Nyår och exotiska djungelutflykter i Surinam.

Den lilla bryggan Marina waterland hade 12 platser, låg ca 30 sjömil in i Suriname river och genomsyrades av ett härligt lugn. Båtgrannarna var direkt framme och hälsade oss välkomna och då Surinam tidigare varit en holländsk koloni var det många holländska båtar i hamnen. Ett par hade vi träffat tidigare men det blev också flera nya vänner för både oss vuxna och för barnen. Det var en välordnad liten marina som var en del av en resort med resturang och bar. För 180 svenska kronor fick vi en plats med tillhörande el och vatten. Så länge man inte åt allt för mycket på resortens restaurang så insåg vi snart att vi kunde leva väldigt billigt i detta land.

Regnvatten är mums.

Grillfest på bryggan i Marina Waterland.

Surinam skulle vi komma att gilla väldigt mycket. Inte bara för den billiga och otroligt goda matens skull utan främst för all den värme som finns hos människorna här. Folk var snabba på att hjälpa till när så behövdes, de var vänliga med en stor portion humor och, med all rätt, väldigt stolta över sitt land. Vi fick uppleva en häftig miljö med djungelvärme som slog emot oss och gjorde att vi dröp av svett i princip dygnet runt. Vi hörde och såg djur vi bara läst om tidigare och bland annat sengångare, vrålapor, kollibri, bältdjur, enorma spindlar och olika sorters ormar kunde bockas av på listan över exotiska djur. Vattnet var fortfarande brunt och trots att vi såg andra som badade så avstod vi. Detta efter att ha sett både vattenormar, pirayor och kajmaner stryka omkring. När vi sedan hörde av lokalborna om farliga parasiter i vattnet så höll vi lite extra hårt i de högt protesterande barnen. Det blev istället många svalkande duschar på bryggan och barnen hade vattenkrig med alla som befann sig i närheten.

En dödligt giftig orm som hittades vid lekplatsen och snabbt dödades av förskräckta lokalbor.

En sengångare på väg ner från sitt träd så väl kamouflerad att den var mycket svår att upptäcka.

Dagen efter vår ankomst var det nyårsafton och tillsammans med Blue Pearl tog vi en taxi in till huvudstaden Paramaribo. Här var det festernas fest, en gatufest som jag aldrig tidigare upplevt. Glädje, dans, musik och otroligt mycket människor i en högljudd blandning. Det var en härligt blandad livemusik av hiphop, salsarytmer och andra rump-svängande toner så även stelaste höftled lätt kunde gunga med. På andra ställen hade bilar parkerat på rad med bakluckorna öppna. Gigantiska högtalare stod intryckta och skrålade olika sorters musik från varje lycklig bilägare. Barnen hittade rytmerna direkt och drog igång olika slags dansstilar i de olika miljöerna som bjöds. Anders, som först hade tänkt stanna kvar i båten på grund av sin onda fot, placerades på en trottoarkant med en kall öl i den ena handen och ett välgrillat kycklingspett i den andre. Foten var hårt lindad för att överhuvudtaget få plats i skon men han verkade ändå nöjd över att kunna vara med i smeten.

Senare på eftermiddagen slog vi följe med ett annat gäng och tog en båttaxi tillbaka till Dombourg, som ligger strax innan Marina Waterland. Här låg fler båtar på boj och Domburg i sig har ett lite större utbud i form av en matbutik och två gaturestauranger. Och såklart en stor lekplats. Så stämningen var god hos både stora som små när vi bestämde oss för att stanna här för kvällen. Det var en stor barnaskara som lekte och skrattade på sitt håll medan de vuxna slog sig ner på den lilla resturangen som bara serverade lokal mat. Bord och stolar drogs ihop allteftersom klungan av seglare och lokalbor fylldes på och snart hade vi fyllt platserna. Det var ingen gigantisk resturang ska sägas så trångt satt vi men stämningen var väldigt god. Det var också här som vi träffade Sidney för första gången. Sidney kommer från Holland och har seglat med olika båtar för att ta sig till Surinam och letade nu efter en båt att segla vidare med upp till Karibien. En tanke väcktes snabbt hos oss båda och Anders svullna fot skrek högt av glädje. Sagt och gjort, tre dagar senare flyttade Sidney in i vår båt och tog över soffan som sovplats. Han blev genast barnens stora favorit och trots att han tidigare aldrig seglat med barn så fann han sig snabbt i den nya rollen som lekfarbror. Han hjälpte oss även med allt från disken efter maten till syhjälp av ett nytt regntak och blev snabbt en god vän till oss alla.

