var noggrant utvalda sedan länge. Det blev ett hejdundrande barnkalas med tårtor och godispåsar till barnen och tårta och skumpa till de vuxna. Ett kalas med guldstämpel kan man kalla det. Vi satt där långt inpå kvällen och fick till och med en liten makrill på grillen som storfiskaren Anders fångat under tidigare seglats. Det blev en väldigt glad kväll för både vuxna och barn.

– Knack knack knack!!!

Innan jag ens visste vart jag befann mig någonstans så såg jag en vit rumpa hoppa höjdhopp, förvånansvärt graciöst, över mig. Snabbt som tusan fick den på sig något mer anständigt och rusade sedan upp i sittbrunnen. Jag hann lokalisera mig men vad sjutton är klockan?! Jag hörde fransk brytning fråga om de fick komma ombord och jag bad en liten bön att det inte var dags för någon form av razzia. För det var jag inte på något vis var redo för. Anders alltid så vänliga röst välkomnade ombord men som tur var stannade gruppen uppe i sittbrunnen. Det pratades om båtpapper och pass och jag hörde en glad svensk utropa absolutely! Sedan ett dyk ner i båten igen. Jag visste vilken extrem koll han har på dessa papper och de har legat i en perfekt hög sedan avfärd. Barnen har knappt vågat andas åt det hållet. Nu i efterhand så tror jag att han legat och väntat på detta knackandet sedan vi lämnade Sverige. Jag minns att han frågade tullen i Holland om de verkligen verkligen var helt säkra på att de inte behövde se mer än bara våra pass? Anders sken som den sol vi saknat här när han en stund senare kom ner igen, härliga fransoser och er noggrannhet.

Efter denna väckning var familjen igång och under förmiddagen fortsatte vi med småfix i båten. Vi har som ambition att lösa ett problem/laga en sak som gått sönder/ göra en förbättring av båten per dag. Det hålls väl inte alla dagar men känns fint att ha som mål iallafall. Barnen hade en underbar stund ihop där Tilda hjälpte Agnes med skola. ”Då är det dags för dig Agnes att lära dig skriva ditt namn.” ”Nej jag vill ha matte!!” ”Men nu är det jag som bestämmer. Skriv A….” och så höll det på en bra stund i väldigt fin syskonharmoni. Emellanåt tittade de lite i nåt sjökort och funderade över vart det ljusblå havet egentligen ligger.

Jag och Anders utnyttjade tiden fram till barnen tröttnat på att skriva och räkna. När det var dags för rast så spelades musik på högsta volym. Favoriten just nu är fantastiska Laleh och låten Bara Vara Mig Själv. Denna spelades på repeat med barnens underbara små stämmor som tryckte i ordentligt i refrängen. Det sjöngs i ficklampor som förvandlats till mikrofoner och det dansades sjövilda danser. Jag kunde inte heller hålla mig varken tyst eller stilla så snart gick det svallvågor i hela hamnen. Alla var dock inte lika roade just i stunden för tydligen fungerade inte Laleh så bra till tidvattennavigering. Det uttrycktes ett milt missnöje över att ingen tog hänsyn till detta men när hörlurarna plockades fram så sänktes krigsyxan igen. Laleh fortsatte på repeat medan våra båtgrannar runtom seglade iväg.

Plötsligt dök det upp en dykare i full mundering på kajen och barnen höll på att tappa hakan av förvåning. Det visade sig att en av grannbåtarna, som ännu inte lyckats fly från skönsången, hade proppellarna fulla med tång. Den här dykaren skulle nu hjälpa till att få bort denna irriterande bromskloss. Vattnet var kallt och rätt skitigt i hamnen så vi utlovade en kopp kaffe till herren när han kom upp igen. Som tack för detta kikade han också på vår propeller när han ändå var nere och vi fick info att den var ren. Han rynkade dock rejält åt kaffet efter första sippen och vi insåg att det svensk-kokta belgiska kaffet inte alls gick hem hos en fransos. Jag och Anders är inga finsmakare märker jag för vi häller i oss sörjan med glädje.

