Vår resa mot Colombia och vidare mot San Blas.

Vår vistelse i Curaçao och Aruba kommer jag att snabbspola förbi litegrann. Det var inga ställen som gjorde något större avtryck hos oss. Kanske för att vi i sinnet redan var inställda på att ta oss vidare mot Colombia. I Curaçao låg vi för ankare i Spaanse Water som är en stor vik uppdelad i flera olika ankringsplatser. Vattnet var smutsigt och enorma motorbåtar körde rally till långt in på nätterna. Det gav ingen direkt mysfaktor. Men vi träffade trevliga människor och lyckades hyra en billig bil ett par dagar för att uträtta en del ärenden. Vi lyckades också på ett väldigt märkligt sätt bli av med Anders ”manbag” där bland annat plånbok med legitimation, visakort och en hel del pengar fanns. I ett ruffigt område fick vi lika märkligt tillbaka denna väska, utan några pengar men med alla kort kvar. Vi tackade vänligt, stängde snabbt bildörren och körde i ilfart därifrån medan folk stirrade otäckt på oss. Men när jag tänker efter så kanske de inte alls stirrade på oss av illvilja. De kanske stirrade på oss på grund av det faktum att vi satt ett helt gäng människor intryckta i en yttepytteliten bil full med repor och enorma bucklor, som dessutom hade hål i avgassystemet och därmed lät som en tvättäkta epatraktor. Plus att vi allihop troligtvis såg rätt märkliga ut då vi med uppspärrade ögon höll i oss för livet eftersom bildörren en stund tidigare plötsligt flugit upp. Kanske det faktiskt var dem som var rädda för oss? Sa jag förresten att bilen var billig?

• 

Efter att ha spenderat en natt för ankare i Santa Cruz så seglade vi tillsammans med båten Tryst vidare mot Aruba. Sent på kvällen kom vi fram och var osäkra på om vi skulle hinna checka in eller ej. Men när vi väl navigeterat rätt mellan ett halvsjunket fartyg och en enorm hög med bildäck (??) fick vi hjälp av hamnvakten att knyta fast oss i kajen. Incheckningen var smidig och i beckmörker tog vi oss sedan till Oranjestad där vi trötta grävde ner ankaret i den fina sanden. Dagen efter ställde jag klockan på oförskämt tidigt men trots detta lyckades jag inte vakna innan barnen. ”Mamma, mamma! Varför sover du fortfarande? Det är ju pappas födelsedag idag!!!” Det var fortfarande mörkt ute när vi tillsammans laddade pannkakssmeten för den obligatoriska födelsedagsfrukosten. Stämningen var på topp bland barnen och det flög tuschpennor och saxar i salongen medans den ena födelsedagsteckningen efter den andra växte fram. Med nykokt kaffe och helt ofantligt vacker morgonsång väckte vi den nyblivna 40-åringen!

Och vilken vik han fick vakna upp och fira födelsedag i! På den kritvita stranden innanför oss låg det en resturang med pool och Wifi och Skype-samtalen avlöste varandra. Snart hade bartendern förstått det stora i denna dag och kom snabbt fram med en nästintill självlysande smurf-shot till oss. Dagen gick i ett lugnt och stilla tempo med mycket fokus på att njuta men såklart en del livsfilosoferingar som sig bör på en födelsedag. Jag ska inte försöka förklara hur Anders kände det denna dag men det såg iallafall ut som att han trivdes rätt så bra med att fylla 40. På kvällen drack vi champagne med Michelle och Tony och livet kändes härligt och bubbligt.

Dagen efter inspekterade vi Oranjestad och njöt av spårvagnen som var alldeles gratis och alldeles perfekt med två trötta och överhettade barn. Länge åkte vi runt, runt, runt i staden. Barnen somnade och det var en skön stund på de hårda säterna med discomusik på högsta volym. Det var ingen lång runda som spårvagnen körde så vi fick bekanta oss väl med den delen av staden, samt chaufförens musiksmak. Vilka gräddbakelse-hus det fanns här. Otroligt vad mycket rosa och girlanger det finns plats med i en och samma stad.

Det började närma sig avfärd mot Colombia och vi hade noggrant gått igenom vädret inför sträckan som vi hade framför oss. Jag hade läst och lyssnat på tillräckligt med tuffa seglatser från andra seglare och kände att nu måste vi bara ut och få det gjort. Udden ska rundas, så är det ju bara. Drömmen om Colombia hade vuxit sig väldigt stark vid det här laget och vi var glada över att få så mycket tid i landet. Nu ville vi ta sista steget dit. Och vilken resa vi fick. Vi tackar vädergudarna som var på vår sida de dygnen vi seglade, för monstervågorna som vi blivit varnade för höll sig borta och havet låg lugnt och stilla under oss. Vi hade läst att taktiken här är att hålla sig nära land och det gjorde vi. Inom 10 sjömil från kusten och på så vis minskade risken för bråkiga vågor. Ja vi hade en helt ljuvlig segling och hela familjen mådde bra. Nätterna var stjärnklara och dagarna var molnfria. I det lugna tempot fick jag äntligen, efter drygt ett års resa, tillslut håret klippt och jag saknade min frisör bara litegrann. Nu har vi inte så många speglar ombord och det kanske gör sitt till i den känslan, men skönt att bli klippt var det iallafall.

När vi tryggt kommit runt den ökända hörnan närmade sig en stor motorbåt bakom oss. Jag hann tänka lite pirattankar innan vi hörde det spraka på vhf:en. Det var den amerikanska kustbevakningen som patrullerar Colombias kust och gör den till en av världens säkraste kuster att segla i nuläget. De kallade Anders för ”sir” och ”captain” och den allmänna inställningen var väldigt trevlig. De ville bara kolla så att allt stod bra till med besättningen och informera oss om att skulle vi råka ut för något så stod de stand by.