När nyårshelgen var över och myndigheter öppnade sina kontor igen så var det dags för oss att checka in i landet. Det hade hunnit bli en stor grupp med människor som för tillfället befann sig lite illegalt i Surinam och marinan anordnade en hel buss med tillhörande guide för att underlätta för oss. Det skulle visa sig vara ett smart drag eftersom proceduren var extremt utdragen, extremt byråkratisk och på extremt många ställen. Det var också extremt noggrant med vad man hade på sig. Så i den klibbiga djungelhettan grävdes det fram undanstuvade långbyxor och tröjor som täckte axlarna. Med svettiga fötter som var nedtryckta i heltäckande skor stapplade vi sedan in i den aircondition-fria bussen. Vi hade fått till oss att i det här landet var alla i besättningen absolut tvungna att medverka vid denna procedur, så speedade barn och småilskna fruar boxades också in i bussen innan dörrarna snabbt stängdes bakom oss. Åtta timmar senare skulle vi ha lärt oss en hel massa om hur man stämplar papper på mest långsamma vis, hur många hm:ande som får plats i en och samma mening samt, viktigast av allt, att kanske inte helt säkert ändå att de där småilskna fruarna och speedade barnen faktiskt ens måste följa med. Iallafall behövde de aldrig göra något annat än att stå där och svettas i sina varma kläder och heltäckande skor. Men vi fick äran att träffa Jimmy som tidigare varit lokal fotbollsproffs. Han var vår guide ombord och höll ändå stämningen hög på bussen. Så hög den nu tillät sig vara med rådande omständigheter.

Tack vare båten Hera så kom vi i kontakt med en kille som kunde hjälpa oss att med pirog (en slags kanot) ta oss ut till en liten djungelby. Denna by låg djupt in i djungeln, faktiskt den by som låg näst längst in av beboeliga byar i Surinam, och kunde endast nås via motordriven kanot. Här fanns inga vägar på milsvida avstånd. Det var ett äventyrligt och glatt gäng på fyra barn och fem vuxna som började resan tidigt på morgonen med att bokstavligt talat köra tills vägen tog slut. Detta tog tre timmar från den lilla hamnen och innehöll ett antal panik-kissestopp, svensk barnmusik på hög volym med tillhörande dans-moves och holländskt godis. Samt ett minst sagt oplanerat polisingripande. Då ingen av oss världsvana resenärer hade tänkt på detaljen att ta med sig sina pass eller att skaffa ett internationellt körkort så höll vårt äventyr på att sluta här. Det hela löstes dock fint tack vare sockrade ord och löften om att sköta oss bättre i framtiden. Vi borstade snabbt av oss detta lilla missöde och med fem minuters marginal hann vi sedan fram till vägens ände i den lilla byn Atjoni.

Här var det fullt drag och återigen omslöts vi av hög musik, nya dofter och färgstarka personligheter. När Anders försökte leta upp lite lunch på 3 minuter till båtturen, så mötte han plötsligt en man med helgrillade apor som såldes på spett längs med gatan. Han valde dock brödbullarna bredvid och det kändes som ett säkrare kort för att få barnen mätta. Både vi och barnen hade huvudena fulla av nya intryck när vi sedan mer eller mindre smidigt klättrade ner i den smala kanoten som vi hoppades skulle ta oss till byn Benekondre. Vad som väntade oss där hade vi ingen aning om och än mindre att resan dit skulle ta ytterligare sex timmar på hårda träbänkar uppströms i en stundvis väldigt livlig flod. Men trots att vi snart skulle tappa känseln i baken så hade vi en av våra häftigaste upplevelser hittills på resan. Längs med flodkanten stod familjer och diskade, tvättade kläder och badade. Kvinnor gick runt i vackra färgglada höftskynken, ofta nakna upptill och med en stor korg eller ett kärl på huvudet.

