Överfarten till Kuba

Vi var minsann nyduschade! Förutom denna prestation så hade vi även lyckats bunkra båten med 150 ägg, 30 kilo mjöl och 60 liter mjölk. Pannkakor är ju toppen. Fruktnäten hängde tunga och var fyllda med Colombias alla rikedomar såsom papaya, guava, lime, små söta bananer, ananas och enorma avokados. Tåliga grönsaker som kål, matbananer, yuka och morötter håller länge och dessa trängdes i vårt skafferi. I olika tänkbara utrymmen runtom i båten så hade vi stuvat konserver, ris, bulgur, toalettpapper, tandkräm och extra vattenflaskor. Inte en pinal till fick plats i detta mästerverk av tetris. Vi hade bunkrat för flera månader framöver då vi hört att det både kan vara svårt och dyrt att handla mat på Kuba och i Bahamas.

Nu stod vi på bryggan och tårarna rann när vi återigen skulle säga hejdå till fina vänner och familj. Vi hade haft turen att träffa Blue Pearl och Tryst igen i Santa Martas marina men här visste vi med säkerhet att vi tog olika vägar framöver. Anders familj hade varit på besök hos oss i ett par veckor och det var sorgligt och märkligt att vinka av dem vid bryggan i Colombia. Tyvärr missade vi vänbåten Zouterik med bara ett par dagar och det kändes riktigt tungt för både oss vuxna och barnen. Men vi hade ett bra väderfönster som vi inte kunde missa och vi kände oss redo för nästa etapp, överfarten till Kuba!

Det var en överfart som vi hade funderat mycket på och oron över denna grundades dels på säkerhetsläget utanför Nicaraguas och Honduras kust, men även vädret då vi fått olika informationer kring när orkansäsongen egentligen är över i denna del av världen. Detta var något som vi hade undersökt under en längre tid men svaren spretade mellan början av november till början av december. Nu var det början av november och vi hade som sagt ett fint väderfönster under en vecka framåt och tillslut valde vi att lyssna på vår duktiga meteorolog Dan som hjälper oss hemifrån, samt Tony ombord på Tryst som är en erfaren seglare i karibiska havet.

Tack vare vår position, att vi nu befann oss i Colombia igen och inte i Panama, så kunde vi lättare hålla ut från Gorda- och Rosalinda Banks där piratöverfall skett. Nyligen (2019) försvann två båtar i det området och i skrivande stund har man fortfarande inga spår efter dem. I mina värsta mardrömmar hamnade vi mitt i en orkan medan piraterna klättrade uppför Nausicas fribord. Ja allt går ju att förstora när det viner i riggen och man har svårt att sova. Men vi hade gått igenom säkerhetsrutinerna ordentligt ombord, floatingplan var skriven, grabbag packad, vi hade support från fina vänner med väder och kommunikation och plan A, B och C hade repeterats så det satt i sömnen hos oss alla. Vi var väl förberedda och det såg ut som att vi skulle få en fin segling.

Planen var att hålla upp mot Jamaica för att på så vis få maximalt avstånd till Gorda Banks och då vindarna till en början skulle blåsa nordost så fick vi bidevind att segla på. Nausica seglade som en dröm och gjorde betydligt mer fart än vi räknat med. Vågorna var dock bråkiga och den där härliga nyduschade känslan försvann allteftersom saltvattnet rann genom håret. Vågorna smällde in i sidan och ingen av oss kom undan. Det går så snabbt från att båten känns fräsch, ren och iordning till kaos om någon skulle glömma att stänga en legolåda, spiller lite mat eller om en guldmakrill ska rensas där man sedan ska ha nattvakt.

Första dygnet tittade jag knappt ner i båten. Jag höll mig i sittbrunnen med ett krampaktigt tag om relingen och jag minns så väl Tildas lilla hand runt min fot ”Vi är nog snart framme mamma.”
Älskade barn. Men vad jag avskyr de där första dygnen innan kroppen stabiliserat sig, havet känns aldrig så stort och oändligt som då, 7 dygn är fruktansvärt långa och helst vill jag bara lägga mig ner och sova. Det är såklart en omöjlighet när man seglar som familj, men Anders gör ett hästjobb med mat och logistik så att jag slipper gå ner så mycket. Jag har dock äntligen lärt mig att även om min sjösjuka aldrig helt försvinner så slutar jag att kräkas efter ett par dygn och då återvänder energin igen. Ja, livet kan sedan till och med kännas riktigt gött och jag njuter av fiskefångst och romantiska natthimlar igen. Då brukar jag också försöka att ta någon timmes längre nattpass så att Anders får lite extra sömn. Vi delar annars på nattpassen rakt av så att vi tar 5 timmar var. Jag går på det första klockan 22 efter att ha nattat barnen och vilat någon timme, och Anders avslutar sitt klockan 08.00. Vi har märkt att detta passar bäst för oss. Ofta kan man ställa klockan på var 15:e minut under sitt pass och därmed slumra en liten stund om natten är lugn.

