Julhelg och efterlängtat besök i Bahamas.

Det här inlägget skrivs från Sverige och handlar om tiden innan vi visste något om Corona. Det har varit fantastiskt att få skriva om denna tiden och samtidigt uppleva resan på det här viset från hemmaplan. Fantastiskt och sorgligt.

Vi alla kände oss duktigt rastlösa när vinden tillslut lugnat ner sig efter denna adventskuling, och det kröp i kroppen för att få komma ut ur båten och röra på oss. Vi hade aktiverat oss så gott vi kunde med diverse gymnastikövningar som går att utföra i ett trångt utrymme, men barnen stod nu och bokstavligen hoppade på stället och man kunde se hur instängd energi ryckte i deras små kroppar. I lite högre vågor än önskat kröp vi så ner i vår trygga jolle och tog oss in till ön Leaf Cay. Här visste vi att det bodde en hel del iguanor och vi såg fram emot att få springa ikapp med dem. ”En, två, tre, fyra, fem! Mamma, pappa titta där är fullt med iguanor!” Ja det var det verkligen.
Överallt kom de krypande. Från buskar, bakom träd, nerför en gammal stentrappa, en del låg slappt och päste i solen medan andra sprang undan när vi drog upp jollen på stranden.

Det var ett häftigt möte men vi tog för säkerhetsskull med oss ett par långa åror utifall att de drakliknande djuren skulle tycka att vi var mer spännande än vi önskade vara. När jag satte mig ner för att knyta skon satte jag mig visst i någons revir. Plötsligt kom en rusande i full karriär mot mig med sin vackra plym utfäld och var tydligt missnöjd med mitt val av sittplats. Jag insåg var i hierarkin jag befann mig och flyttade snabbt som tusan. Sedan gick vi på upptäcksfärd över ön, klättrade i små träd, lekte skeppsbrott bland stenarna och sprang ikapp med vågorna som sköljde in på vindsidan. Vi såg till att springa oss ordentligt svettiga och solen började färga himmeln mörkröd innan vi tog oss tillbaka till Nausica igen. Barnen stod inte längre och hoppade på stället men munnarna gick i ett när de förtjust återberättade allt spännande vi sett. Det tog en klättervända upp i masten också innan de tyckte det var okej att sätta sig ned med oss och äta kvällsmat.

Dagen efter seglade vi vidare mot Nassau. Vi hade fått tid för vår intervju ett par veckor senare i ett steg att förhoppningsvis få ett visum in till USA. Egentligen hade vi kanske inte behövt stressa upp till Nassau redan men med alla lågtryck som rullade ner över oss vågade vi inte riskera att bli inblåsta igen. Vi hade fått intrycket av att Amerikanska ambassaden nog inte uppskattade förseningar. Så med stark vind i ryggen tog vi oss över det grunda vattnet mellan Exumas och New Providence, och utan större problem kunde vi se och styra runt korallhuvudena som låg som stora svarta plättar i vattnet. Det var spännande med två meter under kölen istället för två tusen som vi blivit vana vid. Den östra inseglingen till Bahamas huvudstad kändes lite nervig med grund på flera ställen och en hel del trafik. Men allt gick bra och vi kunde tillslut pusta ut när vi hittat en plats för oss i det välfyllda ankarområdet. Runtom oss låg lyxbåtar i storlekar som kryssningsfartyg och de segelbåtar som för oss varit gigantiska hemma i Sverige såg nu ut som små plastleksaker i jämförelse. Barnen diskuterade sinsemellan hur mycket diesel en båt egentligen kan släppa ut men diskussionerna blandades också upp av en viss avundsjuka över all lyx som får plats däri.
”Mamma, jag tror ändå att jag vill köpa en sådan båt när vi kommer hem. Då kanske jag kan få en egen dörr som jag kan stänga? Så kan vi ju ha Nausica på släp efter. Jag har faktiskt jättemycket pengar i min plånbok!” Sedan räknade de glatt sina pengar i världens alla olika valutor, samtidigt som de funderade över hur många hundar man skulle kunna ha ombord.

