Nu är det svårt att veta om det var de senaste dagarnas höga tempo eller en eftersvettning som kyldes ner alldeles för snabbt, men både jag och Anders åkte på feber och förkylning så snart vi satte oss på flyget till Bogotá. Det var dock snabbt övergående men första kvällen tillsammans med Pachamama blev väldigt lugn. Barnen var pigga som alltid och hostelet som Anna och Martin hade hittat hade som tur var en hög tolerans för leksugna barn. Här fanns också ett mysrum som konstant luktade rökelse och öppen brasa, och här hittade Tilda, Agnes och Jonathan rätt direkt. Det var några månader sedan de sågs men det tog inte många minuter förrän nya lekar uppfanns och snart byggdes det kojor, anordnades popcornfest med långfilm och skeppsbrott med fruktade piratöar och stora skatter. Barnen lekte i timmar där inne och de var ordentligt inmarinerade i rökelsedoften när de tillslut gick med på att gå och lägga sig. Jag tror att personalen kommer att hitta guldpengar som är gömda på de mest kreativa ställen under en lång tid framöver i det där rummet.
Ja kyla det fick vi sannerligen i Bogotá. Vi sov i dubbla lager underställ som de äkta vikingar vi är, och våra mössor blev det nya favoritplagget. Dessa pimpades upp till både festhatt och nattmössa och bars med stor stolthet. Ja tänk att man kan känna sig så hipp i en ullig vintermössa. Bogotá ligger på 2600 meters höjd och har en befolkning på drygt 8 miljoner människor. En dag tog vi tåg och linbana upp till toppen på berget Montserrat och där fick vi en fantastisk utsikt över den enorma staden nedanför. Det är svårt att ta in att så många människor kan få plats på en så förhållandevis liten yta. Det var ett myller av bilar, höghus, lamadjur och fabriker och staden sträckte sig långt åt alla håll över bergsplatån.
Vi hann med att turista en del i Bogotá men vi såg också till att ha mycket tid för barnlek och avslappnande pratstunder. Det var längesedan vi sågs och vi alla hade gjort resor och upplevt saker som vi gärna ville höra om. En av kvällarna blev jag överraskad på en mexikansk restaurang som Anna och Martin sett ut åt oss. Där fick jag uppleva födelsedag igen med tårta och paket och det hela lyftes till ytterligare en nivå när det mitt under den mexikanska födelsedagssången sköts tårgas några kvarter bort. Det blev ett spännande avbrott när personalen rusade ner för att slänga igen de tunga portarna till resturangen och låste ett antal hänglås om oss. ”Det är ingen fara alls, ni är trygga här” sa vår servitris samtidigt som hon gjorde korstecknet och bad en bön upp mot skyn. Vi följde utvecklingen av demonstrationerna och när de dragit bort en bit såg vi till att smita hem innan det blev allt för sent. Det blev en supermysig kväll ändå och den här födelsedagsmiddagen kommer jag sent att glömma.
Vi hade bestämt oss för att hyra bil tillsammans och köra till den lilla byn Salento som ligger en bit väster om Bogotá. På kartan såg det ju rätt enkelt ut. Dagen började dock med en kulturkrock utan dess like när bilen skulle hämtas ut och vi plötsligt stod med summor att betala som skiljde sig rätt ordentligt mot de vi läst oss till dagen innan. Plus en självrisk på 50.000 svenska kronor. Men tack vara Anna och Martins flytande spanska så lyckades ”vi” förhandla bort det värsta. Något tillknycklade, men bara lite försenade satte vi oss i bilen. Fyra vuxna och tre barn och snart upptäckte vi att bilen kanske inte var riktigt så stor som den beskrivits på hemsidan. Martins gitarr i det hårda fodralet fick tyvärr stanna kvar på hostelet. Men humöret var på topp och under glada hejarop lyckades vi tillslut stuva in resterande pinaler. Sedan satt vi ordentligt hoptryckta och tätt, tätt tillsammans. Vad mysigt vi ska ha det! Vi körde glatt ut från parkeringsplatsen och så bar det iväg. I ungefär 5 meter. Sedan var det tvärstopp. 5 meter till. Stopp. Bromsa, bilköer, tutande och förbannade bilister och ännu längre bilköer. Efter två timmar hade både barn och vuxna tröttnat på de olika billekarna som vi försökt underhålla oss med, och vi hade ännu inte kommit utanför Bogotás stadsgräns. Vi insåg efterhand att vi hade lyckats pricka in en av Colombias största långhelger och därmed befann vi oss nu mitt i ett stressat gäng på flera miljoner semestrande människor. 10 timmar senare, när mörkret för längesedan lagt sig över oss och vi alldeles för många gånger förfasats över hur människor spelade roulette med sina egna liv på de smala, stupande bergsvägarna, så såg vi äntligen skylten som visade att vi närmade oss Salento. Vilken lycka det vara att få stoppa om barnen i den friska bergsluften och sedan skåla i varsin öl innan vi alla kraschlandade i våra rum.
