Äntligen det ljusblå havet!

Mellan Tobago och Grenada hade vi en hel del tid att slå ihjäl för att inte komma fram i mörker. Vi minskade segel bit för bit men Nausica ville verkligen inte sakta ner. Vi hade en väldig medström som gjorde att vi inte saktade ner tillräckligt trots pyttelite segel uppe. Istället började vi träna på att dreja bi för första gången. Vi parkerade mitt på öppna havet och det blev relativt lugnt ombord. Kvällsmaten påbörjades och livet var nästan på topp. Tyvärr så smög sig vår gamla vapendragare Sjösjukan ombord igen när rytmen i båten hade ändrats och min fru blev återigen blek och tyst. Som hon kämpar med detta, och som hon klarar det och fortsatt har viljan och humöret på topp. Jag är djupt imponerad av denna otroliga ansträngning.

Ny plan, tillbaka till normal segelsättning, 2 rev i storen och vi älgade återigen fram i 6 knop rakt mot Prickly bay på Grenada. Vi visste att det skulle bli ännu en insegling i mörker vilket vi vanligen drar oss för, men just denna natt skulle det vara fullmåne och stjärnklart så inga problem med lyset. Väl där börjar vi ta ner seglen, men vad händer? Jo det blir total månförmörkelse och becksvart, nice och enkelt ersätts med läskigt mörker blandat med hög dyning som bryter högljutt mot klipporna. Radarn sätts igång och vi börjar smyga oss in i viken. Jag jobbar med filtrena men får inte rätt på radarinställningen, den visar ett enda stort eko rakt över hela viken. Vi fortsätter sakta framåt och jag jobbar på, rattar ännu mer och inser att det är inte ett eko, det är ca 150 olika ekon tätt packade. Hela viken är full av båtar! Vi slänger i ankaret som yttersta båt, laddar för en rullig natt och kryper trots allt mycket nöjda till kojs efter tre dygn på havet. Vi är framme!!

Känslan av att vakna och inse att vi faktiskt har seglat till Karibien är helt obeskrivlig. Härliga efterlängtade bad, lagom varmt och enkel tillvaro ersätter förhållningssätten i djungeln som innefattar järnkoll i skorna innan man sätter på dem, bada inte för att vattnet är brunt och det finns kajmaner och pirayor, gå inte ut på gräset för det kan finnas giftiga ormar och spindlar etc. En oförklarlig känsla av press och ansträngning ersätts de närmsta dagarna med känslan av att vi är här, vi är framme. Tilda hojtar till vår första frukost i Karibien:

-Äntligen det ljusblå havet!!

Och nu börjar även foten att ge med sig på allvar. Så skönt för hela familjen!

Efter några dagars relax och återställning av både besättning och båt, från havsseglingsmode till permanentboende i paradiset, så var det dags att ta upp Nausica på land för bottenmålning och polering. Vi ville också få mantågsstöttorna uträtade efter krocken från grannbåten i Surinam. Nausica behövde verkligen grovrengöras för att få bort mögel, fukt och smuts både på in- och utsidan från djungel och havsöverfart. Sidney erbjöd sig glatt att hjälpa till med poleringen och erbjudandet togs verkligen glatt emot.

Vi bokade två dagar på varvet och när vi berättade om vilka jobb vi ville ha gjort sa damen,

-Well, you can stay here for five days if you want?

På eftermiddagen dag två sjösatte vi igen med gott resultat på allt. Nausica luktade citron och friborden blänker fortfarande. En kul notering är att bottenfärgen som normalt kostar 500 kr hemma kostade 3200 kr i butiken. Jag lyckades hitta en ordentligt bucklig spann som jag efter lite förhandling fick hela 40% rabatt på! Givetvis finns det en svart marknad för detta också som var ganska intressant. Vi fick också känna på hur bad buisness går till. Mantågsstöttorna lämnades in och jag trodde vi hade en överenskommelse om pris, men icke. Vi kom bara överens om tidsåtgången. Svetsaren såg då en möjlighet att ändra timtaxan eftersom han och jag inte pratat om denna. Jag visste hans timtaxa på förhand men eftersom vi inte hade kommit överens och låst denna ”variabel” så dubblade han helt enkelt denna parameter. Bara att betala om man vill få tillbaka sina stöttor… Aha… Trots stenhårt arbete i värmen så blev det inget större bakslag med foten.