Då de firar jul den 25e i Bahamas så bestämde vi oss för att göra samma sak. Så den 24e december kunde vi utan stress ringa hem till familj och vänner, önska God Jul och känna oss sentimentala över att inte vara där och fira tillsammans med dem. Förra julen hade vi besök hemifrån och då var det inte lika sorgligt att vara iväg, men den här julen kände vi oss lite mer ensamma. Vi hade lämnat alla seglarvänner bakom oss och vi befann oss i en stad som vi varken kände, eller kände oss riktigt bekväma i. Det var härligt att ha en ordentlig matbutik igen men människorna här var inte lika gästvänliga och vi hade inte träffat någon annan seglare som verkade vilja lära känna oss. Folk höll sig betydligt mer för sig själva och vi var allt lite modfällda när Kalle Anka drog igång för dem där hemma. Men efter en liten humörsdipp så var vi tillbaka på banan igen och när vi kom tillbaka till båten kom minsann plötsligt självaste tomten åkandes! Barnen vrålade och vinkade åt denna högt älskade person som kom puttrandes förbi i en liten jolle. Genast började spekulationerna kring vart sjutton hans renar tagit vägen, och varför hade han ingen säck med sig? Vi kom gemensamt fram till att han nog var ute på en rekar-runda. När natten sedan kommer måste han ju veta hur båtarna ser ut för att säkert kunna landa med sin rensläde. Barnen bestämde sig för att sova i soffan den natten för att inte missa tomtens ankomst. Förra året hade han nämligen krupit ner genom däcksluckan och kanske han skulle göra likadant i år. Så den kvällen läste vi godnattsaga i salongen och barnen lovade varandra dyrt och heligt att vara vakna hela natten för att inte missa ett eventuellt besök. Men trots en stark insats så somnade hela familjen tillslut och vaknade dagen efter av att det drog lite kyligt från däcksluckan.

Den 25e överrumplades vi av en stark julstämning då vi stack upp näsorna i sittbrunnen och möttes av kallt regn i ansiktet och doften av vedeldad spis. En grå himmel hängde tungt ovanför oss men nere i båten var humöret sprudlande. Det spelades julmusik, dansades, lagades mat i mängder och bakades bullar. Då vi inte fått tag i grötris till en Ris à la malta så bestämde vi att näst bäst till efterrätt måste ändå vara nybakade kanelbullar. Det luktade juvligt i båten länge efteråt. Vi fick en lugn och väldigt mysig julafton och den dagen såg vi till att inte sakna någon eller något. För kanske blir det sista gången på länge som vi lyckas fira jul såhär. Med de jobben som jag och Anders har så är det sällan som man får en högtid där båda två kan vara lediga tillsammans. Den här dagen njöt vi extra mycket av att ha varandra så nära.

Vi lärde känna Nassau på många olika sätt. Vi fick också lära oss att acceptera den stora skillnaden i människors bemötande, och vi diskuterade mycket kring detta. Vad är det som gör att människor inte är lika snabba på att hjälpa varandra när man har det bättre ställt och en större trygghet runtomkring sig? Vi har besökt flera länder med betydligt sämre ekonomi och mer oroligheter i säkerhetsläget än Bahamas, och träffat så många människor som knappt har mat för dagen men där de inte tvekat en sekund på att få eller ge hjälp. I allt från att trösta ett barn som ramlat och skrapat upp ett knä, erbjuda gratis skjuts i sin bil, dela med sig av sitt hårt besparade regnvatten eller bara bjuda på en trevlig konversation. Men här i Nassau, där många av de vi mötte hade ett fast jobb och ett tryggt hem att gå till, så kunde man inte ens bjuda på ett vänligt leende. Vi funderar fortfarande på vad detta kan bero på. Vi mötte såklart en del vänliga själar här också, men det var mest folk med slitna kläder och där man kunde ana att de nog bodde tillsammans under den stora bron. Jag minns en äldre man med trasiga kläder som jag och Tilda mötte en kväll när vi hade varit och tvättat. Tvätteriet låg en bit bort och det var ingen direkt mysig väg att gå på. Denna man joggade ifatt oss och först blev jag lite rädd, men han hade snälla ögon och berättade vänligt att det här var ingen plats för en ensam kvinna med ett barn. Han skulle egentligen åt andra hållet men slog följe med oss en bit tills han var nöjd över gatlyktornas sken igen och fick mig att lova att aldrig går där så sent igen. Sedan var han borta lika snabbt som han kom. En annan dag fick vi personlig vägvisning till det bästa stället för lokal mat. Även denna man hade snälla ögon och vi litade fullt på hans omdömme trots att han saknade flertalet tänder i sin mun.