Dagen efter fick vi belöning för slitet från den långa bilkörningen. Agnes väckte mig tidigt, ”Ska vi gå en morgonpromenad, bara du och jag mamma?”. Detta är hennes nya grej på morgnarna och när man väl lyckats ta sig ur sängen så brukar jag tacka henne. För de där riktigt tidiga morgontimmarna är de bästa på hela dygnet. Hand i hand strosade vi runt i den svala bergsluften bland alla dofter och färger och vi hann med att både doppa tårna i den kalla floden och titta på kollibris som luftdansade runt blommorna innan det var dags att väcka de andra för frukost. Detta hostel är absolut ett av de vackraste jag har bott på. Det låg placerat mitt i skogen med höga berg som avtecknades i dimman runtom och trädgården var full av färgglada blommor och grön växtlighet. Lugnet och tystnaden här var också ett välkommet inslag efter allt dån och buller från storstaden.
En av dagarna red vi ut i det gröna landskapet tillsamans med en guide. Alla sju på varsin häst och för barnen var detta något av det häftigaste på länge. Att få sitta på en egen häst och i lugn och samlad ritt få vara mitt i denna exotiska miljö imponerade stort även på de små. Som så många gånger tidigare undrade jag för mig själv varför jag någonsin slutade med ridningen. Men som lika många gånger tidigare så intalade jag mig att jag faktiskt inte slutat, utan bara tagit en liten paus. Efter en timmes ritt så kom vi fram till ett stort vattenfall där vi kunde svalka av oss i det minst sagt uppfriskande vattnet. Barnen var dock måttligt intresserade över detta och ville mest tillbaka till hästarna igen. Trots sju ömma bakdelar dagen efter pratades det länge, länge om när man kunde tänkas få rida igen nästa gång. Ändå strongt efter en premiärtur på tre timmar. På kvällen satt vi runt lägerelden och fick njuta av både Martins och hostelägarens musikaliska talanger. Tilda fick somna i pappas knä till Trollmors vaggvisad spelad på gitarr och Annas vackra sångröst, mitt i dofterna från elden och det knastrande ljudet av brinnande vedträn.
Området runt Salento bjöd på en hel del men hur gärna man än vill så går det inte att se allt. Vi lyckades dock hinna med att strosa runt bland några av världens högsta palmer, förundras över det vackra läderhantverket i Salento och smaka på gott kaffe från en ekologisk kaffeodling. Här fick vi träffa Don Elias som under 70 år tagit hand om sitt vackra plantage. Han delade med sig av sina kunskaper hur man får fram gott kaffe från grunden och vi fick lära oss om permakultur, olika sätt att tillverka eget insektsmedel utan att använda sig av av miljöfarliga gifter och hur bönorna ser ut när de är perfekt rostade. Här växte banan-, citrus- och kaffeträd om vartannat och både hönor och katter skuttade fritt runt våra fötter. En del väl närgånget och Anders gick ut med en halv kattsvans under skon och en fräsande ovän rikare. Men i slutändan mådde alla bra och Tilda och Agnes såg till att göra katten glad igen med hjälp av all slags barnkärlek som en katt möjligen kan ta till sig.
Det hade hunnit bli sent och vi var rätt hungriga när vi körde tillbaka mot hostelet. Plötsligt stannade Anders bilen och på ett högst märkligt vis slängde han sig ut. Jag, Anna och barnen satt kvar och undrade vad det var som hände. Agnes satt blickstilla, knep ihop munnen och såg ut att kunna spricka vilken sekund som helst. Plötsligt brutal-knackade det på rutan och jag såg en kalufs och två breda leenden utanför. In slängde sig sedan två människor under höga jubel och tillslut kopplade hjärnan ihop de två ansikterna som inte alls passade in här, Hanna och Gavin! Dessa två underbara glädjespridare som vi mötte på Humbertos båt i San Blas satt nu här i vår hyrbil, i en liten by mitt ute i ingenstans i Colombia. Det visade sig att Anders, Anna och Agnes stött på dem tidigare under dagen. De bestämde sig för ett överraskningsmoment och lyckades minst sagt, även om Agnes hann bli blå om läpparna av att ha hållt andan så länge. Nu följde de med oss till vårt hostel där vi fick kvällen tillsammans. Åh vilken lycka det var att få se dem igen så snart! Detta är två människor som sannerligen gör världen lite gladare.
Efter Salento var det tyvärr dags att säga hejdå till Anna, Martin och Jonathan. Ett sorgligt hejdå på en mörk parkeringsplats med enormt mycket tårar. Barnen grät i högan sky och det tog lång tid innan de lyssnade till orden ”Vi kommer att ses igen.” Det var sorgligt även för oss vuxna och jag är så glad att vi fick den här resan tillsammans. Jag har lärt mig mycket av denna minst sagt äventyrliga familj och jag ser fram emot att få följa dem i deras fortsatta segling, vart den än bär.
Jag och Anders hade hittat en lägenhet en bit utanför Bogotá och där spenderade vi tre lugna dagar tillsammans. Givetvis med mössorna på dygnet runt för nu var vi uppe i bergens kyla igen. Emellanåt var det kallare inomhus än utomhus då isolering inte existerar i husen här. Medan barnen ritade hästar med vattenfärg så hällde vi upp varsinn extra kopp kaffe och mös i våra underställ. Sedan lekte vi kurragömma, dansade ballongdanser, tittade på film, gjorde ett misslyckat försök att duscha i svinkallt vatten för att sedan bylsa på ytterligare ett lager långkalsonger. Vi hade fantastiskt avkopplande dagar i den där lägenheten och vi såg inte en enda turistattraktion i närheten.
Nu kände vi oss redo för det stundande Sverige-besöket!
THORNBLAD MARIN 