Nakenbad och krutröksdoft i Hollands kanaler

Samma morgon som vi skulle ta oss in i de holländska kanalerna satt vi och pratade om hur vi skulle hitta ett lugnare tempo i vår resa. Både jag och Anders vill gärna att det ska hända saker helst hela tiden och känslan hittills har varit mycket framåt, framåt. Det är väl som alltid när man börjar sin semester, det tar ett tag innan man varvar ner. Men nu har vi varit på resa i 3 veckor och vi har tagit oss en betydligt längre sträcka än vi hade trott och planerat. Dags att varva ner bestämde vi. Nu tar vi en timme i taget, andas djupare och stannar tidigare på dagen så att vi hinner njuta av platserna ordentligt. Det kändes skönt att ha uttalat orden iallafall, så kanske det blir lättare att hålla. Efter att ha kittat upp oss på mer gas till spisen, surfshorts till Tilda på 75% rabatt och nya fiskedrag till spöna så gick vi till närmaste fiskbutik och köpte torsk. Alla torskar som vi lyckats få upp har varit för små för att äta, så förutom lite makrill så har vi än så länge haft bästa fiskelyckan i fiskdisken. Men inte skäms vi för det inte. Vi vill äta fisk och då gör vi vad som krävs för att få göra det. På bilden nedan har vi en nöjd Anders efter första egna fiskfångsten. Även om inte lyckan känns lika genuin efter fiskbutiken så är det ändå lycka.

Sen var det dags att ta sig iväg från hamnen och jag riktigt kände i kroppen hur mitt semesterlugn sänkte sig. Jag satt och blundade i sittbrunnen och lät solen värma mig medan Anders styrde båten mot nya äventyr. Och nya äventyr kom fort. ”Sådär, då är det dags för slussning ”. Vaaa??! Jisses hur hade jag kunnat glömma detta. Bara runt krönet hade vi den första och jag var inte mentalt förberedd det minsta. Jag flög upp och klampade runt på båten som en berusad älg. Fendrar! Vart är de långa slusstamparna? Flippflopp och bikini, shit jag hinner inte byta! När vi kom fram till slussen var det allmänt kaos. Tamparna som jag tillslut lyckats få upp låg i en enda röra, det såg ut som nån efterfest från förr i tidens studentfester. Barnen hade börjat bråka om vems tur det var att sitta vart och det skreks i högan sky från sittbrunnen. Fiskespöt hängde fortfarande uppe och jag duckade för fiskrokarna medan jag försökte hoppa upp till kajen som var en bit upp. Jag lyckades inte ta mig upp, lassot fastnade i min flippflopp när jag halvt hängandes utför relingen tillslut fick fast oss. Jag var genomsvett och fly förbannad, och det värsta var att det fanns ingen jag kunde skylla på!

Den där norska ron som jag bara några timmar tidigare pratat mig så varm om, slängde jag argt långt bort i kanalen. Men nåt positivt av det hela var att barnen blev alldeles knäpptysta. De blev nog så häpna över vad som hände där uppe på fördäck och hur en mamma kunde bete sig på detta vis, så de satt som två små ljus i sittbrunnen sen.

Vi puttrade vidare in mot en sjö och nationalparken Lauwersmeer. Vi hittade en vacker vik där vi bestämde oss för att ankra och äta lunch. Här blev också premiärdoppet från båten för i år, och framförallt Tilda var överlycklig över detta. Mätaren visade på dryga 25 grader och jag kände att det nog behövdes ett avsvalkande dopp även för mig.. flytvästar åkte på barnen och jag som redan skämt ut mig i detta land såg inga hinder för ett nakenbad. När jag var liten hade 25 grader i vattnet kännts som varmt badkarsvatten men nu frös jag som en tok. Tilda stod och hejade på den vita rumpan som vägrade lämna badstegen och plötsligt utbrister Anders ”Nu får vi besök!”. Bakom oss dyker nämligen en segelbåt upp väldigt väldigt nära, troligtvis för att så nära land som möjligt göra ett slag med seglen för att komma runt. Jag fick ögonkontakt med skepparen innan jag i graciös anda gjorde ett magplask rakt ner i det svinkalla vattnet. Jag kom upp med ett vrål och kände att nu, nu kommer de aldrig glömma oss i Holland. Och det är ju viktigt att göra intryck hos folk.

Resten av dagen fortsatte vi att njuta av sol och bad tills vi blev blå om läpparna. Sen gjorde vi varm choklad, plockade fram vindruvor och satt i sittbrunnen och drack tillsammans. Det kändes mysigt att garva åt det hela med choklad i magen och barnen som försäkrade mig om att jag var världens bästa mamma ändå.

