Nausica kommer att återse Lomma hamn!

Sedan Atlantöverfarten har vi grunnat, känt efter, grunnat mer, tittat varandra djupt i ögonen och tagit beslut, firat ett säkert beslut bara för att morgonen därpå känt efter lite till och rivit upp beslutet igen. Om och om igen. Det handlar om den övergripande resplanen för året som kommer.

Vattendelaren stavas Panamakanalen. Stilla havet eller inte. En enorm enkel resa via Galapagos, Franska Polynesien etc. till Nya Zeeland med efterföljande försäljning av båt eller, segla i en stor cirkel via Colombia, San Blas, Kuba, Bahamas, USA och Azorerna tillbaka till Lomma.

Listorna för och emot kan göras oändliga, och fakta såsom budget, sjömil, resmål, risk, etc. spelar givetvis stor roll men det som till slut fick oss att bestämma oss var som vanligt en magkänsla.

Utgångspunkterna i familjen var från början ganska olika. Min dröm har alltid varit att uppleva söderhavsöarna och för mig har det varit en stor drivkraft i projektet. För Linnéa har ledorden under resan varit en bit i taget. För barnen är fokus lek och ännu mera lek. Till drömmarna har vi nu över ett år av långfärdssegling bakom oss, och de erfarenheterna spelar också en stor roll.

Vår gemensamma drivkraft har under året som gått inte minskat. Tvärtom, den här livsstilen kommer att sitta fast i oss hela livet.

Snart efter Atlantöverfarten bestämde vi oss för att vara iväg hela den tiden som vi skaffat oss för det här äventyret, men vi har insett att vårt val av resrutt så här långt har genererat en relativt hög restakt. Det kan säkert låta konstigt men det ligger en ganska stor anspänning i att konstant vara på resa, att hålla båt och utrustning i ordning för nästa etapp, att hela tiden göra och uppleva saker för första gången. Att spendera några dagar på ett ställe där man känner att här skulle jag vilja vara i veckor. Semestertakt när det faktiskt handlar om en takt där allt ska få plats, även skola och förskola, handla, reparera/underhålla, tvätta, hämta vatten, planera för nästa etapp, träna OCH bara kunna vara. Självklart ska all familjefriktion också få plats precis som hemma, och detta på en 4,5 kvm plattform som gungar…

Så när drömmar, fakta och erfarenheter möts och när detta får ske i harmoni utan någon deadline, då blir det bra. Inte enkelt men bra. Ska vi spänna bågen ännu hårdare, vara beredda på att till och med öka restakten ännu mer för att vinna upplevelserna av Franska Polynesien, Tuamotus, Fiji och Nya Zeeland för att nämna några av målen på andra sidan Panama? Ska vi riskera det lugn och den harmoni som vi sökt för fler otroliga resmål, aaaaaarrh så svårt!!

Som jag började skriva så tog vi beslutet, JA! Vi gör det, vi satsar. Shit vad häftigt! Så rätt!! Efter en dags glädje började det hos oss båda kännas lite avigt och vi började diskutera igen, hur känner du? Kommer vi känna oss stressade? Kommer vi hinna njuta av hela Stilla havet på en säsong? Vad händer om något går sönder som inte går att laga och vi fastnar i en eller att par månader? Hur enkelt är det att sälja Nausica på NZ? Processen pågick en vecka eller två, sen kom beslutet igen, JA!! Men beslutet blev aldrig definitivt förrän Linnea gjorde en annan approach på det hela.

– Anders, det här med segling ska vi fortsätta med hela livet. Jag har kommit att älska det trots den sura sjösjukan. Kanske vi ska se hela den här resan som kapitel ett istället för en ”once in a lifetime opportunity?” Vad säger du om att som kapitel två, kanske när barnen blivit stora, köpa en båt i Kalifornien och göra Stilla havet då?

På fem sekunder ändrades hela spelplanen och allt blev så enkelt och rätt. Plötsligt fick vi en hel lång säsong längs de karibiska Windward och Leeward islands istället för att provsmaka södra Karibien, skipa Colombia och segla direkt mot Panama.

Inte ett gram stress. Maximal strand och lektid tillsammans som familj och tillsammans med andra barn. Totalt närvarande föräldrar. Det kändes rätt för oss. Vi har också sluppit att oroa oss för nästa Atlantöverfart den här säsongen, den som betyder hemresa och den som flera av våra vänner började förbereda sig för halvvägs in i den karibiska säsongen. Känslan av att vi har gott om tid är känslan av att vi är rikast i världen!

Nu har vi varit på Bonaire i nästan en och en halv månad. Vi skrapar inte på ytan här längre. Vi stormtrivs. Men mer om det i nästa inlägg, för Linnéa färglägger så mycket bättre med sina ord.

Beslutet att inte gå genom Panamakanalen öppnar en ny uppsättning möjligheter och äventyr för oss. USA med egen båt till exempel. Frihetsgudinnan och Nausica i samma bild? Stopp nu, kanske inte så fort!

Vi ligger på rätt ställe i rätt säsong. Statistiskt sett så är vi säkra från orkaner om vi håller oss söder om 12,5 grader nord. Det gäller från 1 juni till 1 november enligt nya försäkringsbolaget. Det betyder att vi kommer att kunna se Curacao och Aruba, spendera en och en halv månad i Colombia och ytterligare en och en halv månad i San Blas innan november närmar sig. Att tänka på den här sommaren och hösten gör att det kliar överallt av förväntan!

När orkansäsongen tar slut kommer vi att segla norrut, ca 850 NM till Kuba. Den seglingen kräver en hel del planering men med lite tur så kan vi få en ok resa. I denna delen av karibiska havet så har vind och vågor fritt spelrum och tillsammans med motström och en läkust som stavas Honduras och Nicaragua så gör man inga misstag här. Ganska troligt så försöker vi segla tillbaka till Cartagena i Colombia innan vi siktar mot Kuba, allt för att göra förutsättningarna så bra som möjligt. Om någon som läser har goda råd inför denna etapp så tas de tacksamt emot.

Väl bunkrade (massor av mat och vatten ombord) så kommer vi troligen att segla längs Kubas sydkust. Här ska inte finnas mycket i form av turism eller andra cruisers och naturen ska vara helt otrolig. Vi kommer att segla från väst till öst, för att slutligen vända upp i sundet mellan Kuba och Haiti och sikta mot Bahamas. Väl där hoppas vi på en dag eller två där NV passadvinden är extra snäll mot oss. Nu är vi troligen framme i januari och vi siktar på en månad eller två bland öarna i Bahamas.

Från Bahamas är planen att gå mot Florida i början på mars. Det ger oss cirka två månader att uppleva den amerikanska ostkusten. Här kan vi använda The Intracoastal Waterway (ICW) som är som ett Göta kanal i jätteformat där man är skyddad från Atlanten. Det kommer att ta tid men ska vara väldigt intressant och vackert. Det ska också vara enkelt att hoppa mellan kanalsegling och havssegling om nu klockan skulle gå alldeles för fort. För oss kommer det säkert att bli en stor kontrast mot det vi sett under det senaste året.

När det börjar närma sig maj 2020 är det läge att återigen vara förberedd för oceanöverfart. Som vi tänker nu så siktar vi på sträckan New York-Azorerna. Följande etapp kommer att bli Azorerna-Amsterdam. Vi har träffat så många goda vänner från Holland så att inte segla inom och hälsa på dem är inte ens tänkbart.

Med vår nuvarande plan kommer också en stor bonus. Vi kommer att segla hem till Lomma hamn. Med Nausica. Och det känns riktigt bra!