San blas – Lejonliv

Det här med att söka information

Det är väldigt lätt bygga upp en rädsla för det okända. Det är otroligt tufft att bryta ner den. När man trots klumpen i magen tar klivet genom ridån som stavas rädsla, och kommer ut segrande, levande, så blir vinsten oförglömlig.

På Bonaire började vi på allvar planera seglingen till Colombia och San Blas i Panama. Vi diskuterade med båtarna runtomkring oss och letade information via Noonsite och på bloggar från båtar som varit där. Energin att få uppleva Colombia och San Blas med familj och Nausica var hundraprocentig. Kanske lite högre för min del när det gäller San Blas.
Diskussionerna bland båtarna kom mest att handla om monstervågor och vindbyar på stormstyrka runt Cabo de la Vela och Punta Gallinas, dvs runt Colombias nordligaste horn innan man faller av ner mot Santa Marta och Cartagena. Det handlade om väpnade överfall, i ett fall med dödlig utgång, i och runt San Blas. Vi hade dessutom som enda alternativ att besöka San Blas i regnsäsong vilket många menade var förenat med extremt hög risk att hamna på varv i Shelter Bay på grund av åsknedslag. Förstahandsinformation från de som varit där menade att det är helt förfärligt.Inget får hända.

Drömmar, sannolikhet och konsekvens måste vara i balans.

Vi jobbade på och försökte hitta realismen i informationen. Är det fakta eller bygger den på känslor. Ett fåtal individer blir tongivande. Den som har varit där och har en historia att berätta blir kung eller drottning. Berättaren överdriver säkert, medvetet eller omedvetet, eller så är allt sant, just där och då. För man seglar med en ryggsäck av farhågor och det finns ingen att skylla på när det börjar bråka på allvar. Totalansvar. Såklart blir då upplevelsen förstärkt och berättelsen målande när någon frågar hur det var därute.

Den här gången var det nära att vi gav in för den odödliga klumpen i magen. Vi var nästan överens om att låta bli att segla till San Blas. Informationen om överfall och rån hade vi brutit ner till hanterbara delar men det som kvarstod var de intensiva åskovädrena i regionen. I hamnen i Puerto Velero fick vi ytterligare en dos om att det var riktigt skrämmande att vara där i fel säsong. Svårt läge och en riktigt besviken Anders.

Vändning

Så en morgon, bara ett par dagar efter att vi fällt ner landningsstället i Colombia, kommer den gnutta positiv information som vi behövde för att våga. Jag får upp en artikel från amerikanska vädermyndigheten NOAA som berättar att det Azoriska högtrycket har dragit sig ovanligt långt söderut vilket de menar ska ge en torrare regnsäsong i Karibien. Alltså en ovanlighet till det bättre. Vi ställde om hela planeringen, tog chansen och gav oss iväg.

Seglingen till Porvenir gick mycket bra ur ett seglingsperspektiv. Vi hade 220 nm till Porvenir, knappt 2 dygn. Väderprognosen stämde bra och vi gippade oss norrut för att fånga vind. Vi var fortfarande oroliga för allt ovanstående och vi hade extra tät kontakt med vänner och familj hemma. På nätterna såg vi intensiva åskoväder men de höll sig på avstånd. Det enda som inte höll sig på avstånd var Linneas sjösjuka som var värre än vanligt, det visade sig senare vara magsjuka.

Precis innan vi skulle börja navigera in mellan reven utanför Chichime och Porvenir skriker det i fiskerullen. Det blir ett härligt kaos i båten och upp kommer en Mahi Mahi som storleksmässigt hade passat i Agnes kläder. I kikaren ser vi små palmöar och känslan av seger fyller sittbrunnen. Vi är i San Blas!!

På eftermiddagen ankrar vi i Porvenir där man kan klarera in till hälften, här finns Immigration (Panama) och Kunafolkets Congreso som är deras beslutande organ där man köper ett tillstånd för att få segla i området. För att få seglingstillstånd från staten Panama samt registrera sig hos Customs så fordras en nattsegling till Linton Bay. Hit ville vi inte om vi på något sätt kunde undvika. Ankarviken är röd zon, inte säker.