Sidney bestämde sig här, efter stora våndor (!) att lämna Nausica för den här gången och följa med en italiensk tjej han träffat på Kap Verde för att se Grenada till fots. Tack för hjälpen och vi hoppas att vi ses igen!

I Prickly bay blev det glada återseenden med både Nadine och Hera. Tillsammans har vi en skock barn som summerar till 7st och de leker fantastiskt bra! Barnen leker på stranden, och givetvis finns det en pittoresk bar som har både pommes, Carib och wifi. Vi hade fantastiska kvällar med grillning och gott snack innan vi delade på oss. Nadine gjorde avfärd mot Bonaire, Hera inväntade gäster och vi satte av mot nästa vik.

Under flera år på Räddningstjänsten syd när båt och långsegling kommit på tal så har namnet Kenneth kommit upp. Kenneth och hans fru Monica köpte ett skrov och inredde sin långfärdsbåt för att segla jorden runt. När de kom till Venezuela så kände de att de hittat hem och bosatte sig där. Efter ett antal hårda turer i Venezuela bor de nu ombord på sin motorbåt här på Grenada. Med stöttning från Mats Nilsson (”lillskaffe”, som inte är så liten…) hemifrån kunde vi lokalisera dem till Grande Anse bay på Grenada, och det var dit vi siktade nu. Mycket riktigt så hittade vi en blå och vit motorbåt med svensk flagg och hemmahamn Skanör utanför en kritvit strand. Det blev ett intressant möte med många historier. Vi ses förhoppningsvis igen, då med Mats ombord som kommer ner i början på Mars.

Nästa ö för oss att besöka blev Carriacou som vi hört mycket fint om, speciellt Sandy Island som ligger precis intill. Seglingen dit från Grenada visade sig dock bli tuff. Så länge man håller sig i lä för öarna så är det lugnt och fint men mellan öarna blåser det på ordentligt. 10-13 m/s och enligt prognosen nordost. Vi ska rakt norrut och Nausica kryssar som ett spett så det blir inga problem. Det som herr och fru Thornblad glömmer i detta läge är strömmen som sätter med 3 knops hastighet västerut mellan öarna. Den gör att oavsett hur bra kryssbåt man har så åker man som ett cornflakes åt lä. Och med ens förstår man varför de rutinerade båtarna fortsätter runt öarna så nära land som möjligt, för motor, österut, långt österut, tills de har så pass bra vinkel att de klarar seglingen utan att kryssa. Aha! Så mycket Aha som vi redan har fått på denna resan, helt underbart!

Carriacou och Sandy Island är helt enkelt en drömplats med kristallklart turkost vatten och en vit strand med palmer på. Snorklingen var obeskrivlig och vi bara njöt! Här mötte vi upp med holländska Hera igen och vi hade fantastiska dagar här med underbar strandpicnic, drönarkörning, barnlek och mysiga kvällar. Linnea och Maureijn fick till och med se en äkta haj komma simmandes längs revet. Snacka om att jag är avundsjuk!

Vi hann också med ett besök i Hillsborough, en mysig liten by i samma vik som direkt blev en pärla för oss. Lungt och mysigt med en klar känsla av att det är nog så här det är i denna delen av Karibien om man trollar bort turismen. Här skulle vi gärna spendera en hel vecka och bara suga in atmosfären. Dock ville vi också hinna se Tobago Cays innan det var dags att sikta mot Tobago där vi skulle få besök av Klas, Malin, Singoalla, Hampus och Knut. Därför tog vi skuttet till the Cays via Tyrell bay i södra änden av Carriacou där vi först skulle checka ut och tanka.