Att hitta en brygga för sin jolle är något av ett projekt i Nassau. Bryggor finns det men de kan vara hutlöst dyra. En dag tog vi oss över till Paradise Island där vi tillslut lyckades hitta en betongvägg med en vågrät pinne som vi kunde surra fast jollen i. Jag och barnen kunde med viss möda balansera på utsidan av en brygga, men för att kunna förtöja ordentligt var Anders tvungen att handklättra upp för väggen. När han mitt i sin snyggaste och mest svettiga yoga-pose höll på att tappa balansen så kom det en vakt slappt spatserande mot oss. Han lutade sig över betongväggen där Anders hängde likt Spindelmannen utan sitt nät i höga svallvågor och upplyste: ”This will cost you 25 dollars. You can pay at the reception when you get up.” 250 spänn för att knyta fast jollen i en pinne?! Det är ju skamligt även om det hade funnits en normal brygga att förtöja vid, och här riskerade vi ju i princip livet bara av att komma i land. Jag var arg sedan tidigare då jag precis klämt mina fingrar i barnens sparkcyklar, så efter en noggrann utskällning på min allra bästa engelska gjorde killen ett undantag för oss och vi fick lov att promenera runt i en timme. Det fanns tyvärr inte så mycket att utforska just här då det var privat mark överallt, så istället tog vi oss in i lyxcentrat där Nassaus fräsigaste casino låg. Anders surfshots hade hål i rumpan och jag gick i halvtrasiga flipflop. Jag tror aldrig att jag känt mig så felplacerad när vi gick runt där bland tinnar och torn i hotellets egna köpcentra. Till och med toaletterna var utsmyckade i guldfärg och glans. Ja det var en speciell miljö att hamna rakt in i och en timme räckte gott och väl åt oss.

På nyårsafton lyxade vi på vårt egna vis och köpte varsin ordentligt tilltagen glass åt barnen. Barnen har en enorm support från vår fina vän Robban hemma, som med jämna mellanrum under de här två åren har skickat glasspengar åt dem. Lyckan över just den här glassen var speciell då det var årets sista dag och garanterat årets dyraste glass. Men att den var god gick inte att ta miste på. Kvällens lyxiga nyårsmeny bestod sedan av en extremt spontan kikärtsröra då köttfärsen till de hemmarullade köttbullarna visade sig vara rutten. Köttbullar på nyår kan ju tyckas lite tamt redan från början, men hummer har vi ätit så mycket det senaste halvåret så äkta köttbullar kändes som höjden av lyx för oss. Efter denna kulinariska upplevelse satt vi på fördäck och såg hur solen gick ner över lyxbåtarna i viken. Vi var mätta och nöjda och jag kom på mig med att tänka på våra vänner i Kuba, hur har ni det? Kom tomten till er som ni hoppats på? Får ni också sitta tillsammans och känna er trygga och nöjda ikväll? Som jag önskar att vi hade ett sätt att kontakta er på.
Vid tolvslaget väckte vi barnen och då vi ankrat precis nedanför superhotellet så fick vi på första parkett se fyrverkerierna därifrån. Vi satt med barnen i knät under varsin filt i den kyliga nattluften och det blev en av de mysigaste nyår på många år.