I kanoten satt vi tillsammans med otroligt glada människor som bodde i byarna längs med floden, och det var högljudda skratt och skämtande på ett språk vi inte förstod ett ord av. Det fanns även ett gäng stora gasflaskor, plastpåsar fyllda med mat och några brev med ombord. Snart förstod vi att här kör man inte bara från A till B. Båtarna som går längs med floden fungerar också som brevbärare, man byter tomma gasflaskor mot fulla samt hjälper varandra med diverse inköp från den lilla matbutiken i Atjoni.

När både ben och rumpor domnat av och Tilda frågat flera gånger om vi kanske skulle tälta i kanoten inatt, så var vi tillslut framme. Det hade hunnit bli kväll och vi var de enda som var kvar i det handgjorda färgglada flytetyget som vi nu var rätt mätta på. Nere vid flodkanten möttes vi av hövdingen själv som hälsade oss välkomna på förvånansvärt bra engelska. Han behärskade dock holländska än bättre så merparten av samtalet fick vi översatt av Sidney och Blue Pearl, så vi behövde inte känna oss som totala outsiders. Mer än vad vi redan gjorde då när vi gick genom den lilla byn för överallt kikade nyfikna människor på oss och med stora ögon följde de oss med blicken. Vi hade ett antal barn som gömde sig i buskarna bakom oss innan de försiktigt vågade sig närmare. Återigen kände jag mig så glad över att resa med egna barn för blygheten hos barnen i byn försvann fort när de upptäckte nya lekkamrater.

Vi blev visade till huset som vi skulle få sova i och det var förberett med myggnät och riktiga sängar. Trots glipande väggar så kändes det oerhört mycket mer stabilt än flera av de andra bosättningarna som vi gick förbi när vi gick genom byn. Byborna hade även förberett kvällsmat till oss som vi glatt slukade i oss efter den långa resdagen. Ris och en supergod kyckling med kaffe och te. Barnen drack glatt varmt vatten till maten och alla var nöjda. Tills vi upptäckte den lille ludna som obekymrat hängde på väggen ovanför våra huvuden. Spindlar har aldrig varit någon favorit hos mig men jag brukar kunna kontrollera mig för att inte skrämma upp barnen. Som tur var så var de nu fullt upptagna i en lek så de varken hörde eller såg spektaklet som utspelade sig vid matbordet. När pulsen hade lagt sig någorlunda kunde vi konstatera att fågelspindeln som hängde så obekymrat ovanför våra huvuden, var precis så obekymrad som det såg ut för den var nämligen död. Uppspikad för att skrämma turisterna. Och ja, barnen i byn fick sig ett gott skratt! Det kändes ändå lite tryggare men alla tittade en extra gång under huvudkudden och vi informerade barnen att aldrig ta på sig skorna utan att först titta noggrant i dem.

Ett trevligare par som också bodde i byn.