Under tiden vi försöker att göra oss förstådda hos myndigheterna så träffar vi Humberto, Mary och George på båten Amande II. Humberto är charterskeppare med rutten Cartagena-Linton som specialitet och efter en stunds samtal erbjuder han sig att hjälpa oss med resterande papper i Linton, han känner nämligen Port officern där.

-Jag lägger ut pengarna åt er, inga problem. Jag är tillbaka om tre dagar, då har jag era papper i ordning.

Mycket riktigt, efter tre dagar ankrar de åter i Porvenir och alla stämplar sitter på sina rätta ställen. Humberto har gjort oss en obeskrivligt stor tjänst och dessutom lagt ut nästan 2500 kr. Tala om att det finns fantastiska människor ute i världen!

Lejonliv

Nu följer nästan två månader av någonting som är svårt att beskriva. Sidor hos mig vaknade som jag bara anat men inte visste fanns. Känslor som uppstår när du jagar men inte är säker på att du har störst tänder på revet. När du inte riktigt vet vad som också har bestämt sig för att ta en tidig simtur runt båten innan alla har vaknat. När du ligger ankrad i mangroven, vinden svänger på syd och alla djungelns dofter sköljer över dig, du hör ljud från djur du varken hört eller sett tidigare.

Dricksvatten är en bristvara i San Blas. I alla fall för oss som inte har egen watermaker eller vågar hämta i regnskogen. Kunafolket har tillverkat egna vattenpipelines som startar i regnskogen uppströms i väl valda vattendrag. De samlar också regnvatten. Det senare var vi förberedda på och nu var det dags att sätta igång. Vi spände upp en 2x2m presenning med en monterad bottengenomföring i mitten. Slang ner i dunken sen var det bara att invänta nattens regnväder. Nu är det ju inte bara regn som följer med ett intensivt åskoväder, vindbyar på kulingstyrka och ibland långt däröver gjorde att de få båtar som låg i samma vik som oss fick ett nattligt skådespel när två halvnakna (ibland helnakna) människor med stressade pannlampor försökte rädda sin presenning samtidigt som vattnet bara skulle ner i dunken. Ganska snart fick vi in tekniken och rekordet för en natts arbete blev 75 liter.

Kamerablixt i ett nytt perspektiv, bilderna är snapshots ur goprofilmer i beckmörker.

Agnes och jag startade en fantastisk tradition här som vi sedan dess har fortsatt med. När ögonen börjar bli tunga och det vanligen är dags för godnattsaga eller ljudbok så kommer hon upp i sittbrunnen och säger,

– Pappa jag vill somna med dig i sittbrunnen.

Så lägger vi oss i sittbrunnen, hon i min famn under en alltid helt otrolig himmel full av stjärnor och siluetterna av upptornande åskväder. Agnes somnar och livet är bara helt fantastiskt! En kväll kom hon upp som vanligt men jag sa att ikväll blir det vanlig nattning i sängen. Hon blev så ledsen att jag genast ändrade mig och jag har inte sagt nej sedan dess.

Det blev många fina fisketurer med jollen i mangrovevikar och på ute på reven, men det som gav mest utdelning var harpunfisket. Daniel, Karsten och jag gav oss ut, ofta tidigt på morgonen. Full fart på motorn, kaffe balanserandes i olika typer av bägare och tre breda leenden ut mot ytterrevet.

Nästan varje gång kom vi tillbaka med antingen kungskrabba, langustin eller olika sorters fisk. Favoriten blev stekjärnsstora Yellow snappers.

Vid en av morgonturerna på revet så kommer Karsten upp med en fisk på spjutet och med ett något stressat ansiktsuttryck. På vägen mot jollen simmar en Nurseshark rakt in i bröstet på honom.

Nästan varje dag kom Kunas i handgjorda kanoter och sålde langustin, bläckfisk och annat till små valörer av dollar.

Det gick också att byta till sig saker mot nyttogrejer som fiskespön, krok och barnkläder.

Vissa dagar, när vi låg närmre någon by kom damerna som ville sälja Molas och andra egentillverkade hantverk. Vissa var bara så fina och omöjliga att inte köpa av dem.