Sedan var det dags att kavla upp armarna inför vår intervju. Vi hade skrivit ut en halv regnskog för att få med all möjlig till synes onödig information om oss och tålamodet tröt en aning när vi även blev upplysta om att det minsann inte räcker med ett vanligt passfoto för att bli insläppta i Amerikanska ambassaden. Dagen då vi skulle ha vår intervju steg vi upp när det fortfarande var mörkt. ”Det är ju natt!” grymtade Agnes surt, som alla andra morgnar är den som drar upp familjen utan pardon. Vi var 45 minuter tidiga och tur var det för i kön in till ambassaden fick vi veta att det inte var tillåtet att ta med sig någon form av elektronik in. Vi hade väskorna fulla med mobiler, laddare och en dator då vi planerat att vara effektiva hela dagen. Kunde inte den här informationen stått i något av de 65 tusen papper som vi tvunget skulle skriva ut? Tydligen inte. Vi kastade oss in på Hiltons hotell där vi hade turen att träffa en vänlig människa som skarpsynt såg våra svettiga pannor och gjorde ett undantag från hotellets policy. Två minuter innan vår intervju skyndade vi oss återigen mot de välbevakade portarna in till Amerikanska ambassaden och vakten som inte verkade kunna le stod där lika bredbent som förra gången. Med en kort nick fick han dörrarna att slå upp och det kändes smått nervöst att försiktigt stiga in i rummet innanför. Efter att ha tagit oss igenom alla säkerhetsrutiner, blivit scannade och kroppsvisiterade så blev vi äntligen insläppta i salen där intervjun skulle äga rum. Här fick barnen inte stå tillsammans med oss utan skulle sitta på stolar bredvid kön. Osäkert varför denna regel fanns men tillslut fick jag ändå sätta mig tillsammans med dem. ”Nu måste vi viska”, hyschade jag på barnen som genast dragit igång med en livlig ordlek. ”Men varför då?” ”Jag vet faktiskt inte…. men damen där borta tittar väldigt argt på oss.”. ”De här människorna har ju inte lärt sig att vara glada!” Utbrast Tilda förfärat och jag var beredd att hålla med henne för inte ett leende syntes inne i lokalen. I vad som kändes som timmar satt vi på de hårda stolarna och försökte hitta på lekar som inte var alltför högljudda. Barnen, som blivit mästare på att känna av situationers allvar, tröttnade ändå tillslut. När Agnes bröt ut i ett av hennes högljudda och klingande skratt så orkade jag inte längre vara en del av den här trista charaden. De kan väl knappast neka oss ett visum för att vi är glada, tänkte jag men kände mig ändå inte helt säker. Tillslut blev det ändå vår tur och killen som höll i intervjun var faktiskt riktigt trevlig. ”Mamma, han drog ett skämt!” Utbrast Tilda och såg överlycklig ut när mannen frågade oss: ”Så ni fick alltså tjänstledigt i TVÅ år från jobbet?! Hohoho, de var kanske glada att bli av med er! Sådär, ansökan godkänd.” Han tog våra pass och några dagar senare lovade han att visumet skulle vara stämplat. Vilken lättnad!

När passen med våra nya visum i tillslut var tillbaka så seglade vi tillbaka till Exumas och en liten ö som jag tyvärr inte minns namnet på. Här träffade vi en trevlig Kanadensisk familj med två barn och genast drogs en fotbollsturnering igång på stranden med vår nyinköpta boll. Det är tyvärr sällsynt med barn nuförtiden. I Karibien träffade vi fullt med nya vänner och barnen hade lekkamrater ombord i prinicp varje dag. Sedan vi lämnat Colombia har det varit betydligt färre och hur underbart det än är att leka med sina barn så saknar både vi och dem andra lekkompisar. Vi hoppades på att stöta på fler seglarfamiljer framöver, Bahamas känns ändå som ett ställe som borde innehålla en hel del barn.

Det var blåsigare än vi hade förväntat oss och kuling efter kuling drog in över Bahamas. Andra seglare var bekymrade och tyckte att lågtrycken var fler än vanligt i år. Det var flera av lokalborna som pratade med oss om förändringar i vädret och oron för klimatförändringar var tydligt. Vi fick berättat för oss om ställen som man förr kunde vandra till men som nu låg under ytan.