Trots många märkliga ljud från djungeln så sov vi hyfsat gott på natten. På morgonen kokades kaffe och Tilda utbrast glatt att det här minsann var ett riktigt lyxhotell när hon upptäckte nutellan på bordet. Efter frukosten kom byns hövding och ville ta med oss på en vandring ut i djungeln. Anders lindade foten hårt igen och utrustad med en vandringspinne och en stor portion vilja så följde han också med. Hövdingen, som jag tyvärr inte minns namnet på, sa till oss att hålla oss på stigen då man sett tiger i området och vi lydde honom snällt. Det var en fantastisk vandring och makalös växtlighet runtomkring oss. Olika sorters träd med enorma blad sträckte sig högt ovanför oss och barnen kände sig som Tarzan och Jane när de upptäckte alla lianer runtomkring sig. När plötsligt en häftig regnskur blötte ner oss bröt vi snabbt av varsitt blad från ett bananträd och använde som paraply. Det kändes så galet exotiskt att gå där bland alla häftiga ljud och dofter. Vid ett tillfälle hörde jag ett väldigt märkligt ljud som lät högre och mer distinkt än något jag tidigare hört i djungeln. Jag kände mig trygg att då gå bredvid hövdingen själv och med tigrar i tanken frågade jag honom vad han trodde att det var för ett djur. ”Do you think it’s a dangerous animal?” ”No, my friend”, svarade han mig ”it’s your children playing Indians…”. Han såg allvarligt på mig när han fortsatte: ”We wont see any tigers today, they are very shy and like piece and quiet…” Man måste ge honom att han var väldigt tålmodig, vår guide för dagen. Han väntade snällt när alla barnen i tur och ordning var trötta på att gå eller behövde vatten- och kissepauser. Eller när någon av oss vuxna ville ta kort på ett blad eller blomma vi tyckte att vi aldrig tidigare sett. När Agnes för tionde gången lagt sig raklång över stigen och skrikit ut att hon minsann höll på att tappa sina ben, så tog han lugnt upp henne under magen och bar iväg med henne. Hon blev alldeles tyst och efter det så gick hon så galant. Eller så smög hon upp till Sidney och frågade tyst om hon fick sitta på hans axlar.

Höjdpunkten på vandringen var The Pinaple mountain, som var precis vad namnet avslöjar, ett berg fullt med ananaser. Medan den 60 åriga hövdingen klättrade upp som en smidig bergsget pustade vi andra oss upp i något som mer skulle kunna liknas vid klumpiga, övergödda och väldigt otränade ängsgetter. Stolta och svettiga stod vi sedan på toppen och spanade ut över en fantastisk vy. Ovanför all växtlighet såg vi långt och vid våra fötter växte det en mängd ananaser. Vi spanade på ödlor som kvickt sprang ifrån oss och barnen fortsatte leka indianer medan hövdingen snabbt försvann in i skuggan utom hör- och räckhåll för oss. Vi lät honom vara ifred, han hade minsann arbetat hårt med oss och vi kände att vi var nära gränsen för hans tålamod.

Tillbaka i byn senare på dagen så åt vi en sen lunch och gick därefter ut på promenad bland husen. Vi gick bland annat ner till byns skola och fick på holländska prata med en av lärarna. Hon berättade bland annat att språket de använder i undervisningen är just holländska för att barnen ska få med sig ett mer gångbart språk. Men hon berättade också att det är mycket svårt då de flesta föräldrar talar byns egna språk. Vi hade köpt med oss skolmaterial som en gåva till byn och det blev uppskattat då inte alla familjer har råd med detta. Vi fick ta bilder inne i skolan men hon ville inte att något skulle publiceras. Detsamma gällde när vi gick till byns sjukhusbyggnad. Det var förvånansvärt stort och för tillfället i princip tomt förutom en ung mamma med sina tre små barn. Med kroppsspråk och tolk kunde jag fråga människor i byn om jag fick ta kort på dem. En del blev glada, andra ville inte alls och några bad mig vänta så att de kunde klä upp sig ordentligt. Det var många fina möten och språkbarriärerna gjorde nästan det hela enklare. Jag hamnade lite i underläge när jag inte kunde deras språk och då kändes det lättare att ta fram en kamera.

Den sista kvällen fick vi äta bältdjur till kvällsmat. Vi hade träffat jägaren på morgonen när han kom tillbaka från sin jakt, som tydligen alltid görs nattetid och ensam. Vi spanade in bytet och i smyg hoppats på att detta skulle serveras även till oss, så vi blev mycket glada över menyn. ”Oj vad gott det här var! Mamma kan jag få lite mer bältdjur?” Vilken härlig mening för en 6-åring att kunna säga! Det var verkligen utsökt. Jag som nästintill aldrig åt kött hemma har nu släppt tillfälligt på det för att kunna prova alla olika smaker som erbjuds under den här resan. Oj vad glad jag var över detta beslutet nu. För hur ofta får man äta bältdjur till middag i vanliga fall?

