Känslostormande sjösjuka och ljuvliga belgiska våfflor

Det var sannerligen en underbar känsla att segla in i Amsterdam med Nausica. Familjen hade nog olika förväntningar på denna stad men jag tror att alla dessa blev mer än väl uppfyllda. En spännande plats i världen. Vi fick se saker man väldigt sällan (!) ser hemma. En stad med hög tolerans för det mesta. Lättklätt på sina håll, cigaretter som inte alltid luktade som cigaretter gör hemma och dessa röktes obekymrat överallt. Människor som bytt kön på mer eller mindre tydligt vis samt en väldigt vacker stad med underbara uteserveringar och kanaler som slingrar sig genom hela stadskärnan. Man kan ha åsikter om Amsterdam absolut och det är kanske inte en stad jag skulle vilja bo i. Men jag fascineras stort över ställen där människor vågar och kan vara som de vill, och det vill jag också visa mina barn. Jag vill också någonstans visa det som jag inte står för, det snedvridna och det som jag tycker är fel. När vi gick där längs gatorna och insöp atmosfären och alla synintryck så pratade jag och Tilda om människor som bor och lever på olika sätt. Min kloka sexåring har redan så mycket idéer och fina tankar kring detta. Jag bad henne också att fråga mig om det var någonting hon såg som hon tyckte var konstigt eller hade frågor kring. Hon funderade en liten stund så sa hon, tror du att de äter samma godis som vi gör hemma? Ingenting verkar förvåna henne och det är härligt att emellanåt få leva världen ur hennes ögon.

I Amsterdam mötte vi återigen upp med våra nyfunna seglarvänner som seglar med båten Mawi. Barnen lekte på sitt sätt utan ett gemensamt språk men ändå en gemensam känsla och glädje över att ha hittat varandra. Vi vuxna var minst lika glada över att ha hittat människor i vår egna ålder med väldigt liknande drömmar och intressen. Vi fick tyvärr bara en kväll tillsammans den här gången men vi håller kontakten för framtida surfmöten i Frankrike.

Ett annat kärt möte var med Robban, Frank och hans fru Angelika. Vi fick en underbar lunch och eftermiddag tillsammans och blev bortskämda som aldrig förr. Fint restaurangbesök avlöstes med ljuvlig glass och barnen fick allt de pekade på. Tilda var så glad över att få träffa sin vän Robban igen och berättade för mig långt i förväg att hon minsann skulle bjuda honom på glass denna gången. Detta lyckades hon dock inte med så vi blir helt enkelt tvungna att boka in ett tillfälle till för glass tillsammans. Vi är nog alla lika glada över detta!

Hon fick också en ny bästis i Angelika. Det tog ca 2 minuter för kärleken att börja spira och sedan höll de hand resten av eftermiddagen. Tilda fick äran att sitta bredvid Frank och Angelika på restaurangen, och vi andra fick njuta av busigt fnissanden och högljudda skrattsalvor bortifrån deras hörn. Det var verkligen en fantastiskt eftermiddag vi fick tillsammans och det blev en tjej i tårar när vi var tvungna att säga hejdå. Men bilder utlovades att skickas under den fortsatta resan och med det löftet kunde hon tillslut släppa handen.

Efter Amsterdam tog vi oss in i Scheveningen/Haag. Där spenderades en gråmulen dag med olika reparationer och storstädning. Barnen var på bästa städhumör och Nausica fick sig ett rejält lyft i många hörn. På eftermiddagen gick vi och shoppade inför morgondagens segling och barnen fick välja och vraka i fruktdisken. Vi bar hem meloner, vindruvor och persikor i mängder. Och såklart en mängd knapriga saker från andra delar av butiken också, ögonen tindrade på hela familjen.

På kvällen ställde vi klockan enligt tidvattentabellen och insåg att vi skulle stiga upp innan solen dagen därpå. Tyvärr bjöd morgonen på moln och småregn så någon soluppgång fick vi inte den här gången. Barnen var, trots den brutalt tidiga väckningen på gott humör, så vi alla fick i oss frukost utan större missöden. Vi stämde av på vhf:en med trafikledningen att det var fritt att ta sig ut genom pirarmarna, sedan tog vi sats ut ur det skumpiga hålet och flög förbi en enorm trålare som låg mitt i smeten. Ut mot det stora blå styrde vi fören mot Belgien!