Det här med in- och utcheckning hör till. Varje ö eller ögrupp är sin egen nation och det blir en hel del byråkrati. Det är bara att försöka jobba med systemet, ta en mental kopp kaffe och njuta av skådespelet. Det funkar givetvis olika på varje ställe och man fyller i samma 10-tal lappar gång på gång. Oftast funkar taktiken men ibland går det inte utan att bli irriterad.

Nästa lilla debackel visade sig redan kvällen innan. Ett strömavbrott på ön gjorde att det inte gick att tanka. Inga bekymmer, vi frågade hamnkaptenen och låg helt enkelt kvar på tankstället och väntade på strömmens återkomst. Under tiden, på morgonen efter, gjorde vi utcheckningen och när tankstället öppnade så kunde vi tanka igen. Då ser jag en av de få svenska båtar vi sett på hela resan och jag blir givetvis glad och vinkar. Då får jag en uppläxning på svenska om hur f—-n jag kan ligga på tankbryggan och ta sån tid. Jag borde veta bättre! Vissa svenskar borde ta seden dit man kommer och prova det lugnande rökat som varje strand luktar av…

Seglingen till Union Island var helt fantastisk. Lagom vind, smul sjö och linneas vita tänder syntes hela resan.

Vi ankrade vid roundabout reef efter lite förhandling med grabbarna som kommer ut och ”hjälper ” en.

-Hi, how are you?
– No please, no mooring thanks
– No ganja thanks
– Fresh fish? Maybe tomorrow…
– Yes Mr Stay hard, we use our own anchor….

Clifton på Union island är en mysig by med puls. Vi bestämmer oss här för att skipa incheckningen efter ett tips från en annan seglare, vi ska ju bara stanna några dagar… Detta beslut kommer att hemsöka oss under flera veckor. Lyckligtvis slutar bluffen med vinst för att motspelaren inte kollar så noga på sina kort, men det blev ett minst sagt svettigt parti som vi inte spelar igen…

Dagen efter fortsätter vi till en av mina många målbilder med resan. Tobago Cays! Seglingen dit var kort men helt underbar. När vi kommer fram möts vi av turkost kristallklart vatten och helt otroligt vackra öar. Givetvis är man inte själv på ett sånt här ställe så vi valde en något rullig ankringsplats för att kunna vara för oss själva. Direkt i och snorkla och bada och vi inser att sjögräsplätten jämte båten är lunchstället för sköldpaddor och flera sorters rockor. Här får vi oförglömliga dagar med otrolig snorkling (minst 4 ggr /dag) inköp av en 2 kg langustin, Tonfisk och mycket mer. Vi passade alltså på att inviga krabbgrytan som vi fått i present av Lars och Lisbeth med ett langustinkok. Först fick vi hugga av de grova antennerna för att den överhuvudtaget skulle passa i grytan. Helt ok!

Innan vi och Hera skiljdes för denna gången hann vi även med ett dyk utanför Petit Tabac. Vi hann precis klä av oss dykutrustningen, ta upp ankaret och ta oss ut ur den smala, grunda ankarviken innan det blev beckmörkt. Vilket avslut på vistelsen på Tobago Cays! Nu siktade vi ut i natten mot Tobago och såg fram emot besök av familjen Hörlin.

Seglingen tog ca ett dygn och vi hade tur med väder och vind. På mitt pass var det stjärnklart och fint, men när det var dags för Linneas pass molnade det på och vinden blev byig och ökande. 2 rev i storen och försegel efter behag verkar vara den vinnande segelsättningen för komfortabel segling. På morgonen när det ljusnar löser jag av Linnea igen och börjar fiska i gryningen. När vi har ca en distansminut kvar till Bucco i sydvästra hörnet av Tobago så knarrar det rejält i rullen. Utan att varken Linnea eller jag vet om det så börjar Tilda att filma från nergångsluckan. Hon filmar hela fisket och upp kommer en 8 kilos guldmakrill!