Att bara sitta och titta ut över vattenytan var något som ofta gav helt osannolika upplevelser i retur. Flera gånger började vattenytan koka av ett fiskstim trängda av stor rovfisk underifrån. Direkt anlände sjöfåglarna och en tredimensionell skördefest var ett faktum.

En annan gång syntes en hel flock med delfiner på avstånd. De kom närmare och närmare och tillslut bestämde jag mig för att smyga på mig fenorna och simma ut. Med Gopron i handen filmade jag en hel familj av nyfikna snickesnackande delfiner som simmade runt mig.

En kväll kom delfinfamiljen tillbaka in i ankarviken, nu med ett stim av stor matfisk framför sig. Vilken upplevelse att få se dem jaga i flock!

En annan dag skriker Linnea från sittbrunnen. Vi flyger ut från klädnypefleecefilthanddukkojor och upp från diskbänkar lagom till andra gången en väldig Eagleray hoppar högt upp i luften och landar med ett stort ryggplask.

På väg till Nargana/Corazon de Jesus går vi på grund. Under segel i lätt vind har vi precis gått mellan tre korallområden med högsta spaningsläge. Vi har gått fria och vi är på väg ut på djupt vatten igen, sjökortet visar 25 meter och ekolodet visar 25. Jag börjar göra annat. Då ropar Linnea;

– Vi har 0,9 under kölen!

Linnea startar motorn och lägger snabbt i backen och jag hinner riva ner storseglet innan vi hör hur det skrapar i kölen. Vi tar oss igenom utan att tvärstanna. Oohhh, hur har det gått med rodret? Vi är mitt ute i ingenstans. Allt känns bra i båten men jag är otroligt sugen på att dyka ner och titta efter. Vi ankrar snart i mangroveviken utangör byn, bestämmer oss för att handla på ön och samtidigt fråga om det är badbart innan jag hoppar i. Vi får klart besked. Badförbud. Floden har sitt utlopp i mangroven och de har sett ovanligt mycket krokodiler för säsongen. I skymningen samma dag ser Linnea en vända i ytan 5 meter från båten. Jag ser virveln efter den. Undervattenskollen får vänta.

Grillkvällar, sundowners och strandhugg av olika slag var andra höjdpunkter dessa månader. Ofta tillsammans med Jeanette och Karsten på Notorious eller annars bara vi och naturen.

Vänner som satsar lika mycket, och mer

I San Blas träffade vi människor som vi kommer att hålla kontakten med under lång tid framöver. Det är spännande och otroligt inspirerande att träffa människor som brutit sig ur mönstret. Världen är full av alternativ och möjligheter och diskussionerna när vi vänder och vrider på dem är bara berikande.

På ön Chichime träffade vi Karsten och Jeanette, ett färgstarkt par från Helsingör på sin båt Notorius.

Diskussionerna handlade om allt från livsval till politik, men framförallt om mat. God mat och hur den ska tillagas. Diskussioner om matklassiker hemifrån varvades med funderingar om hur vi skulle använda de nya spännande råvarorna runtomkring oss.

Barnen tog emot dem med öppna armar vilket besvarades på precis samma sätt.

Både Karsten och Jeanette hade många ess i rockärmen och det blev fest varje gång vi meddelade att vi skulle svänga förbi Notorius. Där fick man ju både hoppa i sängen OCH det var hög sannolikhet för Coca Cola, eller ännu bättre varm choklad med vispgrädde.

En dag var det dags för begravning. Barnens uppblåsbara plastdelfin var ohjälpligt trasig. Ett bål anordnades på stranden och barnen var med i allt från planering till genomförande. Ändå, mitt i allt, så rasade världen för våra barn. De blev helt otröstliga och efter ett tag hade två Kunas och Karsten kommit roende för att tittat till oss. Diskussionen runt elden handlade om livets skola och översattes mellan Svenska, Danska, Spanska och kroppsspråk på ett målande sätt. När elden slocknat en timme senare och vi var på väg till Nausica var barnen fortfarande otröstliga. Jeanette vinkade åt oss från Notorius så vi svängde dit. Frågorna ställdes direkt till barnen på svenska med dansk brytning med undran om vad som hänt. Barnen berättar den hjärtslitande historien med väldig inlevelse medan pappa Anders tittar på Jeanette med en blick som säger, nu blir det lite mer plats ombord.
Då drar Jeanette fram ännu ett ess. BARN! VÄNTA!! Och så dyker hon ner i ett av stuvfacken och drar upp en stor uppblåsbar krokodil i alla regnbågens färger. På 30 sekunder lyckas hon vända djup sorg till lycka och vips har hon två vänner för livet. Jag ler och inser att vi har helt fantastiska vänner och att vi förmodligen behöver en större båt.

