Dykning och sorgliga avsked. Bonaire del 2 av 2.

Det är alldeles mörkt runtomkring mig och det enda jag hör är mina egna andetag. Den ljusa, svagt väsande inandningen och den dova, bubblande utandningen. På min vänstra sida har jag Anders tätt intill och jag inser att jag kramar hans hand så hårt att det måste göra ont i honom. Rakt framför mig lyses korallrevet upp av min egen ficklampa och förvånade fiskar simmar förbi i en sömnig takt. Plötsligt dyker en enorm silvrig Tarpon upp precis i min ljuskägla och jag blir så rädd att jag nästan tappar min dyrbara ficklampa. Jag inser att jag andas alldeles för fort, i den här takten kommer jag dra i mig hela tuben på en kvart och det känns väldigt onödigt. Så jag släpper taget om Anders en aning och tvingar mig själv att slappna av. Efter en stund kan både jag och Anders stukade hand njuta av det fortsatta dyket. Det är vårt första nattdyk och vi får se fantastiska varelser under ytan. Djur och växter beter sig på ett helt annat sätt nattetid och det är häftigt att få vara åskådare i den här miljön.

Jag fick en tidig födelsedagspresent av Anders. Tillsammans med Martin från båten Pachamama skulle jag få gå kursen för att bli certifierad Advanced open water diver. Detta innebar att vi fick göra flera häftiga dyk tillsammans och fick möjligheten att upptäcka ännu mer av Bonaires coola värld under ytan med guidning av Hens från Xprodivers. Vi gjorde ett par djupdyk på 30 meter där vi bland annat dök in i ett vrak och fick uppleva hur långsamt hjärnan fungerar på djupt vatten. Vi fick se enorma gröna muränor, fiskar i alla dess storlekar och färger, korallväggar som stupade rakt ner i det mörka blå, och framförallt fick vi ett ökat självförtroende i att dyka ju mer vi lärde oss kring säkerheten och ju fler dyk vi gjorde.

• 

• 

• 

Och barnen då? Från morgon till kväll lekte de tillsammans med Jonathan och Anna på Pachamama. På kvällarna när två trötta föräldrar ville gå och lägga sig skrek de i högan sky när de såg vår jolle närma sig. ”NEEEEEJ inte än!!!!” Tänk vad underbart det är med riktigt bra lekkompisar.

• 

När vi inte befann oss i havet tog vi ofta tillfället i akt att utforska Bonaires natur uppe på land. Som jag skrev om i förra inlägget så är naturen på Bonaire väldigt annorlunda mot egentligen något annat vi har sett. Ett par gånger hyrde vi bil och körde ut i det märkliga landskapet och en gång utforskade vi nationalparken som ligger i norra delen av ön. Tillsammans med våra vänner från Zouterik så fick vi se ännu fler flamingos och kaxiga ödlor, en del närgångna åsnor och flera skränande fåglar och getter. Vi åt lunch vid en liten strand men blev snabbt varse om att vi inte var ensamma om längtan efter maten på picknickbordet. Plötsligt var där fullt av ödlor i olika storlekar som fullkomligt vällde ned från klippan bredvid oss. Barnens personligheter kom nu till sin fulla rätt och snart var det inga ödlor som vågade sig fram mer.

• 

• 

Vid ett ställe hade vi läst om en fågelsjö som absolut skulle vara värt ett besök. Barnen hade hunnit bli trötta och det var höga protester från flera håll. Vi vuxna showade på alla sätt vi kunde men det var underbara Linde som till slut löste situationen genom att plocka fram sitt eget nödgodis i sista stund. När vi väl fått ordning på alla viljor och näsorna pekade åt ungefär samma håll när vi gick genom djungeln av kaktusar. Vi gick, vi gick och vi gick. Vi kämpade mot värmen som slog emot oss och omslöt oss utan barmhärtighet, gruset i ögonen och de arga iguanerna som visste att de var kungarna i den här miljön. Men vi visste minsann att det skulle vara värt det, för sjön skulle ju vara så fantastisk. Och så till slut var vi framme. Med smutsiga händer gnuggade vi oss i ögonen och kunde inte tro det var sant. Det var så brutalt, framför våra fötter bredde den ut sig, den minsta, sketnaste lille gyttjepöl vi någonsin kunnat föreställa oss. Två getter stod på ena sidan och stirrade förvånat på oss. Detta var alltså den mytomspunna, magiskt vackra sjön? Jag antar att vi hälsat på under fel årstid.