Dagarna i byn gick snabbt och plötsligt var det dags för oss att åka tillbaka till båtarna igen. Så mycket vi lärt oss under de här dagarna och det är svårt att sammanfatta alla känslor som detta gav oss. Det är helt klart en av de absolut häftigaste och mest känslostarka upplevelser jag haft gällande resor. Att alla människor inte lever på samma sätt och med samma resurser som vi gör hemma i Sverige har jag länge varit medveten om. Men att få bo tillsammans med dem på detta vis och till viss del lära sig att leva utifrån deras resurser, ta del av deras kunskap kring hälsa, djur och natur kändes så unikt och äkta. Jag är väldigt glad att vi lyckades ta oss hit.

Tillbaka i Waterland marina var det en del pyssel kvar på Nausica innan vi kunde kasta loss för seglingen förbi Guyana och Venezuela mot Grenada och de karibiska öarna. En av dagarna åkte jag och Anders in till Paramaribo medan barnen stannade kvar med Sidney och alla de andra barnfamiljerna i hamnen. Barnen var överlyckliga och jag och Anders var lika överlyckliga. Vi fixade våra ärenden i stan och sedan tog vi lång lunch på en resturang som serverade den lokala delikatessen roti. Det kändes som höjden av lyx när vi i lugn och ro kunde sippa på varsin två koppar kaffe. För samtidigt som jag inte kan tänka mig något bättre än att få möjligheten att resa så här med mina barn och jag är överlycklig över all tid jag får tillsammans med dem, så är det också helt underbart med lite vuxentid. När vi senare, fullspäckade med ny energi och nya idéer, kom tillbaka till båten försäkrade Sidney oss att de också haft en trevlig dag ihop. Inte besvärligt alls, ”It has been a breeze” vill jag till och med minnas vara ord han använde. Sedan somnade han utan ett ljud klockan 20.00.

I Paramaribo hade jag och Anders fått vår dator lagad, utombordare servad samt lyxat med att lämna in vår tvätt på ett tvätteri. Dagarna framöver så fortsatte vi att vara flitiga och nytt soltak syddes, biminin lagades och hela autopiloten togs isär för att lokalisera felet och kunna beställa nya reservdelar. Anders och Sidney lyckades även laga ankarfästet i aktern, skrubba Nausica ren från brun djungelbeläggning och, otroligt nog, hitta budget för inköp av en harpun. Märkligt att pengar bara kan dyka upp sådär när man minst anar det.

Anders fot blev inte bättre tyvärr. Vi hade fått nys om ett bra sjukhus i Paramaribo och tillsammans med våra nyfunna båtvänner från Hera så fick han finskjuts dit. Flera turer blev det på den lilla motorvägen för Anders och Maureijn och det var nog här som en väldigt fin vänskap startades. Prover togs, foten klämdes på och mer medicin skrevs ut. Ny medicin nu och alla tummar i hela hamnen hölls för att något bra nu skulle hända. Med besättningen på Hera och Blue Pearl fick vi flera mysiga kvällar tillsammans. Sidney gjorde den obligatoriska ankar-tatueringen på bryggan och vi började så smått känna att både besättning och Nausica var färdigpimpade för en längre segling. Så vi började planera för att ta oss vidare. Två dagar innan så fick jag för andra gången i mitt liv höra den fruktansvärda smällen när en annan båt kraschar in i vår. Den här gången var det inte en liten nätt motorbåt utan en 18 tons stålbåt som dundrade rakt in i vårt mantåg, som är vajern som utgör staketet uppe på däck. Trots den enorma smällen som satte skräck i mig från huvudet ner till tårna, så skulle det visa sig att vi återigen hade haft lite tur i oturen. Det var ”bara” en av mantågsstöttorna som böjdes rejält och inga andra materiella skador. Inte heller några små fingrar fanns i vägen.

