Öluffning på Kanarieöarna bland valar, födelsedagskalas och kackerlackor.

På den lilla ön La Graciosa njöt vi väldigt mycket av det varma havet och den härliga sanden, och väldigt lite av discobåten som var en trogen besökare av ön. Klockan tio på förmiddagen varje dag kom den. Som ett udda inslag i allt det vackra stod den ut en del med sina dunkande partylåtar, uppblåsbara flytleksaker i alla möjliga former och färger, minimala bikinis och klirrande festglas. Det som dock var härligt med den var de glada och dansande människorna som sannerligen bjöd på sig själva. Till frukost, lunch och kvällsmat fick vi uppleva salsarytmer och glädje ut i fingerspetsarna. Men trots detta så hade vi gärna varit utan den ändå och fått njuta av lite lugn och stillhet istället. Ja alla förutom Tilda då, som tyckte vi var partypoopers av värsta sort när vi inte lät henne simma över till katamaranen och dansa med i svängarna.

Sista dagen på ön tog vi jollen till Caleta del Sebo som är en udda, rätt charmig och otroligt sandig liten by. För här finns inget asfalterat utan överallt traskar man runt på små sandstampade vägar, och jag kan bara föreställa mig hur det kan yra runt här när det blåser rejält. Det var en häftig syn att se och färgerna runtomkring blev till väldigt skarpa kontraster i allt det sandiga. Varsin glass och kurragömma hann vi med innan solen började lägga sig bakom bergen. Till skillnad från sommarkvällar hemma så blir det totalt beckmörkt tidigare på kvällen och med vår nuvarande jolle och mindre starka motor så tog det sin tid att ta sig tillbaka till vår ankarvik. Speciellt i motvind och motsjö. Jag tror att det var här någonstans som den idé, som Anders kläckte för ett tag sedan, började få lite fäste även hos mig. Dags att byta upp vår motor? Behöver vi kanske en starkare som med större säkerhet och mer bekvämlighet kan ta oss på utflykter? Vi vill ju se så mycket som möjligt när vi är här och med en starkare motor kan vi ta oss längre sträckor med jollen. Vi får också möjligheten att hitta fler undangömda pärlor som är svåra att nå med segelbåt. Tanken började gro och drömmen tog en ny form även hos mig. Otroligt smart drag av Anders med den där blöta jolleturen inser jag nu i efterhand.

Vi seglade från La Graciosa med vinden i ryggen och solen i ansiktet när vi valde att gå på västsidan om Lanzarote. Vi seglade med spirade segel och hade en helt ljuvlig dag på havet. Alla parametrar var på topp. Då vågorna var minimala hade jag skippat sjösjuketabletterna vilket innebar att jag var pigg och klar i huvudet hela vägen, och bara det är ju en fin känsla. Vi hade disco ombord, skola med fokus på glädje, pyssel i massor och besök av vår första flygfisk! Som en stor klarblå fågelliknande fisk kom den ”flygandes” vid sidan om oss. Och som den flög! Jag har aldrig sett en flygfisk tidigare så jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men jag trodde nog inte att den kunde ta sig en sådan lång sträcka ändå.

Stormfocken testas i fint väder.

Marina Rubicon på Lanzarote

Vi seglade mot Marina Rubicon som ligger på den södra delen av Lanzarote. Där la vi oss för ankare första natten, strax väster om hamninloppet. En väldigt fin ankarvik så länge man höll undan för stenbottnen närmst land. När vi dagen efter tog oss in i hamnen möttes vi av en vacker resort med två stycken pooler som ingick i hamnpriset. Barnen ritade teckningar till en av hamnens Marineros som hjälpte oss med tamparna och snabbt hade de skaffat sig en ny kompis. Vid incheckningen startade de en intensiv kurragömma där tillslut även personalen deltog med återfunna barnasinnen. Det var rent och fräscht överallt, duscharna var varma och restaurangerna svindyra. Väl turistigt och tillrättalagt kan tyckas men barnen älskade tillgången till det ljuva pool-hänget!

Innan vi gjorde den här resan var Anders den enda i familjen som fått lyxen att fira sin födelsedag på båten. Jag har i smyg avundats honom å det grövsta över detta och mer än en gång har jag svurit över att steka pannkaksfrukost på minimal yta med smeten kladdandes överallt. Så lyxigt att få födelsedagssången i akterruffen och äta tårta i sittbrunnen. Men i år fick äntligen även Oktoberbarnen uppleva detta! Med två dagars mellanrum firades min och Agnes födelsedagar och Anders hade fullt upp i flera veckor innan med alla inköp för att få ihop våra olika tårtbeställningar. Ja som han slet och som vi njöt av vad som komma skulle, och det var verkligen precis sådär härligt att fylla år i sommarvärme som jag drömt om. Pannkaksfrukost i sittbrunnen och sangria i eftermiddagssolen är något jag kan tänka mig att beställa varje år. Tillsammans med fina besättningen från Mamosa fick jag en helt perfekt födelsedag och fick även lyxen att öppna födelsedagspaket! Detta var inte något jag hade räknat med då jag och Anders lagt det lite till sidan under tiden vi är ute och reser, iallafall åt sidan för oss vuxna. Jag njöt också av lyxen av internet och tillgång till mobilnät då jag på så sätt fick ta del av vänners hälsningar hemifrån. Än en gång tack till er alla, ni var många som gjorde min dag speciell!