Medan andra båtar låg kvar i den skyddade viken så kryssade vi oss i 18 m/s söderut. Vi seglade inomskärs men det byggdes ändå upp korta och branta stoppvågor så någon vidare fart fick vi aldrig riktigt upp. Men vi ville så gärna hinna ner till Georgetown till dess att mina föräldrar och barnens mormor och morfar skulle flyga in. Vi seglade endast dagtid då navigering inomskärs i Bahamas ofta kräver skarpa ögon och full fokus på lömska grund. En av öarna som vi stannade några dagar vid var Staniel Cay. Ön jämte kallas Pig island. Detta något underligga namn grundar sig just i alla grisar som lever på ön, och som även märkligt nog har lärt sig att simma. Barnen hade längtat efter detta ställe sedan de fick det berättat för sig i San Blas. Med andra ord en väldigt lång väntan. Så morgonen efter var de mer än redo för detta spännande och udda möte. Vi tog oss in till stranden där grisarna höll till och fick en mindre chock när vi såg spektaklet framför våra ögon. För inne vid stranden var det inga små grisar som gick runt bland turisterna. Nej dessa liknade inte på något vis de som jag haft i tankarna. Detta var enorma vilda grisar med långa hårstrån och hörntänder som äkta vildsvin och de rusade fram och tillbaka i jakt på turisternas morötter. Det låg en del små motorbåtar ankrade vid stranden och på dess sidor var det flera grisar som hoppade upp med sina stora klövar. Nästan halvvägs inne i båtarna försökte de sedan sno åt sig äppplen eller annat mumsigt som de blev matade med. Vi insåg snabbt att vår lilla mjuka jolle aldrig skulle överleva en sådan grisattack, så Anders släppte av mig och barnen inne vid stranden. Det gäller ju ändå att prioritera vad som är viktigt och mest ömtåligt, och sedan skyndade han sig ut på djupare vatten. De modigaste grisarna simmade efter honom i hopp om en godisbit och starka som de var så fick han ta sig en bra bit ut inann de gav upp. Det var mycket turister på stranden men det var ändå häftigt att se det hela. Vi gick inte ut i vattnet för att bada med någon gris för i mina ögon var dessa djur både för stora, för närgångna och utrustade med alldeles för hårda klövar för att jag skulle känna mig bekväm med att låta barnen simma med dem. Vi fick tillräckligt med blåmärken av att vara på stranden. Men däremot fanns det en hel del små griskultingar som var betydligt mjukare och mer vänligt inställda. Grismamman tycktes också nöjd när kultingarna lät henne vara ifred för att bli klappade en stund.

Förutom grisarna så fanns det även andra djur i omgivningen som vi tyckte var lite väl närgångna. När Anders skulle dyka ner och kolla ankaret kom plötsligt en stor mörk skugga långsamt simmandes under båten. Barnen döpte den genast till Hajen Harry och detta mäktiga djur verkade trivas bra under Nausica, den återkom nämligen varenda dag. Jag krävde därefter en haj-vakt när jag skulle tvätta håret i havet lite senare och vi beslutade snabbt att ankaret minsann satt bra utan att behöva kontrolleras närmare denna gången. Vid Staniel Cay så lyckades vi också tima tidvattnet vid grottan Thunderball grotto där James Bond-filmen med samma namn spelats in flera år tidigare. Vi fick tio minuter inne i grottan innan strömmen blev för stark för de minsta benen, men det var en vacker plats att simma in i. Under vattnet var känslan som att simma i ett enormt akvarium med hundratals nyfikna fiskar runt oss och ovanför ytan öppnades en stor sal upp sig med häftig växtlighet och mystiska ljud.

I drygt två månader har barnen efter varje segling frågat om det är nästa ö som mormor och morfar kommer till. Detta började redan under seglingen till Kuba. ”Hur många dagar är det kvar nu då? Men nu måste det väl ändå ha gått två månader? Ett, Två, det går ju jättefort att räkna till!” funderade Agnes när jag slarvigt förklarade för henne hur lång tid det var kvar. Men nu äntligen var det så dags för oss att komma fram till ön Great Exuma och den lilla staden Georgetown som vi drömt och pratat om så länge. Mina föräldrar sågs på långt håll och barnen sprang i förväg med höga tjut. Jag såg hur mina brunbrända små lintottar slängde sig om halsen på sin mormor och morfar och jag själv hade svårt att ta in att de verkligen var här. Det var så väldigt längesen vi sågs och även om vi har försökt att hålla kontakten via telefonsamtal, så mycket som det nu varit möjligt i en värld utan självklart internet, så är det givetvis inte samma sak som att träffas på riktigt. Jag insåg hur mycket jag hade saknat dem när det nu stod här framför mig.