I början kände jag mig lycklig och lite smått kaxig. ”Anders jag blir inte sjösjuk! Titta på vågorna, de är enorma och jag mår hur bra som helst!” Den känslan fick jag äga i nästan en halvtimme. Sen slog jag i botten med sådan kraft så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Åh denna sjösjuka. Du är mig en trogen vän som visst vägrar lämna min sida. När den drabbar mig som hårdast vill jag helst slänga mig i havet i ett försök att bli av med den. Jag är väl medveten om logiken i detta, men det är precis så det känns. Just i det dimmiga läget, när allt rullar i kroppen och det enda jag kan göra är att hålla mig hårt i relingen eller ligga platt som en pannkaka på rygg på sittbrunnens golv, så skulle jag göra vad som helst för att komma undan. När Anders försöker peppa mig med olika målbilder som vi är på väg till vill jag nästan slå till honom. Nästan skrev jag va? Just då bryr jag mig inte om de vita sandstränderna och det turkosblåa vattnet. Eller alla spännande platser, upplevelser, tiden tillsammans med familjen och nya vänner som vi får vara med om och lära känna. Långsegling och Atlanten kändes just där och då otroligt långt borta och i princip omöjligt att nå. Släpp av mig! Jag vill ta tåget hem! Nuuu!!! Ja det är bara att erkänna, jag blir en riktig ynkrygg när jag är sjösjuk. Och eftersom den här bloggen är en form av dagbok och ventilation för oss i familjen så blir den också brutalt ärlig, och detta är sådant jag känner ett behov att skriva om.

Men det fina i det hela här är att sjösjukan försvinner tillslut. För min del kan det ibland räcka med att jag ställer mig och styr, ibland om vinden lägger sig och havet lugnar ner sig. Men ibland är det först när vi kommer iland. Det blev 12 väldigt långa timmar ute till havs den här dagen och Anders fick fixa det mesta från matlagning och disk till navigering och att ta hand om barnen. Men efter ett tag så lugnade sig vinden något och jag märkte att vågorna lägger sig betydligt fortare här än vad de gör hemma i Öresund. Mitt sinne började räta upp sig och livet i mig började sakta återvända. Jag kunde börja tänka lite mer sansat igen och jag kunde också känna en form av seger. Jag hade faktiskt inte slängt mig i havet utan jag var fortfarande kvar här i vårt äventyr. Jag kunde återigen se allt det fina som vi byggt upp och som vi är på väg mot. Jag kanske aldrig kommer övervinna sjösjukan helt. Den kommer kanske ständigt finnas där som en efterhängsen och jädrigt ovälkommen galning. Men jag hoppas att jag kan lära mig att hantera den. Så är ju livet även hemma, allt är inte lugnt och stilla där heller men här känns vinsten så mycket större ändå. Kanske kommer det att gå, kanske inte. Men jag ska inte ge upp än iallafall.

Vi fick tipset om Oostende som skulle vara en mysig hamn i Belgien. Vi kom fram väldigt sent på kvällen och orkade bara en kort promenad efter den tidiga morgonen och dagens strapatser. Så jag kan inte sanningsenligt uttala mig om staden, men det lilla vi såg var mest resturanggator och ombyggnationer.

Dagen efter vaknade den i vanliga fall så glada Tilda med tårar i ögonen. ”Det känns inte bra i kroppen. Jag saknar mitt rum. Jag saknar mina kompisar. Jag tror att jag nästan saknar att ta på mig overall.” Det skär i hjärtat på mig att se henne ledsen över ett beslut som jag och Anders bestämmer över. Vi satt länge i sängen och pratade om kompisar och livet hemma och lät morgongröten koka över och bränna vid. Sedan tog vi beslutet att ta en paus från båt-livet och ta tåget in till Bryssel och övernattning på hotell! Det kändes så otroligt lyxigt att få packa ner tandborste i väskan och ge oss ut på utflykt av annat slag än vi är vana vid. Barnen såg fram emot tågresa och hotellnatt och jag och Anders såg fram emot att se Europaparlamentets högkvarter i Bryssel. Men i hemlighet såg vi egentligen fram emot de belgiska våfflorna. Fast det vågade ingen av oss erkänna för den andre.