Efter det första dygnet vred vinden mer och mer mot ost och vi fick istället en fin halvvind och snittade sex knop med två rev i storseglet. Vind och vågor höll i sig men vi hade tack vare vindriktningen inga problem med att hålla höjden upp mot Jamaica. Strömmen i sidan var inte heller så illa som vi befarat och under det tredje dygnet började även vågorna att lugna ner sig. Familjen började fungera mer och mer som vanligt och den där härliga långseglarkänslan infann sig hos oss alla. Så plötsligt fick vi ett brev. Från en tomtenisse som flyttat ombord i Colombia och nu liftade med oss till Kuba. Som tack för skjutsen gav han barnen små paket varje morgon och en intressant brevväxling utvecklades. Barnen var överlyckliga och varje litet paket gjorde dagen lite mer spännande. Det var också väldigt underhållande att få läsa om alla tomtenissens upptåg och tankar kring seglingen. Barnen fick förklara vissa regler ombord och trots att nissen hade märkligt lik Anders handstil så kunde eventuella misstankar kring detta snabbt undanröjas med att pappa minsann aldrig skulle köpa små My little pony-hästar.

Under det fjärde dygnet fick vi riktigt fin smörsegling. Vinden höll sig ostlig och lugnade ner sig några knop så att vi enkelt kunde laga mat om dagarna. På kvällarna poppades det popcorn och vi njöt av fullmåne och en miljard stjärnor. Allt var frid och fröjd tills tomtenissen ombord plötsligt började ta sig enorma friheter.
”Vart har allt seglargodis tagit vägen?”
undrade Anders en dag. ”Ingen aning?!? Verkligen ingen aning alls, det måste vara tomtenissen”
svarade barnen med oskyldiga blickar och choklad på näsan. Ja det var minsann en busig nisse vi fått med oss ombord men vi alla såg till att hålla honom på gott humör inför den stundande julen.

En tidig morgon nappade det äntligen på ett av våra fiskespön och en stor Mahi Mahi kunde efter en del svettande tillslut vevas in. Det är alltid en lika ödmjuk känsla som infinner sig ombord när vi får upp någon av dessa stora vackra fiskar. Då vi inte har någon frys så ser vi till att inte fiska mer än vi kan äta upp och dagarna efter fångst blir det fisk morgon, middag och kväll. En hel massa läckra och minst sagt kreativa recept har vuxit fram under den här resan. Anders som är fiskarkungen ombord stekte denna kvällen filéer och serverade dessa med nykokt potatis och svenskimporterad hollandaisesås. Under den middagen infann sig något så sällsynt som total tystnad ombord. Emellanåt hördes ett
”Mer tack” från någon och den kvällen var det ingen som orkade några popcorn.

Det var sedan ett väldigt hålligång på fiskelinorna och vid ett tillfälle stod både jag och Anders och vevade samtidigt in varsin vacker Mahi Mahi medan Tilda och Agnes glatt hejade på. En natt fick vi upp en gigantisk Baracuda och det där är minsann en riktig muskelknutte till fisk. De är långsmala med stora sylvassa tänder som de gärna visar upp genom att långsamt öppna och stänga munnen om man råkar komma för nära dem under en snorklingstur. De är också väldigt nyfikna av sig så det är inte ovanligt att de slår följe med en längs korallrevet. Jag blir fortfarande rädd när jag möter en även om jag läst att de väldigt sällan biter en människa. Men just det där ordet Sällan och att det inte står Aldrig gör det svårt att helt slappna av när de simmar efter en. Dessa fiskar ska tydligen vara en av de godaste att äta men de kan också innehålla det otäcka giftet Chiguatera. Åtminstone de stora Baracudorna. Den som trött men ilsket stirrade på oss den här natten var gigantisk så det var det ingen tvekan om att den skulle tillbaka ner i djupet igen. När vi såg de där tänderna gnistra i månskenet så kändes det riktigt skönt att inte få ombord den, Anders krokade loss den med handskar på och med stora polygriptången till hjälp.

En av dagarna mötte vi ett passagerarfartyg där kaptenen Andreas visade sig vara Göteborgare. Det blev en härlig pratstund över vhf:en mitt ute i havet och det kändes tryggt att veta att vi inte var ensamma när tankar på pirater kröp runt i huvudet. Annars gick dagarna i ett lugnt tempo. Rutiner skapades med skola, Colombiansk fruktstund, sagopoddar med Bröderna Lejonhjärta, fantasifulla legobyggen, hålla ordning på tomtenissen och vila middag. Ja och så gick ju toaletten sönder förstås. Redan första dygnet faktiskt. Ett fel som tyvärr inte gick att fixa under segling så det var bara att ta fram den svarta hinken. Eller i lugnt väder så kunde man vackert hänga ut baken och armkroka sig fast i vindrodret och sedan var det bara att njuta av makalös toalettutsikt. Samtidigt infann sig en liten, liten stress när man funderade över vilka djur som simmade runt där under ytan.