När barnen lite senare fick se hotellrummet som mina föräldrar hyrt så utbrast Agnes snabbt att här ska hon minsann bo för alltid! Vi alla höll med henne och i ett eget rum med dubbelsäng och havsutsikt så var det inte svårt att se sig själv på land under en tid. Barnen fick medhavda presenter från vänner hemifrån, vi vuxna fick ett gäng handsydda gästflaggor som mamma kämpat ihop och även påfyllnad av svenska läckerheter som man saknar efter en tid. Den första kvällen firade vi med bubbel och god grillbuffé i hotellets restaurang. Ett band spelade utomhus och så fort barnen svalt sista tuggan på sina hamburgare så rusade de ut för att stämma in i dansen. Jag funderade ett tag på om de kanske saknade oss och förväntade mig halvt om halvt att de snart skulle komma in och be oss att dansa med dem. Men när jag kikade ut möttes jag av ett jubel på det lilla dansgolvet och såg hur Tilda och Agnes drog upp än den ena, än den andra mest stelbenta stackare och insåg snabbt vilka som var huvudpersonerna där ute. Och hur de älskade situationen. Som tur var så fick vi också vara med och dansa med dem.

Hotellet hade en egen badbåt som man kunde åka med över till ön Stock Island. Denna tog vi flera gånger och njöt av lyxen att kunna sitta i en solstol. Här fanns också en mysig liten bar, paddleboards, en hel del strandspel och kalla öl. Vi var minsann på semester! Vi hade även fått leverans på pepparkaksdeg från Sverige så en molnig dag ställde vi till med ännu ett väldoftande bak i Nausica. Jag undrar hur många båtar som haft små pepparkaksgrisar i sin gasugn förr. Även glöggkryddor trollades fram ur väskorna från Sverige och plötsligt var vi mitt uppe i ett äkta Julefika. Vi var väldigt nöjda med att inte boka dagarna fulla med aktiveter utan insåg i samklang att det vi alla ville ha var tid tillsammans. Barnen ville bada i det enorma badkaret, spela UNO med morfar, ha skola med mormor och gå tillsammans och köpa glass till förmiddagskaffet. Kvällarna fyllde vi med stärkande diskussioner, skratt så jag hade ont i magen dagen efter, god mat och såklart mera UNO.