Förutom tull och dykare så bjöd Boulogne-sur-Mer på en väldigt mysig stad och en fantastisk sandstrand. En av dagarna hyrde vi cyklar och planerade stort att ta oss runt lite i den franska landsbygden. Barnen var i extas då detta ofta innebär att de får sitta i en sådan där liten cykelkärra. Vi lokaliserade en cykeluthyrare och tidigt en morgon promenerade vi dit. Redo upp över öronen för denna utflykt traskade vi in och försökte förmedla vad vi ville ha. För att specificera igen, detta var alltså en cykeluthyrning och de hade tre olika sorters cyklar. Ändå tog det 1 1/2 timme innan vi ens fick ut våra cyklar. Det var otroligt svårt att få uthyraren att förstå. Vi pekade på barnen, på deras hjälmar, vi pekade på oss och på våran utsökta cykelklädsel och jag vet inte vad annat än just cyklar vi möjligtvis skulle kunnat vara ute efter. Till sist nickades det i samförstånd och vi pustade ut. Nu skulle vi äntligen komma iväg! Åh nej, sakta i backarna nu. Först skulle cyklarna provcyklas av uthyraren, det skulle skruvas lite med fel sorts skruvmejsel, det skulle klias lite i huvudet och tillsist åkte industrikompressorn fram för att pumpa upp ett däck som inte riktigt höll måttet. Jag och Anders tittade på varandra medan svetten rann under hjälmarna på oss, märker han om vi bara går? Men efter att ha kittat upp oss på extra cykellås och något slags spray (högst oklart vad detta skulle användas till) så var han nöjd. Härligt, nu skulle vi bara stämma av med honom om den rundan vi i förväg sett ut att cykla. När Anders pekade ut på kartan tittade den stackars fransmannen på honom med skräck i ögonen. ”No! Dangerrrrrous” Jasså… dit då? ”Dangerrrrrrous!” Vi pekade åt alla olika väderstreck men det var visst livsfara överallt. Tillslut pekade vi på skoj ut i havet, mannen suckade djupt ”Perrrrhaps”. Istället visade han oss en runda på ca 500 meter längs floden, över en liten bro och sedan tillbaka igen. Så där vi stod vi, kittade till tänderna med hjälmar och nyputsade solglasögon, baguetter och brieost nerpackade i väskan och näsorna vita av solskyddsfaktor. För ryktet på stan hade sagt att solen skulle visa sig idag. Skulle vi inte komma längre än runt floden, 30 min max?! Barnen hade för längesedan tröttnat och låg nu i gruset och pratade sitt egenpåhittade språk med varandra. Ja allt kändes högst märkligt och på darriga ben tog vi oss upp på cyklarna och cyklade iväg ut mot livsfaran.

Vi cyklade över bilvägen och efter ca 100 meter kunde vi cykla in på en cykelväg som ledde oss rakt ut mot landsbygden så som vi drömt om. Vi cyklade längs med havet medan dimman lättade och molnen sprack upp över oss. Framför oss låg gröna lummiga kullar, blått glittrande hav och dunderbackar. Jag förstod efter en liten bit varför man sällan hör om cykelsemestrar i Frankrike. Kanske det var det här cykeluthyraren menade med att det var farligt överallt, funderade jag medan låren brände och svetten rann. Jag hade barnen på släp efter cykeln så benmusklerna fick sig en ordentlig genomkörare. Men när vi tagit oss upp för backen så insåg vi att det lätt varit värt att riskera livet för. Utsikten var slående vacker och medan mjölksyran långsamt försvann i låren på oss stod hela familjen knäpptysta i solen och bara njöt. Fantastiskt ljuvligt var det enda jag hade energi kvar att tänka. Vi ställde cyklarna och gick in på en liten stig. Ute på ett nyslaget fält packade vi upp vår franska lunch och njöt av synen av Calais på ena sidan engelska kanalen och Dover på andra. Efter lunch så utnyttjade vi den stora ytan till att öva dans och sång då vi kom på att det var dan före midsommar.

Cykelturen fortsatte sedan neråt till den lilla byn Wimereux och på mysiga kullerstensgator cyklade vi långsamt framåt. Vi tog en ny paus vid en gigantisk lekplats som var täckt i mjuk havssand, innan vi svängde söderut in i landet. Cykelturen var verkligen härlig och det var riktigt skönt att komma längre sträckor än man gör till fots. På tillbakavägen kunde vi utnyttja cyklarna än mer och kittade upp oss på lite midsommarmat. Vi stod länge och väl och dividerade om huruvida vi skulle köpa den svindyra köttfärsen för att kunna göra svenska köttbullar till barnen. Tillslut hittade vi ett mindre paket som ändå gjorde ett rejält avtryck i plånboken. Men köttbullar hör ju till barnens midsommarmat hävdade Anders stenhårt och så fick det bli. Nöjda med goda inköp cyklade vi tillbaka och längtade efter att det skulle bli midsommar.

På midsommar morgon vaknade vi med solen i ögonen. Fåglarna kvittrade och sommardofterna slog emot oss när vi satt i sittbrunnen. Jag hade stekt bananpannkakor till frukost och hela settingen var så mysig och perfekt så ingen brydde sig om att pannkakorna var söndriga, småbrända och såg allmänt oätliga ut. De smakade ljuvligt! Agnes sjöng sedan ”Tre pepparkaksgubbar” medan vi dukade av frukosten och gjorde oss iordning för kalas. Tyvärr lyckades vi inte hitta några riktiga blommor så vi letade upp teatersminket istället och ritade kinderna fulla med blommor och blad. Anders ville även ha svenska flaggan på kinden och det ville såklart Agnes också ha, fast på näsan. Färgsprakande gick vi sedan genom staden och spred lite svensk midsommar till alla som ville ha. Det var inte många men kanske de inte var så vana vid denna utsmyckning en för dem vanlig fredag.

Vi drog oss sedan sakta ner mot stranden och njöt av en regnfri midsommar. Barnen lekte i sanden och vi låg och halvslumrade i den varma solen. Agnes tog sig en tupplur i mitt knä och jag ville bara stoppa tiden. Här och nu saknar jag ingenting, mitt liv är så rikt som det aldrig har varit förr. Efter en liten stund vaknade Agnes, sur som ättika för att alla andra barn minsann fick glass men inte hon. Jag såg inte en enda som åt glass så jag antar att hon drömt något. Det kändes iallafall som ett naturligt avslut på en fin stund och vi begav oss hemåt för att laga midsommarmat. Under promenaden hem skrek Agnes så det måste hörts över hela Frankrike, att hon faktiskt höll på att tappa sina ben och kunde sannerligen inte gå ett steg till. Härliga treårshumör. När ingen orkade lyssna på henne så deklarerade hon högt för oss alla att hon minsann sett en val. I hamnen. Oturligt nog dök den ner i havet innan någon annan hann se den. Men efter det var hon iallafall nöjd.