Tilda sov mycket uppe i sittbrunnen den här seglingen. De första dagarna sa hon att det var för att det gungade för mycket i förpiken där hon vanligtvis sover. Barnen brukar aldrig ha några problem att sova, oavsett vilket väder som seglingen bjuder på men något hade förändrats tyckte hon. När väder och vågor sedan lugnade ner sig så kom det fram att hon egentligen ville vara med och nattsegla och sedan var det så mysigt att få somna under den där stjärnhimlen. Ända sedan Atlantöverfarten, då framförallt Tilda och Anders blev så sjuka, så har Tilda ofta pratat om att det här med långsegling är nog inget för henne. Det är inte svårt att förstå att hon förknippar långsegling med den där smärtan och det har satt sig som en envis tagg. Men det blandas också med hennes kärlek till havet och äventyrslust och båda barnen har varit otroligt tappra och modiga under dessa snart två år som vi varit iväg. Så stunder som de här, när hon njuter fullt ut och frågar oss varför vi egentligen måste segla hem igen, känns både speciella och värdefulla för oss. Hon sov sedan varenda natt i sittbrunnen, tillsammans med stjärnor, månsken och olika slags fiskefångster.

När vi efter knappt 7 dygn såg konturerna av Kubas kust så kändes det inte alls lika nödvändigt som det annars brukar göra efter en lång överfart
”Redan framme?”
Det här var den överfart som vi varit mest oroliga över och det blev den bästa hittills. Tänk så onödigt det var att lägga all den där energin på att oroa sig, men det är ju också lätt att tänka så efteråt. Samtidigt gör den där nervositeten att man förbereder sig lite extra, tänker igenom alla möjliga scenarion och i slutändan lär sig enormt mycket.

När vi seglade in i Cienfuegos så började det att spöregna. Det var fortfarande varmt och skönt i luften men sikten försvann. Som tur var så var navigeringen in till marinan relativt enkel. Det som krånglade till det var vår Cruising guide som resonerade om varenda litet hus och sandkorn längs med flodsidorna och det var svårt att hålla ordning på vad de egentligen ville få fram. I verkligheten var farleden väl markerad och så länge man hade koll på all trafik i den dåliga sikten så var det inga större problem att ta sig fram.

”Welcome to Cuba!”
mötte oss på klockren engelska och vi fick hårda handskakningar och direkt hjälp med tamparna. Snart hoppade två myndighetspersoner ombord och en hel massa papper skulle skrivas under av kapten Anders. En lite stund senare kom även en läkare ombord men vad han egentligen gjorde det vet vi fortfarande inte. Han tittade litegrann på oss. Jag funderade ett tag på om vi skulle rada upp oss som på gamla tiders hästauktioner och kanske gapa för honom. Men innan jag hann öppna munnen och visa mina tänder så hade han gått av båten igen. Han tittade dock glatt på barnen som satt och åt ananas
”Fruit is good”sa han och kanske var det detta som gav oss vår ok-stämpel. Sedan kom knarkhundarna och luktade igenom båten. Ja två stycken faktiskt och det är möjligt att den första var en prao-elev. När vi så hade fått ett ok på att vi inte hade något Colombianskt kokain ombord, att vårt C-vitaminintag låg på en bra nivå och att papper och signaturer satt på rätt plats så skulle vi tillsist få gå av båten. Det var då de fick syn på vår mörka hemlighet. Drönaren. Det blev nu nästan hysteri på herrarna och en hög och snabb ordväxling på spanska utbröts i samma takt som svettpärlorna i deras pannor trädde fram. De började rota runt i sina medhavda portföljer och på två röda sekunder hade tejp och stämpel dragits fram. Drönaren blev instuvad i ett skåp som med största noggrannhet tejpades igen och tre prydliga stämplar dunkades dit runtom, rakt på vår vita trävägg. Sådär ja, nu kan de minsann aldrig få ut den, tycktes de tänka när de med betydligt mer lugn i sina rörelser återigen gick över till att prata artig engelska med oss. Sedan fick vi tillslut gå iland och fortsätta incheckningen.

Det tog resten av eftermiddagen och kvällen för att klara av hela incheckningsproceduren. Dels för att en himla massa papper skulle skrivas under men också för att strömmen hade gått i marinan. Detta var ett problem som vi snart skulle bli varse var relativt vanligt här i Kuba. När vi tillslut var färdiga och lyckats betala för vårt visum så var det sen kväll och vi alla stupade i säng. Vi kände med glädje att det var några grader kallare i luften och det var nästan så att man ville ha ett litet lakan över sig när man sov. Sedan snarkade familjen ikapp i 14 timmar i sträck utan att ens vända på sig. Med ordentliga sovränder i ansiktet skulle vi dagen efter få njuta av vårt morgonkaffe i ett helt nytt land, Kuba!