Vi hade sedan innan bestämt oss för att segla till en liten och relativt nybyggd marina som heter Puerto Velero. Där låg redan båten Pachamama och de hade gett oss fin information om stället så vi visste ungefär vad vi siktade på. Men för att slippa gå in i marinan mitt i natten så valde vi att ligga några timmar i en vik på vägen. Vi la oss därför i en vik i nationalparken Tayrona men redan vid första anblicken insåg vi att här måste vi stanna längre. Första kontakten med Colombia var långt över förväntan. Som enda båt i viken spanade vi ut över gröna regnskogsklädda berg, en liten vit strandrämsa med palmer i bakgrunden och… alldeles totalt stilla.

Efter frukost blåste vi upp vår surfbräda och vi lyckades balansera vattenflaskor, lunchlådor och en hel familj in till stranden på ett hyfsat stiligt vis. Här gick vi sedan på upptäcksfärd i regnskogen och hittade mysiga stigar och spännande djur.

När vi kom tillbaka till stranden upptäckte vi plötsligt en motorbåt vid strandkanten. Ett par glada familjer från Venezuela välkomnade oss till Colombia och bjöd oss på någon form av ”nationaldryck” som var stark och gjorde att man dansade salsa väldigt bra. Det blev ett härligt möte och en stund senare kom de över till vår båt för att få några av drönarfilmerna som vi tagit inifrån stranden. Musiken från motorbåten var på högsta volym och i väntan på att bilderna skulle laddas över fick vi svänga med i härliga colombiansk-venezuelansk dans. Vi fick en ordentlig genomkörare i båda våra salsa-skills och vår icke-existerande spanska.

Två nätter stannade vi i detta paradis innan vi seglade vidare längs med kusten. En lång sandbank sträckte sig ut i havet vid inseglingen till marinan och då vi inte var helt säkra på våra sjökort såg vi till att hålla långt ut. Inseglingen var sedan bra utmärkt med ett ordentligt staket och bra djup hela vägen. Inne på bryggan stod Martin, Anna och Jonathan redo för våra tampar och det kändes härligt att få ett så hjärtligt välkomnande! Strax efter ankomst kom olika myndigheter ombord, tog lite kort och ställde lite frågor på spanska. Martin hjälpte till med översättningen och det kändes skönt eftersom vi inte grävt upp vårt spanska lexikon än. I Colombia måste man ha en agent för att kunna klarera in i landet. När vi lite senare såg bunten av papper som agenten jobbat ihop insåg vi anledningen. Marinan ordnade smidigt med kontakten och då vi bokade en månads vistelse fick vi även fin rabatt på priset.

Marinan i sig ligger lite isolerat en bit ifrån någon större stad. Men här är billigt, rent och fräscht, vänliga människor och bra bussförbindelser in till Baranquilla. Och till barnens stora förtjusning, en stor pool! Här känns säkerheten hög och marinan är ett bra ställe att låta båten ligga när vi ger oss in i landet så småningom. Ja det kändes lugnt och skönt här och jag njöt av känslan att vara på plats. På morgnarna smyger jag ofta upp innan familjen vaknat och det är en skön timme för då är det också svalt. En morgon vaknade Anders av kaffedoften och i förbifarten frågade han om vi skulle ta och segla till San Blas imorgon. Haha, kul skämt tänkte jag. Men jag hade sett hans blick och insåg att han faktiskt menade allvar. Så jag började snabbt bälja i mig kaffe för att få igång hjärnaktiviteten, redan?

Planen var från början att ta San Blas i september/oktober och sedan segla därifrån upp mot Cuba. Men säkerhetsläget runt Gorda Bank utanför Hondura och Nicauraguas kust är i dagsläget osäkert efter en del piratattacker som ägt rum, så oavsett vill vi tillbaka mot Colombia för att få en bättre vinkel norrut. Då regnsäsongen nu är i full gång här så är det en del åskoväder runt San Blas och enligt vissa källor så blir det värre ju längre in på säsongen man går. Ytterligare en faktor är ett högtryck ute på Atlanten som ligger mer söderut än vanligt så här års, och därmed gör säsongen något torrare och möjligtvis kan det påverka vår resa positivt. Mycket som är eventuellt här. Åskoväder vet vi att vi kommer råka ut för här, men vi vill samtidigt så väldigt gärna se San Blas som vi hört så mycket spännande om. Vi har pratat med jordenrunt-seglare som hyllat dessa små öar till en av de vackraste platserna i världen, där Kuna indianerna fortfarande lever ostört och lyckats behålla sina gamla traditioner. Så ja, vi testar. Det tar drygt två dygn att segla över mot Panama och är vädret alldeles galet får vi väl segla tillbaka igen. Så nu har vi precis checkat ut från Colombia och tidigt imorgon bitti seglar vi västerut. Vi har diskuterat väder med vår vän Dan och vi har ökat våra egna säkerhetsförberedelse ytterligare ett snäpp. Internet finns det troligtvis inte även om en mast tydligen står någonstans, men den brukar bli träffad av blixten med jämna mellanrum så den är sällan att lita på. Beroende på hur länge vi trivs kan det därmed dröja ett tag till nästa uppdatering men ni kan som vanligt följa vart vi är här på bloggen tack vare vår Garmin inreach. Med denna kan vi också enkelt både ta emot och skicka sms, nu i uppdaterad version med obegränsad mängd. Så nu säger vi hasta la vista till vackra Colombia och siktar mot San Blas!