Tillbaka i båten skulle det brassas mat på hög nivå. Vi började med att skiva upp melon till barnen för att få lite lugn inför denna magiska stund. Midsommarmat! Anders öppnade kylen och tog upp det lilla köttfärspaketet som glänste i guld. Och luktade för j-ligt. Ja denna svindyra lilla ask hade alltså på några timmar blivit dålig. Hade inte midsommarglädjen varit så etablerad redan så hade humöret dalat rejält. Istället öppnade vi kylen och tömde den på allt gott vi kunde hitta. Det flög fram knäckebröd med goda ostar, citronmarinerade oliver, tomat- och mozarellasallad, stekta halloumikuber, inlagd sill, rökt sill, jordgubbar och såklart, nypotatis! Anders letade till och med upp en konserv med små korvar som stektes upp och jag tror att han drömde om prinskorvar när han åt dem.

Vi åt och vi njöt av varandras sällskap. Det enda som vi verkligen saknade den kvällen var våra vänner som tyvärr inte kunde komma. Vi skulle haft besök av flera hemifrån som står oss väldigt nära, men tyvärr gick inte logistiken att lösa. Vi tröstade oss dock med att ha hittat platser längre fram som vi tror kan vara enklare att ta sig till. Och för de kämpar som snart får tillökning i familjen ser vi fram emot att få träffa om än lite längre tid framöver. Vi tänkte på er alla och vi saknade er var och en väldigt väldigt mycket.

Efter middagen gick jag upp för att betala en glömd hamnavgift. När jag kom ner igen möttes jag av Tilda som glatt annonserade ”Mamma mamma! Det har skett en gräddexplosion i båten! Och snart får vi gäster också!” Ja hennes uttryck var ingen underdrift alls insåg jag när jag försiktigt kikade ner. Där nere stod Agnes täckt i grädde och Anders i smått chock.

Jag hann inte riktigt få klart för mig vad som egentligen hade hänt därnere under de få minuterna som jag var iväg. För snart knackade det på båten och grannen som vi bjudit över klev ombord. Det fick vara som det var och som tur var hittade vi lite mer grädde till jordgubbarna. Resten av kvällen höll vi oss i sittbrunnen och det blev ett väldigt mysigt avslut på midsommar ändå. Innan barnen somnade under varsin filt i varsitt knä så grillade vi marshmallows tillsammans. Över ett doftljus från Ikea av märket Småtrevligt. Glad midsommar!

När vinden vridit till perfekt motvind och vindexen satt som klistrat rakt mot oss så kastade vi loss och lämnade Belgien bakom oss. Ute på havet stampade vi på i vågorna och eftersom vi nu slapp båtens rullande gång så mådde jag strålande bra. Det var återigen tidig morgon när vi gav oss iväg och barnen sov tryggt i akterruffen. Emellanåt hördes Agnes gruffa runt men för det mesta var det tyst och lugnt nerifrån. Efter någon timme kom hon upp och ville fortsätta morgonmyset i pappas knä. De rytmiska rörelserna i båten har en väldigt sövande effekt och en liten stund senare hörde man återigen det lugna snarkandet från ett litet barn. En liten stund senare hördes ett lika lugnt men betydligt brutalare snarkande från en större människa. Innan jag fattade vart det kom ifrån trodde jag vi höll på att bli rammade av någon motorbåt som jag missat bakom seglet.

Njutning för både dem och mig. En sann pappastund.

Det dröjde fram till kl.11 innan Tilda med morgonrufset på ända syntes i trappan upp till sittbrunnen. På ett strålande humör väckte hon försiktigt pappa och lillasyster och tillsammans alla fyra övade vi sedan på hur man hälsar på franska. Det tjöts av skratt i sittbrunnen när kindpussar och franska strofer tränades med mer eller mindre lyckat resultat. Kindpussarna blev vi rejält duktiga på men jag är rädd för att min franskalärare från förr hade blivit ordentligt besviken på mig om hon hade hört mig där. Jag minns fortfarande så väl hur en vän sa till mig en gång ”Linnéa det dör en fransman varenda gång du uttalar namnet på en fransk ost”. Nej franska är kanske inte min starka sida men nu får jag verkligen chansen att öva på riktigt!

Vi följde återigen goda tips från andra seglare som seglat samma sträcka innan oss, och la till i Dunkerque. Anders tjöt i motvinden ”Jag känner lukten av baguette och vitlöksmarinerade sniglar!!” strax innan vi korsade gränsen till Frankrike. Vi kallade upp hamnen på vhf:en och fick klartecken att ta oss in. Inseglingen till Dunkerque hade en enkel navigation och det var bara att följa röda och gröna in, själva hamninloppet var dock rätt skumpigt i motvind och medström. Väl inne blev vi genast bemötta av franskarnas vänlighet och fick tamparna fastknutna utan att knappt behöva lämna båten själva. ”Merci beaucoup!” sa jag lyckligt och kände mig så fransk så fransk. I bilden i mitt huvud hade jag också en liten svart basker på sned. Genast kom såklart en harang med franska ord tillbaka och det gick på tok för fort för att jag skulle förstå vad hon sa. Så jag svarade på svenska och log med mina låtsasrödmålade läppar. Merde också.