Pannkaksfrukost med extra allt!

Coolaste tårtljuset

Agnes ville sedan absolut ha ett piratkalas på sin födelsedag, och vilken setting passar inte bättre än en ”öde” ö till det? Dagen innan hade vi seglat vidare från Marina Rubicon till Isla de Lobos, en liten ö strax norr om Fuerteventura. Riktigt öde var den kanske inte och tur var ändå det. För oavsett hur vackert det är runtomkring så behövs det vänner med för att få ett riktigt lyckat kalas. Och norsk skönsång såklart. Agnes blev överröst med kärlek från så många håll och jag blev tårögd mer än en gång under dagen. På kvällen slog Nausica sitt personbästa och tog emot 15 personer i sittbrunnen. Tack besättningen på Elvira och Mamosa för en fantastisk dag. På kvällen fick vi in lite täckning i mobilen och vi kunde lyssna till bästisen Almas födelsedagshälsning hemifrån. Det var en väldigt nöjd och lycklig fyraåring som på tidiga natten somnade i mitt knä i sittbrunnen till ljudet av vuxnas prat och skratt.

Vid Isla de Lobos låg vi några dagar och njöt av den vackra lilla lagunen med det turkosa vattnet och alla snorklingsmöjligheter. En tidig morgon tog vi jollen och ankrade med den en bit bort från den vanliga ankarviken. Här hoppade familjen i med snorkel och cyklop och Agnes fick prova sin fina present som hon fått av Sanna. Tilda snorklade med sin våtdräkt och simmade med mig en bra stund, alldeles fascinerad över den nya världen under henne. Bland färgglada fiskar, koraller och snäckor hade vi skola under vattnet den dagen. Trötta och med en och annan saltvattenssup rikare tog vi oss sedan tillbaka till Nausica, lagom till att solen började steka ordentligt igen.

Vi hade bokat plats i Marina Rubicon med tanke på stormen Leslie, som till en början beräknades dra över Kanarieöarna. När så dennes rutt ändrades beslutade vi oss för att fortsätta ner mot Fuerteventura istället. Vi tog oss till den mysiga lilla hamnen i Corralejo där vi till en början hade tänkt att ligga för ankare strax utanför hamnen. Hamnen är inte speciellt stor alls och med endast sex stycken gästplatser hade vi ingen större förhoppning om att få plats. Vi hade dock tur för en plats fanns kvar. Denna låg så fint bredvid Mamosa så vi ändrade snabbt våra ankringsplaner och backade in bredvid den norska flaggan istället. Tilda och Agnes var överlyckliga över detta grannskap och vi vuxna njöt av kvällsdrinken tillsammans när barnen för en gångs skull somnat i sina sängar istället för i ett knä i sittbrunnen. Corallejo var en mysig liten stad. Lugnare och skönare tempo som andades mer genuint och äkta. Små mysiga fiskeresturanger längs med hamnen varvades med kritvita sandstränder och häftig surf. Här gjorde vi en personlig markering att vi ville tillbaka till.

Det här med kvällsrutiner ser lite annorlunda ut än hemma och jag tror vi kan räkna på en hands fingrar de gånger barnen somnat i ”vanlig” tid. I början var vi oroliga för det. Men vad spelar det egentligen för roll att vi nu äter kvällsmat när vi i vanliga fall gick och la oss? Eller att vi hoppar i havet för ett kvällsdopp långt efter att barnkanalen hemma slutat sända? Eller för den sakens skull, unnar oss sovmorgon väldigt mycket oftare än vi har lyxen att göra i vardagen hemma. Barnens båtskola håller ingen konsekvent starttid och i början undrade Tilda om hon försovit sig. Nu har hon insett att skolan börjar lite närsomhelst under dagen beroende på väder, vind och huruvida vi ligger i hamn eller seglar. Men såvida vi inte är allt för sjösjuka så försöker vi hålla någorlunda konsekvent skola ombord, även om skolan i sig inte alltid innebär vid en skolbänk med penna och papper. Tilda vill gärna ha skola även lördagar och söndagar men där har jag sagt ifrån att läraren vill ha ledigt. Och det är icke förhandlingsbart. Läraren vill också ha höstlov. Men å andra sidan sker undervisning alla vakna timmar däremellan och oundvikligen lär vi oss enorma mängder om havet, djur och natur, språk, kulturer, människor, om varandra och om handdiskning, hållaordningpåminimalyta, bråka, dela och mycket annat. Det ingår också en hel del om hur man sparar på vattnet mest effektivt, vad som händer när vi spolar i toaletten, hur man rensar en förgasare, hur många dagar man klarar sig utan att duscha och hur sjutton man lurar en fisk på kroken. Fast det sista har vi inte riktigt fått kläm på än. Iallafall inte de exotiska fiskarna.