• 

• 

Efter att Berber blivit jagad av en leksugen åsna kände vi att vi var nöjda med äventyr. Senare på kvällen frågade jag barnen vad de hade tyckt mest om under den väldigt händelserika dagen. Agnes berättade livligt och yvigt om olika vilda saker hon varit med om och ögonen lyste på henne när hon mindes hur vi fått försvara våran lunch från ödlorna. Tilda funderade en liten stund och kom sedan fram till att det absolut bästa var att få somna i Lindes knä. ”Du förstår, Agnes väcker alltid mig på nätterna och vill att jag ska sjunga för henne.” Agnes myste och nickade, jodå det stämde minsann. När jag frågade henne vad hon ville att Tilda skulle sjunga svarade hon ”Den längsta sången jag kan komma på”. Inte konstigt att Tilda varit så trött de senaste dagarna. Stackarn, nu fick hon äntligen sova ifred på gropiga grusvägar.

• 

• 

• 

• 

• 

Förutom att utforska den spännande naturen så spenderade vi mycket tid med fina vänner som fanns i viken. Vi hade Blue Pearl på den ena sidan om oss och Zouterik på den andra. Förutom våra närmsta grannar så fanns det flera barnbåtar runtom och barnens dagar bestod till stor del av lek i olika former. Mestadels i vattnet. En av dagarna fick viken ett nytillskott av lilla Mia. Det franska paret Max och Sara, som sedan tidigare har lille Nael, är två av de tuffaste föräldrar jag har träffat. Att vara höggravid, föda barn och sedan segla vidare med en liten nyfödd var inget som bekymrade dem det minsta. Storebror Nael, som nu är två år, är uppväxt på samma sätt. Vi fick även vara med och fira Lindes 13-årsdag och tillsammans med ett gäng olika nationaliteter lärde vi oss holländska fotbollslekar och njöt av tre sorters tårtor med mycket kärlek i.

• 

Vi ordnade tillsammans flera grillkvällar på lekplatsen precis innanför och det är nästan den tiden på dygnet som man är som mest aktiv. När solen har gått ner och det äntligen blir lite svalt. Hade det inte varit att vi bott på en båt hade det varit svårt att riktigt njuta av värmen här. En av kvällarna tog Martin med sig gitarren och snacka om att bjuda på en show! Med en sångröst som ingen av oss andra ens får till i duschen, och en förmåga att kunna spela nästan vilken låt som helst så underhöll han på hög nivå långt in på natten.

• 

Vi trivdes på Bonaire. Vi trivdes så till den grad att vi inte ville lämna. Vi fick fantastiska vänner både på land och bland andra seglare och vi hade tid och energi att bygga på djupet i flera relationer. Dagen då vi skulle lämna var vi tvungna att säga hejdå och på återseende till flera som har kommit att betyda mycket för oss, och det var tufft både för oss vuxna och för barnen. En del visste vi att vi skulle få träffa igen men det var några båtar som vi med stor sannolikhet inte kommer att segla med mer. På morgonen var det skytteltrafik vid Nausica och många tårar fälldes.

Det här är något som jag aldrig hade kunnat föreställa mig innan resan. Att jag skulle få träffa så många fantastiska människor och bygga vänskapsband så starka på förhållandevis kort sikt. Eftersom man umgås så intensivt här så lär man också känna varandra på djupet väldigt snabbt. Vilka fantastiska och modiga människor vi har träffat! Det är ljuvligt att få lyssna på och ta del av drömmar och se hur människor faktiskt vågar ta steget och prova. Man delar med sig av sina med- och motgångar och det är befriande hur vi tillsammans vågar berätta om inte bara det som går bra, utan också de misstag som görs. Stora som små misstag, sådant som händer av ren otur och sådant som händer av ren dumhet. Alla råkar vi ut för dem och istället för att döma så kan vi lära av varandra. Men att skapa starka vänskapsband innebär också en stor sorg när man måste skiljas och plötsligt inser vi hur långt ifrån varandra vi bor när resan slutar.