Jag hade hittat ett toppenhotell att bo på. Toppen i den bemärkelsen att det passade vår budget så utmärkt så att jag var tvungen att dubbelkolla att det inte bara var för en person vi betalde för. Men nej då, familjerum mitt i Bryssel centrum. Jag insåg att jag inte brytt mig alls om hur många stjärnor eller dylikt hotellet haft men kände också att det spelade ingen som helst roll för oss. Men det var ändå med viss oro som jag ledde familjen fram till den väldigt anonyma dörren som enligt Google Maps skulle tillhöra ingången till vårt hotell. Vi knackade på och döm av vår förvåning när vi klev in i en fantastiskt mysig om än något udda hotellentré. För att ta sig till vårt rum fick man gå genom någon form av regnskogsliknande/övervuxen bakgård och in i en annan trappuppgång. Denna var kantad av svarta sammetsgardiner med en lika fantastiskt uppmuntrande färg på heltäckningsmattan som prydde trappan upp. Men glada i hågen släpade vi våra tandborstar fem trappor upp och när vi öppnade dörren in till vårt rum fick vi lite av en chock. För rummet var enormt. Det visade sig vara 25 kvadratmeter stort och då ska man komma ihåg att vi under nästan två månaders tid bott på 4,5 kvadratmeter. Agnes gick in i badrummet och först blev det alldeles tyst. Sedan hördes det inifrån: ”Mamma titta, det är större än hela Nausica”

Efter att chocken lagt sig något tog vi på oss skorna igen och gick ut i centrala Bryssel. Vi traskade runt en del i staden på kvällen och njöt av storstadspuls och känslan av att vara mitt i smeten. Det var härligt att uppleva Bryssel by night. Som småbarnsförälder innebär detta att man stannar uppe till kl.21. Det är en helkväll som man är omåttligt stolt över. Sedan gick vi hem och sov gott i mjuka hotellsängar. Innan barnen tillslut somnade viskade Tilda i mitt öra: ”Mamma jag saknar Nausica”. Underbart, för det är något som jag enkelt kan hjälpa henne med.

Dagen efter letade vi upp ett våffelstånd och köpte varsin rykande färsk och nygräddade belgisk våffla till frukost. Och det var så gott så munnen vattnas på mig nu bara av att skriva om det. Vi tummade på att leta upp ett recept på äkta belgiska våfflor och köpa ett våffeljärn när vi en dag kommer hem igen. Sedan letade vi upp manneken pis och barnen som kanske var en aning hypade på socker blev smått förundrade kan man väl säga.

Vi tog oss sedan ut mot Europaparlamentet och på vägen fick vi se otroligt vackra platser av Bryssel. Små mysiga gränder, häftiga marknader och lummiga parker. En helt annan sida av Bryssel än det vi sett kvällen innan. Vi köpte oss varsin kaffe och strosade framåt medan barnen mer eller mindre frivilligt följde med oss. Det tog sin lilla tid och det blev en väldigt mysig dag. När vi kom fram till målet upptäckte vi att man fick en gratis rundvandring i det enorma infocentret. Alla fyra fick varsin liten dosa med öronsnäcka där vi kunde lyssna oss runt i de olika rummen och historien kring EU och dess uppgifter. Tilda var riktigt intresserad och funderade mycket kring hur hon kunde få politikerna att bestämma så som hon ville ha det. Demokrati har de redan diskuterat i förskolan så hon kände att hon hade lite koll på det hela. Agnes använde sin dosa som telefon och ringde runt till kusiner och andra släktingar som hon tyckte hade viktigare saker att berätta för henne. Tillslut gick hon och la sig mitt i rummet, omgiven av jordglobar och monitorer. Tyvärr fick man inte ta kort här inne och det kommer gräma mig länge för det var en sådan ljuvlig bild där hon låg.

När vi sedan traskade genom Bryssels gator fick vi njuta av skönsång på vacker franska men också skönsång av vår finaste Agnes. Det var ”I ett hus vid skogens slut” blandat med Idas sommarvisa och tillhörande dansmoves. Jag tror att hade vi satt en liten hatt framför henne så hade hon dragit in lika mycket som den sköna fransyskan. Kan faktiskt vara en bra reservplan ifall reskassan tryter nu när jag tänker efter.