Vi hade fått lite rapporter från andra båtar som seglat samma sträcka några dagar tidigare, som vi nu var på väg ut mot, och då fått till oss att vågorna varit rätt besvärliga. Vi skulle ha medström men för första gången på länge med vinden nu in från sidan och inte bakifrån. Detta hade för ett par båtar genererat en del obekväm gång och viss sjösjuka. Jag insåg mitt öde och satte ett plåster bakom örat och svalde en tablett som Sidney gav mig mot sjösjuka. Vi hade räknat rätt med tidvattnet och hade en fin medström ut ur Suriname river och gjorde sträckan på knappt 5 timmar. Detta innebar att vi hann ut ur flodmynningen strax innan mörkret föll över oss. Tack vare Sidney kunde vi nu dela nattpassen på tre vuxna och det kändes som en härlig lyx att gå och lägga sig med den insikten. Anders tog första passet, Sidney andra och jag det tredje. Jag sov oroligt då båten rullade rejält i vågorna. Vi satte två rev i storen och Anders fick en fin stjärnklar natt under sitt pass, men när Sidney gick på hörde jag hur vinden tog i och squall efter squall drog över oss. När klockan ringde för mitt pass kändes det knappt som att jag hunnit somna och sjösjukan slog till nästan direkt. Det dröjde knappt en halvtimme förrän jag hängde utför relingen och återigen förbannade allt vad segling heter. Ett antal squalls drog över oss men jag behövde inte göra något åt segelsättningen och vindrodret styrde så galant så jag kunde hålla min plats vid relingen. Oavsett väder så är vi alltid, alltid fastspända med säkerhetslina när vi seglar på natten så jag hängde åtminstone där tryggt. Men när man är sjösjuk så tar energin slut i kroppen så när vinden tog i en stund senare och jag skulle försöka dra in focken en bit kunde jag inte rubba den en millimeter. Tillslut gav jag upp och knackade upp Anders. För honom tog det givetvis under minuten för att få in seglet. Jag såg i kors och med viss skam bad jag om att få bryta mitt nattpass och gå ner och sova. Jag tänkte att vi ändå är tre vuxna så det är väl nu jag kan passa på, och för Anders var det en självklarhet. Jag sov sedan som klubbad. Nästa dygn var lugnare och nästan alla kunde njuta av seglingen igen. Vi hade en strålande sol över oss på dagen och under natten lös fullmånen och tillsammans med en gnistrande stjärnhimmel visade de vägen på mest romantiska vis. Förutom lite bråkiga vågor så hade vi på det stora hela en mycket fin segling. Vi hade även förmånen att få en 5 kg tonfisk på kroken och det blev flera goda middagar inklusive sachimi direkt efter fångsten. Tack vare den fina medströmen snittade vi nästan 7 knop och kom fram till Grenada knappt tre dygn senare.

Vi anlände Prickly Bay mitt i natten och ankrade längst ut i utkanten, då hela viken var full av båtar. Precis i inseglingen blev det total månförmörkelse så radarn fick startas. Vad är oddsen? På morgonen när barnen vaknade var glädjen enorm. ”Vi är FRAMME!!!! Är det verkligen sant mamma? Är vi äntligen framme vid det ljusblåa havet?! Jag vill baaaaaaadaaaa!!” Ja precis så kändes det, vi var framme. För oss vuxna hade paradiskänslan funnits ett tag redan, men för barnen var det precis det här de hade längtat efter sedan vi lämnade Sverige. Turkost vatten som var nästan 30 grader varmt och fullt med färgglada fiskar som bara väntade på att få upptäckas med cyklop och snorkel. Det tog en halv slurk med kaffe innan alla fyra slängt sig i vattnet. Stackars Sidney fick vackert vänta då han nyligen tatuerat sig och därför inte fick bada. Jag och Anders väntar med våra till regnsäsongen.