Till slut fick vi ändå slita oss och snabbt lossade vi tamparna till bojen och lät oss långsamt glida ut ur viken. Trots tårarna som rullade nerför kinderna så kunde vi snart njuta av en härlig medvindssegling mot Klein Curacao. Vågorna hann knappt byggas upp mellan öarna och drygt fyra timmar senare nådde vi fram till en annan liten paradisö. Klein Curacao ligger knappt tio sjömil från Curacao och är en liten obebodd ö med en lång vidsträckt kritvit sandstrand. Det finns en fyr på ön som inte fungerar längre och karakteristiskt ligger det två vrak uppspolade på den vindpinade östsidan. Ett enormt fartyg och en segelbåt. På den mer skyddade västsidan finns det en del bojar utplacerade där man kan förtöja och här är vattnet lika klart som på Bonaire. Här fick vi snart lära känna ett nytt husdjur som hälsade på vid lunchtid varje dag, en sköldpadda som barnen snabbt döpte till Elsa. Första dagen dök vi i och simmade med honom men han var inte alls leksugen utan verkade mest sur över att inte få smaka våran lunch.

• 

• 

På kvällen kom Pachamama till samma vik och till barnens stora glädje åt vi pannkakskvällsmat tillsammans. De ska också mot Colombia men i något snabbare takt än vi, vi hoppas dock hinna ifatt dem någonstans runt Santa Marta. På kvällen diskuterade vi en hel del om det stora samtalsämnet, Udden Runt Colombia som vi nu fått höra flera skräckinjagande historier om. Här bygger vågorna upp ordentligt från flera olika håll, strömmar ställer till det och starka kastvindar dråsar ner från de 5000 meter höga bergen inifrån land. Jag försöker mentalt hålla för öronen när historierna blir alltför vilda och spretande, men kollar samtidigt säkerhetsutrustningen några gånger extra. Och sjösjukeplåsterna såklart. Våra svenska vänner från Pachamama har en skön inställning och det var befriande att få planera tillsammans med dem. Galna historier finns det gott om och emellanåt trappas de upp till en sådan grad att man funderar på om man överhuvudtaget vågar lätta ankare för att sig till nästa vik. Vi har lärt oss att sålla en hel del men också, som jag skrev om innan, lära oss av varandras misstag. Det är inte helt ofarligt att cykla till jobbet hemma heller men vi gör det ändå, och förhoppningsvis använder vi hjälm.

I två nätter låg vi vid Klein Curacao, sedan vågade vi inte stretcha tiden mer eftersom vi inte hade checkat in i landet än. Vi tog oss till ankarviken Spaanse water där vi genast möttes av bekanta ansikten och båtar. Vi kände dock att vi behövde en liten paus från det sociala och första dagen smög vi iväg till busshållplatsen och tog bussen in till Willemstad för att påbörja den komplicerade incheckningen. Willemstad är en mysig och otroligt vacker stad med alla sina färgglada hus och vi blev genast bemötta av vänliga människor. Att ta sig till Customs och Immigration var något av ett äventyr i sig då de knappast låg på samma ställe och barnen knappast var på humör för en lång vandring i hettan. Men med lite bus, mycket sång och löften om glass när allt var färdigt lyckades vi ändå hyfsat smidigt klara av allt pappersarbete.

• 

På kvällen var vi trötta så ögonen gick i kors. Alla utom två små minimänniskor som hade tagit sig en powernap i bussen tillbaka. När jag och Anders ville gå och lägga oss vid midnatt (eller kanske klockan var åtta?), så ville barnen fortsätta dansa på fördäck. ”Nej det är inte sovdags mamma!!! Det är Rock The Bay Time!!!!” skrek Tilda medan hon dansade upp i masten under fullmånens sken. Härliga ungar. Tack för att jag får vara med er och Rocka Bay, även om jag aldrig kommer kunna friklättra lika högt upp i masten som ni gör.

•