Bröllopsdag på havet

Vi fortsatte vår färd genom kanalen och fick uppleva fler holländska specialiteter och smaker. Vi puttrade till staden Dokkum och där blev jag förälskad. Förälskad i den mysiga lilla staden med dess gränder och små originella affärer. Små butiker med vackra hantverk, genuina varor och det stora utbudet av ekologiska produkter. Miljötänket kändes som ett genomgående tema i hela staden och i stort även i hela landet. För nästan första gången sedan vi lämnade Sverige, så hade i princip varje hamn i Holland möjlighet till sortering av sopor. Förutom detta blev jag också förälskad i människorna. Varma, trevliga och glada holländare överallt. Till och med broöppnarna var vänliga och sa nåt litet extra i vhf:en bara för trevlighetens skull. Duktiga på engelska var de också så det var enkelt att ta sig fram och förstå varandra.

På kvällen så lossade vi dock våra tampar och gled ut ur staden. För något överraskande positivt här är att längs med hela kanalen så har det funnits fina förtöjningsplatser som är helt gratis. Utan el och vatten såklart men kittar man bara upp sig på vatten innan man går in i kanalen, så klarar man resan igenom utan hamnavgift om man så vill. Nästa stopp blev Leuwaarden. Det var en enkel tilläggning långsides och vi var så vältrimmade med fendrar och tampar. Så när det plötsligt brakade till OVANFÖR huvudena på oss blev jag nästan lika rädd som fågelstackaren, vars bo vi förstörde med masten. Vi får träna lite på det här med att segla i skogen. I Leuwaarden, som just i år är Europas kulturhuvudstad, så regnade det och var allmänt ruggigt denna dag. Vi tog ett enkelt beslut och sa de magiska orden till barnen: ”Vill ni använda paddan?”. Snabbt snodde vi ett täcke inifrån sängarna innan barnen hunnit stänga dörren och sedan la vi oss i soffan som två utslagna sälar. Vi slumrade till ljuden av regnet som smattrade ilsket och barnens glada skratt inifrån förpiken. Det var så härligt och det var någonstans där som det gick upp för mig. När vi låg där och trängdes i soffan så slog det mig. Det är ingen som ska iväg någonstans. Det är faktiskt ingen som ligger här och vilar för att han eller hon ska iväg och jobba inatt. Eller för att vi haft en tuff dag på jobbet och är slut både i huvudet och i kroppen. Nej vi ligger här tillsammans bara för att det är så skönt och mysigt att vara just tillsammans.

När det väl slutat regna kände sig hela familjen nöjda med myset och vi ville upp och se staden. Så vi gick på lekplatsjakt. Vi gick och vi gick. Sen skreks det lite som vanligt på grund av någon form av missnöje som inte alltid är helt enkelt att lokalisera. Sen gick vi lite till. Någon lekplats hittade vi tyvärr inte. Besvikna blev barnen så klart och jag kan väl förstå att de inte riktigt uppskattar kultur så som jag och Anders låtsas göra. Men även Leuwaarden var både mysig och vacker, jag tror dock att vi alla var lite för trötta för att verkligen uppskatta charmen.

När vi kom tillbaka till båten upptäckte vi att vi hade Wifi och vi föräldrar stämde glatt in i barnens krigsdans till Bolibompa. För vem älskar inte att fuldansa till barnprogram?! Vi älskar musik i vår familj, och nästan all form av dans. Framför allt har vi märkt att det är ett oerhört effektivt sätt att få tjuriga barn på gott humör. Än så länge har iallafall ingen av våra barn lyckats motstå när föräldrarna sätter till denna charm. Eller så tycker de bara att det är så fruktansvärt pinsamt så de gör allt för att få stopp på oss. Oavsett så är det väldigt effektivt.

Vi gjorde en favorit i repris och hittade en mindre idyllisk men gratis plats för natten. Innan vi hunnit förtöja båten hade Tilda bytt om till surfshorts, flytväst och simglasögon. Agnes såg lite mer rådvill ut där hon stod spritt språngande naken med endast ett par simglasögon på sig. Ingen av oss vuxna var jättesugna på att bada men Tilda hoppade kavat i från båten själv. Anders hann precis knäppa fast en livlina i henne innan hon försvann. Inte för att det är så överdrivet mycket ström i en kanal men vi vill ändå få in rutinen. Aldrig bada på djupt vatten utan flytväst och livlina. Agnes var sedan fullt nöjd med att sitta i pappas knä med simglasögonen på, och titta på den glada fisken i vattnet.

Vi vaknade rätt tidigt dagen efter och beslutade att äta frukost på väg. Nästa hållplats skulle bli Harlingen. På vägen gick Anders och Tilda fram och la sig i båtens hängmatta och jag fick njuta av lite egentid med Agnes. Till en början var jag nervös över broöppningar och att ta kommunikationen i vhf:en själv. Men när jag märkte att de förstod min svengelska med småländska brytning och jag såg Agnes ögon stora av beundran kände jag mig lite cool ändå. Det var en mäktig känsla när all trafik stoppades och broarna öppnades för endast vår lilla båt. Så där stod jag och dagdrömde bakom ratten och kände mig som en kändis av hög karaktär. Jag vinkade till höger jag vinkade till vänster. Jag vinkade uppåt mot broöppnare och alla människor som stod längs med vägen. Och sen gick jag på grund. Min coola karaktär försvann snabbt ner i det bruna kanalvattnet. Som tur var hände inte detta i närheten av någon broöppning, för då hade vi haft ett betydligt större problem än min värdighet. Det hände när en annan båt skulle köra om oss och jag i svensk anda skulle försöka göra mig så liten och ur vägen som möjligt. Det var en breddning i kanalen just där som såg ut som en klockren mötesplats så där svängde jag in. Egentligen inte konstigt alls tänker jag nu i efterhand, utan det konstiga var nog att det var betydligt grundare just där. Själva grundstötningen var rätt smidig om man får säga så. Nausica dunsade mjukt i lerbottnen, Anders och Tilda vajjade till i hängmattan och jag kunde relativt enkelt backa oss ut igen. Så när pulsen väl lagt sig så kändes det rätt ok. Fast min coola karaktär vägrade komma tillbaka