Vi träffade också Daniel och Anna med barnen Olivia och Theodor, på Baydreamer 2.0. De gör det som vi ibland drömmer om men inte ännu vågat. De har skapat sig förutsättningar ombord för en livsstil på havet. De driver sitt charterföretag på ett otroligt sätt och jobbar nu i en av de vackraste regionerna på vår planet. Vi hade många gemensamma nämnare och i diskussionerna med dem växte ännu fler möjligheter och alternativ fram. En annan av de gemensamma nämnarna var att komma under ytan så ofta och länge som möjligt. Fridykning och harpunfiske bokades in så ofta det gavs tillfälle mellan chartergästerna.

In the land of Mordor

Axlarna sänktes bit för bit. Vi insåg att Kunafolket är vänliga och glada och vi lärde oss att hantera de nattliga åskvädrena. Vi skapade oss vårt perspektiv av hur det är att segla i San Blas i regnsäsong, mer exakt i september och oktober. Det är ändå värt att berätta om åskovädrena, för de är inte som de vi är vana vid hemma. Värmen i vattnet (31) och i luften (30-35) och nära maximal luftfuktighet gör att det går att fysiskt känna energin som omger oss och skyfall, åska och vind blir därefter.

För ankare upplever man att båten blir kastad som en vante fram och tillbaka i vindskiftena, sikten blir nära noll i regnet, blixt och sprakande knall, blixt och sprakande knall om och om igen. Luften luktar ozon.

Oftast kom de nattetid men det strängaste vi hade kom som tur var dagtid. Efteråt enades vi mellan båtarna om att vindbyarna måste ha varit en bit över 20 m/s, någons gissning låg på runt 30. Efter en stund, ibland upp till en timme, så klarnar vädret och man ser palmer och stjärnor igen. Man ligger förhoppningsvis umgefär på samma ställe som innan, allt är förhoppningsvis helt ombord. Check, allt grönt, vi är redo för ännu en dag i paradiset.

Rapport från Colombia – Moira är träffad av blixten.

I Puerto Velero hade vi redan fått vänner i familjen ombord på Moira (ännu ett lysande exempel på att även gymnasieskola kan genomföras på alternativt sätt). Innan vi åkte hade vi diskuterat en hel del om att stanna eller resa, play it safe eller chansa. Omgiven av endast högre master än deras egen blev de alltså träffade av blixten, och det mesta av deras elektronik var utslagen. Ingen var ombord men sonen gick på bryggan på väg mot båten. Alla som tur var oskadda men chockade och med insikten av ett ekonomiskt ras var det inget kul läge. Känslorna ersattes snart av utvärdering och handling och de är på fötter igen trots att ekonomin fått sig ett riktigt bett. De har fått ersätta utrustning för över 100 000kr. Och vem vet vad som kommer att slockna under kommande halvår som följd av detta. Som ni gissat hade de ingen försäkring. Ibland är det bara inte rättvist.

Vi måste lämna – men vi kommer tllbaka!

Motvilligt drog vi oss tillbaka mot Porvenir. Vi hade motstående intressen i att stanna kvar i San Blas och att kunna resa in i landet Colombia untan stress. Redan hade vi förhandlat oss till mer tid här på bekostnad av båt/underhållstid i marinan i Puert Velero. Där väntade tråkigt båtlyft, motorservice, riggkoll mm.

Än en gång var Humberto på väg till Linton för att hämta upp nya gäster och vi frågade om han kunde tänka sig att hjälpa oss igen. Inga problem, sagt och gjort. På utsatt tid ligger vi och väntar på att Amande II, deras Dufour Atoll 6 ska komma in och ankra. Men det kommer ingen.