Det första vi gjorde var givetvis att gå upp och köpa oss en baguette och lite ost. Som sig bör i Frankrike. Vi kittade också upp oss på lite övrig picknickmat, hittade ett torg med storbilds tv och dukade upp framför VM-fotbollen. Att fransmännen älskar sin fotboll vet nog de flesta men att sitta där i en relativt liten stad i Frankrike och lyssna på tutande bilar och tjoande glada människor målade med franska flaggan på kinden, kändes stort ändå. Och det var inte ens Frankrike som spelade den kvällen. Återigen blev jag överrumplad över att alla var så vänliga. De var överseende när jag på knagglig franska försökte beställa ett bröd, och trots att det inte blev rätt någonstans så log de glatt och fick mig att känna mig nöjd när jag gick därifrån.

I Dunkerque stannade vi fler dagar än vi först planerat. Vi startade nämligen en liten slags målatstuga i Nausica. För eftersom vi, liksom 99% av resterande småbarnsfamiljer, åkte på en rejäl 5-månaders vabruari i år så hann vi inte riktigt slutföra alla projekt i båten. Under det sista halvåret innan avfärd varvades långa kvällar och nätter i båten med sjukdomar på alla möjliga håll. Vi fokuserade därför på säkerhetsutrustningen och att få ordning på det viktigaste. Eftersom vi sedan inte ville skjuta på datumet för avfärd så får vi nu på vackraste sätt lösa det sista under färd. Det är ändå mysigare att ligga i Frankrike och måla! Så kändes det iallafall den första timmen, innan vi riktigt insåg hur hela båten vändes upp och ner. Eftersom toalett, akterruff och delar av navigationsbänken skulle målas så var prylar från dessa hörn omfördelade på nya ytor. Och ”nya ytor” i en båt innebär tyvärr INTE fria ytor där dynor, sängkläder, toalettartiklar, extrasegel, lattor och stålrör enkelt har en ny plats. Nej, oh nej. I två dygn var båten som en stor råttfälla. Missade man sin millimeterprecission där fötterna kunde sättas ner var man garanterad ett vrål från någon annans stackars fötter. Eller från en själv för den delen när man la tyngden på en vass legobit eller blev stämplad av en barbiehäst som var på språng. Detta ledde till att ytan för familjen att röra sig på krympte från härliga 4,5 kvadratmeter till minimala… ja den ytan går nog inte ens att mäta i kvadratmeter. Någon decimeter kändes det mer som. Men barnen skötte det hela exemplariskt. Som vanligt så anpassade de sig enkelt till denna nya miljö och det var nog mest jag och Anders som tyckte det var bökigt.

Barnen pysslar här helt obekymrade om kaoset runtomkring. Vi försöker få iordning kvällsmat vid sidan om. Det finns även en het bild på Anders iförd endast kalsonger och svarta tighta målarhandska. Men den bilden fick jag visst inte lägga upp här på bloggen. Jag är dock mutbar om någon vill ha den hemskickad till sig. Lösgodiset är slut här i båten om någon funderar i sådana banor…

Jag och barnen lämnade dock denna mycket charmiga syn för att gå på jakt efter lekplats/lekyta/gräs att springa på, eller åtminstone en liten sten att hoppa ifrån. Efter mycket promenerande och fler förvirrade franska konversationer hittade vi tillslut en liten klätterställning som vi alla blev lika lyckliga över. Dunkerque är en mysig stad och det fanns en fantastisk sandstrand på östra sidan. Men solen har visst fastnat i Sverige den här sommaren och glömt resten av Europa. Här finns den iallafall inte, kallt och ruggigt är det och inte ens våra badtroll ville ge sig på ett uppfriskande dopp.

Två dygn senare hade Nausica återigen fått sig ett rejält ansiktslyft. De tidigare gulnande och fläckiga taken hade nu blivit glänsande vita och fräscha. Golvet hade jag putsat och limmat och det såg, om inte nytt ut så iallafall inte hemskt längre. Det var så rent och fint så vi vågade knappt släppa ner oss själva i båten. Hon kändes också plötsligt så enormt stor! När vi fått alla sakerna på plats igen så hade vi yta så vi nästan kunde duka långbord i henne. Morgonen efter unnade vi oss lite sovmorgon och sen var planen att segla till Calais. När vi tog oss ut ur hamnen hade vi en båt efter oss med en liten katt på fördäcket. Den låg där så förnöjt och vi kunde nästan höra den spinna i vinden. Men ingen flytväst funderade Tilda… Och kan den bli sjösjuk tror ni? Vi bestämde oss för att fråga herrarna som seglade på båten om vi möter dem igen i nästa hamn.