Vi hade som plan att ankra för natten men ett åskoväder hördes mullrande på håll så vi tog beslutet att hitta en hamn. Vi puttrade en stund och just som vi sa till varandra att vi nog hade förhastat så var ovädret över oss. Vi var väldigt nöjda när vi såg några vita master sticka upp längre fram och blöta in på kalsongerna för vissa stackare la vi till med stelfrusna fingrar. Barnen tyckte det var trist att ligga i hamn och ville ha äventyr så vi utlovade dem äventyrsfrukost istället. Vi ställde klockan på 05.30 för att komma upp och få den där magiska morgontimmen. Redan 05.00 vaknade dock Agnes med ett vrål högre än mitt eget efter magplasket. ”Jag vill faktiskt inte ha täcke på mig!!!!!!!”. Det är svårt att i text beskriva ljudnivån och intensiteten i hennes rytande men innan jag hörde vad hon sa trodde jag hon blivit stucken av en geting eller biten av Tilda (detta har dock aldrig hänt men efter det skriket så tänkte jag att någon har ju blivit galen). Förbannad som aldrig förr röt hon åt mig att hon minsann sovit färdigt och klockan var JÄTTEMYCKET. Tveksam start på morgonen men en äventyrsfrukost kan ju uttrycka sig på olika sätt. Tack vare detta kom vi dock upp och var klarvakna på nolltid och vi fick uppleva en sådan där magiskt trolsk morgon. Det var verkligen otroligt vackert. Nej, det är inget filter på denna bilden.

Vi hoppade i jollen och när vi tillslut fått Agnes på gott humör upptäckte vi att det var alldeles tyst och stilla, vi puttrade sakta sakta fram över kanalen. Barnen fick turas om att styra och när vi blev hungriga plockade vi fram kaffe, varm choklad och det nybakade brödet som Anders bakat under gårdagskvällen. Vi fick en bok om/av Kurt Björklund på kajen vid avresan som vi läser om kvällarna. Däri hittade Anders ett recept på ett saltvattensbröd som han ville testa. Förutom det som stod i receptet så spexade han också till det hela med lite chiafrön som vi, till hans stora förtret, har halva båten full av. Till en början så luktade det riktigt gott i båten. Sen byttes god nybakat-bröd-doft ut mot en mer krutröksliknande doft av brända chia-frön. Tillslut fick vi ställa alla fönster på vid gavel innan vi kunde gå och lägga oss för natten. Så till äventyrsfrukosten kändes det lägligt att äta detta bröd. Receptet i sig tror vi starkt på, vi ska bara justera utförandet lite och nästa gång testar vi att baka det i vår fina Omniaugn istället. Vi hade brett lyxmackor med marmelad på till barnen för att på så vis dölja lite av krutsmaken. Detta funkade dock inte alls. ”Vad ÄR detta? Det smakar pecka!” utbrast barnen i kör. Jag kan bara hålla med dem den här gången och som tur var hade jag plockat med lite reservfrukost om denna situation skulle uppstå. Tillslut var alla mätta, glada och fulla med ny energi. Då skulle det fiskas minsann. Så i mini-jollen med redan begränsad yta och två barn som var fulla med spring i benen, drog Anders fram sitt kastfiskespö. Åh vilken mysig stund vi hade.

Efter denna succé tog vi oss snabbt tillbaka till Nausica för fortsatt färd genom kanalerna. Barnen var nu trötta, så de stängde in sig i förpiken och ingen vuxen vågade sig in där. Vi satte oss istället i sittbrunnen och skålade i varsin kaffe samtidigt som båten fortsatte puttra genom Holland. Det var en gudomligt skön stund.

Holländska kanalerna är fantastiskt vackert med allt det gröna i kombination med stadsmiljöerna. Kanalen går rakt igenom städer och emellanåt känns det som att man gör intrång på folks bakgårdar. Det luktar gräs, fläder, koskit och frisk luft om vartannat och det är en häftig känsla att kunna prata med folk som är ute på sin morgonpromenad. ”Gåååmårrån!” hörde vi plötsligt bredvid oss på klockren göteborgska. Vi bytte några ord med den göteborgska herren som var ute med sin hund, och det kändes härligt att prata svenska i Holland. Vid vissa broar får man betala för att komma igenom. Hittills har vi betalat allt från 3 till 7 euro. Man lägger pengarna i en nerfirad holländsk träskor och det är så idylliskt så det känns helt ok att lämna bort sina pengar på detta vis. Holland har redan imponerat stort på oss.