Timmarna går och vi börjar bli oroliga. Under tiden kommer en man från byn i sin kanot. Han undrar om vi behöver hjälp med något. Vi börjar prata om annat (70% kroppsspråk 20% spanska 10% engelska) och kommer in på Humberto, alla känner den vänliga Humberto. Indianen blir allvarlig och berättar att han tror att Humberto blivit överfallen i Linton bay. -Va fan säger du, svarar jag med 99% kroppsspråk. Oron börjar bli verklighet.

Jag kör in med jollen till immigrationsofficeren och ber honom ringa till port officern i Linton för att få mer information. Alla känner som sagt Humberto, och mycket riktigt, port officer bekräftar att det hänt.

De låg för ankare i Linton bay när det hände. Alla ombord klarade sig utan skador men ingen av dem ville prata om händelsen efteråt. Jag frågade av flera anledningar, självklart för att försöka hjälpa besättningen och ta reda på om vi kunde göra eller ge dem något. Men även för att vidarebefordra fakta till våra vänner på Baydreamer och Notorious som behövde skapa en strategi och förbereda sig för att segla i de vattnen.

Måste man dit så går man rakt in i marinan. Man ligger aldrig för ankare i den viken.

Alla låg och sov när beväpnade män gick ombord. De rev åt sig allt löst de kunde få tag i, telefoner, gpser, kameror mm. De lyste ner i sovhytterna där nu besättningen började vakna. Då gav de sig av. När Humberto och George kommit upp i sittbrunnen får de se hur piraterna vänder och kommer tillbaka en andra gång, en gissning av Humberto; för att hämta utombordaren. Då plockar Humberto fram signalpistolen och siktar på dem. När de ser pistolen viker de av och försvinner in i mörkret.

Det blev ett känslomässigt återseende när de äntligen ankrade jämte oss i Porvenir. Vi bjöd genast in dem på öl och kvällsmat men så ville inte Mary (Humbertos syster och deras fantastiska kock) ha det. Humberto förde talan och sa att Mary har bestämt att ni kommer ombord på Amande klockan 18, och inga ursäkter kommer att accepteras. INGA!

På Amande II mötte vi en samlad besättning som nästan direkt ledde in samtalet på annat än föregående natts händelser. De ville hellre prata om dagarna framöver och veta våra planer. Vi berättade att imorgon bitti så seglar vi tillbaka till Colombia eftersom bla bla bla. Det var nog iallafall det som Humberto hörde. Istället sa han;

-Vindarna kommer ändå inte att vara bra, det kommer in ett farligt lågtryck (det fanns givetvis inget) de närmsta dagarna. Kan vi inte segla ihop några dagar till Cayo Hollandes, det är ändå nästan på vägen, och så seglar ni därifrån istället.

Linnea och jag tittade på varandra och så var det bestämt. Yes!! Några dagar till i paradiset tillsammans med härliga vänner.

Alla ombord formligen adopterade Tilda och Agnes och när ankaret åkte upp för gemensam avfärd in i San Blas igen befann sig plötsligt båda barnen på Amande. Vi gick precis bakom dem på vägen ut och det det enda som hördes från deras sittbrunn var barn- och vuxenskratt om vartannat. Det kändes så rätt.

Bland chartergästerna fanns bland andra Hanna och Gavin. Ett ungt par från Irland som sakta var på väg mot Australien för att starta ett nytt liv där. Deras värme och livsgjädje smittade av sig och vi hade några helt fantastiska dagar med snorkling sundowners och karibisk mat. Vi blev nämligen ombordbjudna på kvällsmat varenda kväll, för så ville Mary ha det. Och då blev det så.

Dagen för avfärd kom. Vi skulle åt samma håll, Amande till Cartagena och vi till Puerto Velero utanför Barranquilla. För att komma fram i dagsljus planerade vi avfärd på förmiddagen medan Amande med sina 50 fot planerade avresa sent på eftermiddagen.

Efter knappt ett dygn på havet, precis i soluppgången ropar det till i VHFen. Det är Humberto som har jagat på besättning och båt för att komma ikapp oss. Vi tar härliga avsked av hela gänget när vi ser dem vika av mot Cartagena. Garanterat ingen radiodiciplin på kanal 16 men vem bryr sig mitt ute i ingenstans!