Ute på havet möttes vi återigen av motvind, men betydligt mildare vindar den här morgonen. Men givetvis ingen sol. Hoppas ni njuter där hemma… Vi fick ändå en härlig kryss och vinden tilltog mer och mer. Alla mådde bra och vi njöt av vind, vågor och Anders försök till skönsång med låten Dover Calais. Agnes tittade alldeles förskräckt på sin pappa, sen sa hon krasst konstaterande: ”Mamma, min pappa har blivit galen.” Ja älskade barn, jag kan förstå din känsla just nu. Men eftersom livet var så härligt just då så var vi inte redo att avsluta seglingen än och gå in i Calais. Jag hade tagit sjösjuketabletter och båda barnen var pigga och myste i sittbrunnen, och Anders kändes som sagt för galen för att tas in bland civilisationen riktigt än. Vi visste att vi skulle få motström om några timmar men vi hade läst att hamnen i Boulogne-sur-Mer var en av få hamnar där man kan gå in oavsett hur tidvattnet går. Så vi fortsatte vår kryss och fick tack vare detta se havet i väldigt många olika skepnader under resterande timmar av dagen.

Sjösjuketabletterna jag tar är av märket Stugeron. En av mina bröder har smugglat hem dem ifrån England. Smugglat i den bemärkelsen att han tömde fyra apotek på deras lager så hela min skeppsgarderob är nu fylld. Känns tryggt att ha och det var inte det minsta svårt att prioritera bort kläder för dessa askar. Det som är det fina med de här tabletterna är att man inte blir så vansinnigt trött av dem som man blir av många andra. Det negativa är att de bara verkar finnas i England, dock helt receptfritt där. För min del fungerar de dock inte så bra i medvindens rullande men i motvind så är de bra!

Utanför Calais tog vi ett rev i storen då det blåste upp en del. Havet skimrar nu i en mer grönaktig ton än vi är vana vid och vattnet som vi fick smaka på av vågorna var rejält salt. Under ett par minuter fick vi till och med lite sol på oss och solglasögon drogs fram i en väldig fart.

Jag hann tänka att detta är sannerligen en magisk stund, innan solen försvann igen. Nu är det ju inte endast solen som gör det magiskt utan vi hade faktiskt en fantastisk dag tillsammans ute på havet. När vi försökte runda udden ner mot Boulogne hade vi både vind och ström rakt mot oss. Med fulla segel och motorn som stöttade på 2500 varv så gjorde vi 1 knop! Detta kan jämföras med några timmar tidigare då vi surfade fram i 8 knop. Här byggde också vågor upp från alla möjliga håll och havet såg ut som en levande kittel som ömsom kokade och ömsom slogs fram och tillbaka. Jag själv kände mig som en liten slak makaron däri och försökte bara hänga med i svängarna.

Här någonstans slutade mina tabletter att fungera och jag insåg att i den här takten tar det ytterligare 5 timmar innan vi är i land. Som tur var så släppte detta när vi väl tagit oss runt udden och båten började göra fart inte bara genom vattnet igen. Lagom tills vi nådde fram till hamnen så möttes vi av en plötslig tät dimma. Men inseglingen är även här relativt enkel så länge man håller ut från ett grund som byggs upp i lågvatten. Väl inne så insåg vi att ville vi in i någon av hamnarna närmst centrum så öppnas slussen först om en timme. Vi fortsatte istället vackert till hamnen längre fram utan sluss och möttes av en något villrådig kamrat som inte riktigt visste vart han skulle placera oss. Efter lite velande kunde vi tillslut lägga till och njuta av den nu mysiga dimman och franska fiskmåsar. ”Fiskmåsarna låter lite trevligare här i Frankrike” filosoferade Anders.

Imorgon ska vi gå på jakt och se om vi hittar båten med den lille missen på. För vi måste få veta huruvida katter blir sjösjuka på en båt eller inte.

Det var sannerligen en underbar känsla att segla in i Amsterdam med Nausica. Familjen hade nog olika förväntningar på denna stad men jag tror att alla dessa blev mer än väl uppfyllda. En spännande plats i världen. Vi fick se saker man väldigt sällan (!) ser hemma. En stad med hög tolerans för det mesta. Lättklätt på sina håll, cigaretter som inte alltid luktade som cigaretter gör hemma och dessa röktes obekymrat överallt. Människor som bytt kön på mer eller mindre tydligt vis samt en väldigt vacker stad med underbara uteserveringar och kanaler som slingrar sig genom hela stadskärnan. Man kan ha åsikter om Amsterdam absolut och det är kanske inte en stad jag skulle vilja bo i. Men jag fascineras stort över ställen där människor vågar och kan vara som de vill, och det vill jag också visa mina barn. Jag vill också någonstans visa det som jag inte står för, det snedvridna och det som jag tycker är fel. När vi gick där längs gatorna och insöp atmosfären och alla synintryck så pratade jag och Tilda om människor som bor och lever på olika sätt. Min kloka sexåring har redan så mycket idéer och fina tankar kring detta. Jag bad henne också att fråga mig om det var någonting hon såg som hon tyckte var konstigt eller hade frågor kring. Hon funderade en liten stund så sa hon, tror du att de äter samma godis som vi gör hemma? Ingenting verkar förvåna henne och det är härligt att emellanåt få leva världen ur hennes ögon.

I Amsterdam mötte vi återigen upp med våra nyfunna seglarvänner som seglar med båten Mawi. Barnen lekte på sitt sätt utan ett gemensamt språk men ändå en gemensam känsla och glädje över att ha hittat varandra. Vi vuxna var minst lika glada över att ha hittat människor i vår egna ålder med väldigt liknande drömmar och intressen. Vi fick tyvärr bara en kväll tillsammans den här gången men vi håller kontakten för framtida surfmöten i Frankrike.