Men en dag bestämde vi ändå att vi skulle ta och hyra en bil för att se mer av ön. Sagt och gjort bilen hyrdes, väskorna packades och nästan alla hade sina flipflops på sig när det plötsligt knackade hårt på dörren. Utanför stod en lätt hysterisk kvinna med en sprakande vhf i handen och vrålade två centimter från mitt ansikte: ”Your boat is dragging!!!!” Va? Lugn och fin nu, tänkte jag. Vår båt ligger tryggt ute i viken. För två nätter sedan blåste det ordentligt och då sov jag och Anders ombord för att kontrollera så att vi satt fast ordentligt. Båten rörde sig då inte en milimeter så vi var helt trygga med vårt ankarfäste. Men kvinnan fortsatte att vråla i mitt ansikte och med tanke på den lätt blåröda färgen i hennes ansikte så kändes det mest hälsosamt att låta henne få sin vilja igenom. Så jag och Anders hoppade i jollen och körde ut för att undersöka vad som stod på egentligen. Vi tog oss ut dit vi senast såg Nausica men denna plats var nu otäckt tom.
Var är vår båt?? Skräcken fick plötsligt fäste i oss för hur långt vi än tittade kunde vi inte se henne någonstans. Vi satte full fräs med vinden, tittade på prislapparna på de andra båtarna i viken och bad en stilla bön att ingen legat i vägen för hennes framfart. En bra bit bort såg vi henne tillslut och då var redan två andra män ombord. Förvirringen var total då den ena av männen mest pratade polska med mig och jag förstod först inte mycket av vad som hade hänt. Mer än att dessa två människor var våra stora hjältar. I slutändan fick vi reda på att Nausica troligtvis börjat dragga redan tidigt på morgonen då vinden vänt, och ankaret därmed tappat sitt fäste. De två männen satt då och drack kaffe i lugnan ro i sin sittbrunn när Nausica obekymrat gled förbi och då de upptäckte att ingen var ombord tog de helt sonika saken i egna händer. Som den ena mannen berättade, ”Här är det är ingen fråga Om en båt kommer att dragga utan När, och då önskar jag att ni gjorde samma sak för mig.” Förutom att dessa två vänliga själar fanns i vår absoluta närhet precis när vi behövde dem, så infann sig en rad andra lyckliga omständigheter samtidigt. För i en annan båt så satt ett annat svenskt par, Lars och Susanne på båten Seawind som vi träffat bara några dagar tidigare. De såg också Nausicas framfart och drog sig till minnes att vi nu bodde på hotell över natten. Men vilket rum då? Jo, när nyheten gick fram till hotellet så visste de precis i vilket rum vi bodde i, ”Det är ju barnen som älskar att dansa!” Tack igen Tilda och Agnes för allt ni ger oss på den här resan. Och så kom tillsist informationen fram till oss, precis innan vi skulle hoppa in i hyrbilen och försvinna iväg i 8 timmar. Man ska aldrig sluta vara ödmjuk. I ena sekunden har man full kontroll och i andra är man helt borttrollad. Utan de vänliga människorna som hjälpte oss den här gången så hade detta kunnat få ett betydligt värre slut. Dagen efter gick vi ut på seglarnätet på VHFen och gav alla inblandade ett stort tack och en inbjudan till sundowner på Nausica.

Så detta var alltså första gången vi försökte hyra bil. Andra gången vaknade vi till fullminant magsjuka. Det gick runt i hela familjen Thornblad och endast de stenhårda pensionärerna klarade sig från detta ilskna virus. Men hur fruktansvärt man än mår i magsjuka så kunde vi ändå känna en gnutta glädje för vi befann oss iallafall inte på en båt med detta elände. Här fanns normala toaletter, dusch och till och med en städerska som städade varenda dag. Det var en lyxig magsjuka ändå och städerskan fick mycket dricks de här dagarna. Vi vågade oss på en Tredje gången gilt och bilen hyrdes igen. Vi vågade knappt titta varandra i ögonen innan alla satt fast sina säkerhetsbälten och vi kört ut från parkeringsplatsen. Men inga missöden skedde och vi fick en riktigt härlig dag på vägarna. Vi lyckades hitta både en av de mest skumpiga grusvägar jag upplevt (och då är jag ändå i princip uppvuxen på en grusväg), en milsvid lång sandstrand och en restaurang med både god buffé och enorma hajar nedanför bryggan. Vi kände oss alla mätta på både god mat och intryck när vi många timmar senare tog oss tillbaka till hotellet.

Tänk att två veckor kan gå så fort och plötsligt var det sista kvällen tillsammans. Mina föräldrar köpte mat från den lilla boden där kvinnan lagade maten framför ögonen på en, vi vuxna drack gott rödvin och barnen njöt av svensk lingondricka. Vi försökte att sammanfatta tiden tillsammans och kom i tur och ordning på roliga anekdoter som hänt. Vi skrattade mycket men plötsligt lutade sig Tilda framåt, spände ögonen i mormor och sa ordagrant: ”Kom nu ihåg mormor, att när du kommer hem till Växjö igen så kan inte morfar göra allting.” Sedan tog hon lugnt morfar i handen och tittade honom djupt i ögonen: ”Morfar du måste lära dig att säga ifrån. Och kan du inte säga det så får du skriva det på en lapp!”
Vi skrattade så tårarna rann för hon var så mitt i prick i sin analys. Endast 7 år gammal och hon kan läsa av precis hur det ligger till! Dagen efter sa vi hejdå på bryggan och det var så sorgligt som det bara kan bli. Men den här gången visste vi iallafall att det inte kommer att dröja ett och ett halvt år till nästa gång vi ses.