I Harlingen hittade vi en småbåtshamn direkt till vänster efter sista slussen. Det kändes som att glida in i någon av Köpenhamns små mysiga hamnar. Vi hittade en fin plats till oss och där låg vi och lyssnade på kyrkklockornas spelande. Till en början väldigt mysigt. Men då de spelade en trudelutt varje halvtimme så blev det lite mycket av det goda. Vi har nu upptäckt att den ljuva tiden med gratis vatten verkar vara över och förbi. Man betalar sin hamnavgift som ligger på dryga 20 euro, sen får man även betala vatten och el på det. Så vad man egentligen får för 20 euro kan man ibland fråga sig. Har man riktigt tur så är duscharna gratis men långt ifrån alltid.

När vi tagit oss in i staden Harlem så tog vi oss till ett café fast beslutna att testa några av alla de tips som vi fått av Anders kollegor. Barnen var lika fast beslutna om att få äta glass. Vi hittade det perfekta stället och kände oss så lokala när vi beställde in en apfelgebak med slagroom och Bitterballe med tillhörande lokal öl. Lite glass och ett glas vin till det så var eftermiddagen komplett.

En kväll när jag nattade barnen så vaknade jag brutalt upp ur min halvslummer av ett otäckt ljud. Jag kastade mig ut och upptäckte att min man hade blivit galen och satt borrmaskinen rätt genom skrovet.

”Ska du sänka båten älskling?”. Som väl var så var inte läget så illa den här gången utan avluftaren till vattentanken behövde bara bytas. Men jag kommer hålla ögonen på honom i framtiden.

Dagen efter var det vår bröllopsdag. Morgonen började med att Tilda och Agnes kom in i akterruffen och sjöng ”Vi gratulerar” till oss. Undebara små människor. Vi hade en lugn och skön förmiddag för att sedan ge oss ut i sjön Ijsselmeer. Vi ville segla vidare ner mot den lilla staden Einkhuizen som flera sagt ska vara väldigt vackert. Efter ett tag insåg vi dock att seglingen skulle ta lite längre tid än vi först beräknat. Både på grund av lite vind och ett oplanerat stopp i slussen. Ja, hade vi bara varit 30 sekunder snabbare in, eller om slussvakten varit på lite bättre humör så hade vi sluppit sitta där i 50 minuter och vänta på nästa öppning. Mitt framför nosen slängde hon igen slussportarna för oss. Ord som ålaräns och torskhuvud flög vackert genom båten. Men när vi väl satte det hela i perspektiv så insåg vi snart att vi kunde sänka blodtrycket igen. Vi hade faktiskt bubbel på kylning. När vi väl kommit igenom slussen och ut på andra sidan seglade vi i medvind ner mot den mysiga lilla staden. Klockan insåg vi skulle bli rejält sent innan vi kunde beräknas komma fram så bröllopsmiddag fick serveras på resande fot. Anders gick ner och donade i köket och det luktade fantastiskt gott för hungriga magar. Det var så mycket kärlek i maten så det nästan svämmade över på tallriken, men när jag tittar på bilden av lyxmiddagen nu så ser det inte alls lika aptitligt ut som då. Bilden kunde tyvärr inte fånga hur vackert och gott det var. Eller så var jag bara förblindad av kärlek.

Vi fick iallafall en underbar middag och kväll därute på havet tillsammans. Barnen njöt i stora drag och vi alla var tacksamma över att få vara där ihop. Sent på kvällen ankrade vi på svaj utanför ett fågelreservat. Efteråt såg vi att det bara var avspärrat för landstigning under höst- och vinterhalvåret så vi hade kunnat lägga till ända in på ön. Men vi låg fint där vi låg och kunde njuta av allt fågeltjatter på lagom avstånd. Barnen somnade sedan tätt tätt tillsammans i härlig syskonsymfoni. Det är lika fint varenda gång det sker.

Jag och Anders satt uppe långt inpå natten och diskuterade livet och kärleken. Sju år tillsammans som gifta och hela tio år tillsammans som ett par. Vi konstaterade att för sju år sedan så gav vi oss också in i ett äventyr som vi inte visste hur det skulle sluta eller vart det skulle leda till. Men vår magkänsla sa oss att det skulle bli fantastiskt och inget kändes då mer rätt än just varandra. Och nu sitter vi här med iallafall ett litet facit i hand på att det blev rätt och familjen som vi har byggt upp är det absolut finaste som vi har. Det äventyr som vi nu har gett oss in i vet vi inte heller exakt hur det kommer bli eller vart det kommer föra oss. Men det känns helt rätt i magen och oavsett vart det kommer ta oss så är det redan fantastiskt.