Ett annat kärt möte var med Robban, Frank och hans fru Angelika. Vi fick en underbar lunch och eftermiddag tillsammans och blev bortskämda som aldrig förr. Fint restaurangbesök avlöstes med ljuvlig glass och barnen fick allt de pekade på. Tilda var så glad över att få träffa sin vän Robban igen och berättade för mig långt i förväg att hon minsann skulle bjuda honom på glass denna gången. Detta lyckades hon dock inte med så vi blir helt enkelt tvungna att boka in ett tillfälle till för glass tillsammans. Vi är nog alla lika glada över detta!

Hon fick också en ny bästis i Angelika. Det tog ca 2 minuter för kärleken att börja spira och sedan höll de hand resten av eftermiddagen. Tilda fick äran att sitta bredvid Frank och Angelika på restaurangen, och vi andra fick njuta av busigt fnissanden och högljudda skrattsalvor bortifrån deras hörn. Det var verkligen en fantastiskt eftermiddag vi fick tillsammans och det blev en tjej i tårar när vi var tvungna att säga hejdå. Men bilder utlovades att skickas under den fortsatta resan och med det löftet kunde hon tillslut släppa handen.

Efter Amsterdam tog vi oss in i Scheveningen/Haag. Där spenderades en gråmulen dag med olika reparationer och storstädning. Barnen var på bästa städhumör och Nausica fick sig ett rejält lyft i många hörn. På eftermiddagen gick vi och shoppade inför morgondagens segling och barnen fick välja och vraka i fruktdisken. Vi bar hem meloner, vindruvor och persikor i mängder. Och såklart en mängd knapriga saker från andra delar av butiken också, ögonen tindrade på hela familjen.

På kvällen ställde vi klockan enligt tidvattentabellen och insåg att vi skulle stiga upp innan solen dagen därpå. Tyvärr bjöd morgonen på moln och småregn så någon soluppgång fick vi inte den här gången. Barnen var, trots den brutalt tidiga väckningen på gott humör, så vi alla fick i oss frukost utan större missöden. Vi stämde av på vhf:en med trafikledningen att det var fritt att ta sig ut genom pirarmarna, sedan tog vi sats ut ur det skumpiga hålet och flög förbi en enorm trålare som låg mitt i smeten. Ut mot det stora blå styrde vi fören mot Belgien!

I början kände jag mig lycklig och lite smått kaxig. ”Anders jag blir inte sjösjuk! Titta på vågorna, de är enorma och jag mår hur bra som helst!” Den känslan fick jag äga i nästan en halvtimme. Sen slog jag i botten med sådan kraft så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Åh denna sjösjuka. Du är mig en trogen vän som visst vägrar lämna min sida. När den drabbar mig som hårdast vill jag helst slänga mig i havet i ett försök att bli av med den. Jag är väl medveten om logiken i detta, men det är precis så det känns. Just i det dimmiga läget, när allt rullar i kroppen och det enda jag kan göra är att hålla mig hårt i relingen eller ligga platt som en pannkaka på rygg på sittbrunnens golv, så skulle jag göra vad som helst för att komma undan. När Anders försöker peppa mig med olika målbilder som vi är på väg till vill jag nästan slå till honom. Nästan skrev jag va? Just då bryr jag mig inte om de vita sandstränderna och det turkosblåa vattnet. Eller alla spännande platser, upplevelser, tiden tillsammans med familjen och nya vänner som vi får vara med om och lära känna. Långsegling och Atlanten kändes just där och då otroligt långt borta och i princip omöjligt att nå. Släpp av mig! Jag vill ta tåget hem! Nuuu!!! Ja det är bara att erkänna, jag blir en riktig ynkrygg när jag är sjösjuk. Och eftersom den här bloggen är en form av dagbok och ventilation för oss i familjen så blir den också brutalt ärlig, och detta är sådant jag känner ett behov att skriva om.

Men det fina i det hela här är att sjösjukan försvinner tillslut. För min del kan det ibland räcka med att jag ställer mig och styr, ibland om vinden lägger sig och havet lugnar ner sig. Men ibland är det först när vi kommer iland. Det blev 12 väldigt långa timmar ute till havs den här dagen och Anders fick fixa det mesta från matlagning och disk till navigering och att ta hand om barnen. Men efter ett tag så lugnade sig vinden något och jag märkte att vågorna lägger sig betydligt fortare här än vad de gör hemma i Öresund. Mitt sinne började räta upp sig och livet i mig började sakta återvända. Jag kunde börja tänka lite mer sansat igen och jag kunde också känna en form av seger. Jag hade faktiskt inte slängt mig i havet utan jag var fortfarande kvar här i vårt äventyr. Jag kunde återigen se allt det fina som vi byggt upp och som vi är på väg mot. Jag kanske aldrig kommer övervinna sjösjukan helt. Den kommer kanske ständigt finnas där som en efterhängsen och jädrigt ovälkommen galning. Men jag hoppas att jag kan lära mig att hantera den. Så är ju livet även hemma, allt är inte lugnt och stilla där heller men här känns vinsten så mycket större ändå. Kanske kommer det att gå, kanske inte. Men jag ska inte ge upp än iallafall.

Vi fick tipset om Oostende som skulle vara en mysig hamn i Belgien. Vi kom fram väldigt sent på kvällen och orkade bara en kort promenad efter den tidiga morgonen och dagens strapatser. Så jag kan inte sanningsenligt uttala mig om staden, men det lilla vi såg var mest resturanggator och ombyggnationer.

Dagen efter vaknade den i vanliga fall så glada Tilda med tårar i ögonen. ”Det känns inte bra i kroppen. Jag saknar mitt rum. Jag saknar mina kompisar. Jag tror att jag nästan saknar att ta på mig overall.” Det skär i hjärtat på mig att se henne ledsen över ett beslut som jag och Anders bestämmer över. Vi satt länge i sängen och pratade om kompisar och livet hemma och lät morgongröten koka över och bränna vid. Sedan tog vi beslutet att ta en paus från båt-livet och ta tåget in till Bryssel och övernattning på hotell! Det kändes så otroligt lyxigt att få packa ner tandborste i väskan och ge oss ut på utflykt av annat slag än vi är vana vid. Barnen såg fram emot tågresa och hotellnatt och jag och Anders såg fram emot att se Europaparlamentets högkvarter i Bryssel. Men i hemlighet såg vi egentligen fram emot de belgiska våfflorna. Fast det vågade ingen av oss erkänna för den andre.

Jag hade hittat ett toppenhotell att bo på. Toppen i den bemärkelsen att det passade vår budget så utmärkt så att jag var tvungen att dubbelkolla att det inte bara var för en person vi betalde för. Men nej då, familjerum mitt i Bryssel centrum. Jag insåg att jag inte brytt mig alls om hur många stjärnor eller dylikt hotellet haft men kände också att det spelade ingen som helst roll för oss. Men det var ändå med viss oro som jag ledde familjen fram till den väldigt anonyma dörren som enligt Google Maps skulle tillhöra ingången till vårt hotell. Vi knackade på och döm av vår förvåning när vi klev in i en fantastiskt mysig om än något udda hotellentré. För att ta sig till vårt rum fick man gå genom någon form av regnskogsliknande/övervuxen bakgård och in i en annan trappuppgång. Denna var kantad av svarta sammetsgardiner med en lika fantastiskt uppmuntrande färg på heltäckningsmattan som prydde trappan upp. Men glada i hågen släpade vi våra tandborstar fem trappor upp och när vi öppnade dörren in till vårt rum fick vi lite av en chock. För rummet var enormt. Det visade sig vara 25 kvadratmeter stort och då ska man komma ihåg att vi under nästan två månaders tid bott på 4,5 kvadratmeter. Agnes gick in i badrummet och först blev det alldeles tyst. Sedan hördes det inifrån: ”Mamma titta, det är större än hela Nausica”

Efter att chocken lagt sig något tog vi på oss skorna igen och gick ut i centrala Bryssel. Vi traskade runt en del i staden på kvällen och njöt av storstadspuls och känslan av att vara mitt i smeten. Det var härligt att uppleva Bryssel by night. Som småbarnsförälder innebär detta att man stannar uppe till kl.21. Det är en helkväll som man är omåttligt stolt över. Sedan gick vi hem och sov gott i mjuka hotellsängar. Innan barnen tillslut somnade viskade Tilda i mitt öra: ”Mamma jag saknar Nausica”. Underbart, för det är något som jag enkelt kan hjälpa henne med.

Dagen efter letade vi upp ett våffelstånd och köpte varsin rykande färsk och nygräddade belgisk våffla till frukost. Och det var så gott så munnen vattnas på mig nu bara av att skriva om det. Vi tummade på att leta upp ett recept på äkta belgiska våfflor och köpa ett våffeljärn när vi en dag kommer hem igen. Sedan letade vi upp manneken pis och barnen som kanske var en aning hypade på socker blev smått förundrade kan man väl säga.

Vi tog oss sedan ut mot Europaparlamentet och på vägen fick vi se otroligt vackra platser av Bryssel. Små mysiga gränder, häftiga marknader och lummiga parker. En helt annan sida av Bryssel än det vi sett kvällen innan. Vi köpte oss varsin kaffe och strosade framåt medan barnen mer eller mindre frivilligt följde med oss. Det tog sin lilla tid och det blev en väldigt mysig dag. När vi kom fram till målet upptäckte vi att man fick en gratis rundvandring i det enorma infocentret. Alla fyra fick varsin liten dosa med öronsnäcka där vi kunde lyssna oss runt i de olika rummen och historien kring EU och dess uppgifter. Tilda var riktigt intresserad och funderade mycket kring hur hon kunde få politikerna att bestämma så som hon ville ha det. Demokrati har de redan diskuterat i förskolan så hon kände att hon hade lite koll på det hela. Agnes använde sin dosa som telefon och ringde runt till kusiner och andra släktingar som hon tyckte hade viktigare saker att berätta för henne. Tillslut gick hon och la sig mitt i rummet, omgiven av jordglobar och monitorer. Tyvärr fick man inte ta kort här inne och det kommer gräma mig länge för det var en sådan ljuvlig bild där hon låg.

När vi sedan traskade genom Bryssels gator fick vi njuta av skönsång på vacker franska men också skönsång av vår finaste Agnes. Det var ”I ett hus vid skogens slut” blandat med Idas sommarvisa och tillhörande dansmoves. Jag tror att hade vi satt en liten hatt framför henne så hade hon dragit in lika mycket som den sköna fransyskan. Kan faktiskt vara en bra reservplan ifall reskassan tryter nu när jag tänker efter.

Precis en månad har gått sedan vi lossade linorna vid biblioteket i Lomma. Känslan kommer jag inte att glömma så länge jag lever. Jag försökte att titta på er en och en och verkligen registrera och komma ihåg, prata och mysa med er men det var inte helt lätt 🙂 Det var mycket i omlopp men framförallt fanns en värme på kajen som jag har lagrat och som kommer att sitta kvar mycket länge. Tack alla ni som kom och kände och hejjar med oss!

Äventyret hittills har gett oss sin vänligaste sida. Är det någon av er som kommer ihåg en maj med milda ostliga vindar i stort sett hela månaden? Inte jag iallafall. Hursomhelst så har detta spelat familjen Thornblad i händerna på ett fantastiskt sätt. Vi har fått lov att bygga upp fina varma och skrattiga minnen och bilder som vi kommer att använda till max när det börjar tjura ihop sig på saltvattnet. En liten touch av detta fick vi igår när vi gick från Amsterdam till Scheveningen/Haag när vi fick 10-14 m/s akterifrån. Enligt prognosen max 8 m/s. Tidvattnet hade vi räknat rätt på men ändå var vågorna och synintrycken med ögat i nacken något annat än vad vi är vana vid. På sjökortet ser inloppet till Scheveningen ut som en walk in the park. Inte en grynna eller en sandbank så långt ögat når. I Reeds står en liten notis om att vid hårda NV vindar så kan det bli hoppigt i inloppet annars lugnt. Vi hade vind och ström från rätt håll men ändå blev det rätt rufft innan vi kom in innanför murarna vilket är den bästa beskrivningen av hamnen. Jag vågade inte ta ner seglen innan vi kom innanför dessa portar ifall motorn skulle krångla. När det blir sådär blåsigt och skumpigt så hör man inte hur motorn mår vilken man annars blir helt beroende av. Det är förbjudet att segla in pga färjetrafiken men det brydde vi oss inte om det minsta.

Dagen bjöd också på fantastisk segling där Nausica och vindrodret bekantade sig med varandra på allvar. Vind snett bakifrån med ganska grov sjö och vår Sailomat styrde glimrande. Synintrycken för oss vuxna var något annat än kanaler och insjöar i Nederländerna men Tilda och Agnes tjoade och ville ha högre vågor, rätt vad det var så hade de somnat.

Efter att Tilda vaknat ropade hon till och pekade

-En säl!!

Det var helt klart en säl, den hade precis fångat en stor fisk som den slet i stycken framför våra ögon. Nytt stoff till livets skola.

Energinivån har, efter att ha dippat en del efter avresan, börjat komma tillbaka. Vi lämnade Lomma med en hel del kvar att göra på Nausica. Nu börjar det så sakta bli kul att jobba med båtrelaterade problem igen och vi börjar komma i fas med vårt hem i det nya livet. Till och med träningsplanerna börjar att bli verklighet. Några löprundor, lite utegym och, Henrik, simträningen i havet har hommit igång!

Bit för bit inser vi på ett annorlunda sätt vilka goda vänner vi har hemma. Vi har fått en enorm respons på bloggen, via SMS, telefon, mail mm från vänner och intresserade. Långt mer än vad vi hade förväntat oss. Jag sa det ett antal gånger innan vi lämnade, men en annan insikt är också att jag jobbar med mina vänner. Att det ska ta så lång tid att fatta det…

Hittills har vi seglat ca 550 nm och allt har fungerat enligt skepparens plan. Många hundra timmar är nedlagda på att få hårdvaran att fungera när det behövs och det känns som att det betalar sig. Till och med loggen har vi lyckats få att snurra igen efter ett antal dykutflykter. Jag har hittills förlorat alla sten-sax-påse med Linnéa, eller rättare sagt alla utom en men där hon köpte sig fri från sin tur att dyka genom att utlova massage 🙂 Vi har också fått ovärderlig hjälp från familj och vänner med soltakssömnad, svetsarbeten, sjösättning i snöglopp etc, etc. Det är förvisso lite polering mm som kvarstår innan vi kan sudda ut Mad Max-looken helt 🙂

I Leuwaarden, en av de vackra städerna längs Stande Mastroute fick jag syn på något,

-Var det inte en dansk flagga på en båt med soltak?
-Joo
-Ser de inte rätt nyfikna ut?
-Jooo…
Jag vänder och säger hej!

Vi planterar oss långsides och pratar, i säkert en timme. Vi har träffat en dansk/schweizisk familj med två barn i samma ålder som våra, och som har precis samma förutsättningar och liknande planer som vi. De har hyrt ut sitt hus i Köpenhamn och testar! Efter vår första träff så har vi följts åt och solat, badat, delat planer och så smått börjat lära känna varandra. Vi kommer helt säkert att följas åt!

På upplevelsesidan i övrigt så har vi blivit bordade av kustbevakningen en gång till, sett Amsterdam med känslan av att ha seglat dit (!), träffat vänner hemifrån, jag har inte fått mer fisk trots tappra försök, vi har haft äventyrsfrukost, barnen har lärt sig att bada/hoppa från båten, vi har fastnat i sjögräset i Ijselmeer, vi har kört kanaltur med jollen rätt igenom Red light District där barnen somnade i jollen (22.30) slussat ett antal gånger och mycket mer.

…och förresten, en bit av den danska osten finns fortfarande kvar på jäsning…