Vissa dagar är det extra svårt att hålla sig vaken efter alla intryck.

Efter mycket räknande på vår budget och dividerande fram och tillbaka. Excell-ark för plus och minus med längre staplar på minus, men uppvägda med en hel del ”men nudlar är väl rätt gott ändå…” så tog vi tillsist beslutet. Vi har råd med en ny motor till jollen. Eller råd och råd, men den kommer att ge oss så mycket i upplevelser så vi blir åtminstone rika på äventyr när vi sitter där och sörplar i oss vår nudelsoppa. Sagt och gjort, spaningsarbetet var i full gång. Otroligt nog hittades en riktigt bra deal från en affär på Teneriffa där ”vi” (läs: Anders) lyckades förhandla till sig ett bra pris på både motor och jolle. Samtidigt kunde vi också lämna in vårt nuvarande paket. Alla som känner Anders känner också till de enorma skills han besitter i att förhandla till sig bra affärer. Hemma är han Kung de la Blocket och utan denna egenskap hade vi aldrig kommit iväg på vår resa två år tidigare än vi först planerat att göra. Så vi styrde mot Teneriffa. Detta innebar tyvärr att vi inte fick se lika mycket av Fuerteventura som vi hade hoppats på men det fick vara så, den här gången. Vi tog en sista öl i Mamosas mysiga sittbrunn och det kändes däremot så mycket mer sorgligt. Vi håller alla tummarna för ett snart återseende på Las Palmas.

När vi styrde ut från hamnen i Corralejo fick jag plötsligt syn på en sköldpadda! Mitt i hamninloppet simmade den obekymrat runt vid ytan och tittade nästan förnärmat på mig innan den dök ner under ytan ”Komma här och störa mig i mitt fredagsmys”. Några sekunders kontakt med detta vackra och häftiga lilla djur men det kommer jag bära med mig länge.

Vi hade en lugn och fin segling mot Teneriffa, tyvärr med inslag av en hel del motor. Åh vad vi ogillar motorljudet och in i det längsta försöker vi att undvika det. Santa Cruz marina hade vi läst skulle vara lite bökig att gå in i när det blivit mörkt så därav kände vi viss tidspress. Marinan i sig är stor och ligger väl skyddad men jag kan förstå att det kan vara lite besvärligt att hitta inseglingen till hamnen när alla ljus ifrån staden försvårar. Ett dygn tog det för oss från Fuerteventura till Teneriffa och under den här seglingen var barnen inte alls pepp på båtlivet. Det var en del sjösjuka på sina håll och familjen kom inte riktigt in i rytmen. Jag tycker det stämmer det som vi läst och hört från flera, att endygnsseglingar är de värsta att göra. Man blir inte av med sjösjukan och långseglingslugnet hinner inte riktigt infinna sig.

Men när vi plötsligt, långt bort i fjärran fick se det där jätteblåset från ett stort djur så hade alla i familjen glömt det. Den här gången var valen inte lika långt bort ifrån oss och närmare kom den. Och närmare. Och närmare. Tillslut stod vi alla fyra och höll andan och jag visste inte riktigt om det kändes bra eller ej när valen, bara ett par meter ifrån oss, plötsligt gjorde ett dyk ner under Nausica. I det klara vattnet kunde vi se den stora kroppsmassan, förvånansvärt graciöst, långsamt försvinna under oss för att en stund senare lika långsamt och graciöst dyka upp på andra sidan. När chocken släppt gav hela familjen upp ett lyckotjut som troligtvis hördes hela vägen tillbaka till Fuerteventura. Det var en overklig upplevelse. Senare fick vi även besök av en flock med fenvalar som med sina stora fenor, likt stora men betydligt lugnare delfiner, simmade mot oss och runt oss i sin väg bortot. Tack du underbara hav som gav oss detta. Jag lovar att vi ska fortsätta ta hand om och respektera dig så bra som vi bara kan.

Vi krossade sedan vårt personliga rekord med att bada på 3500 meters djup. Det blev ett kort dopp och väl fastknytna i båten kände vi oss ändå lite spaka efter att ha sett vilka enorma djur som finns här strax under oss.

I Santa Cruz marina fick vi en fin plats med utkik över öns vulkaner. Vi hamnade bredvid en annan svensk båt som otroligt nog varit ute och seglat i 7 år! De delade med sig av en hel del tips om stort och smått, alltifrån bra ankringsvikar i Karibien till vilka fällor som kan vara bra att ha mot kackerlackor. Vi har även fått tips om just metoder mot kackerlackor av Anders morbror Leif, bättre att mata dem än att spraya dem vill jag minnas att du skrev. Och med de orden i huvudet gick vi på jakt, ja nu utifall att dessa små djur skulle hitta oss. Kackerlackor är något vi förstått att de flesta långfärdsbåtar förr eller senare råkar ut för och jag bearbetar mig själv till att tycka det är ok.

Vår jolle görs iordning för försäljning.

Santa Cruz marina i soluppgången.

Vi gick även på annan sorts jakt då det visat sig att leverans av jolle och motor tagit längre tid än vi trott och plötsligt blev kommunikationen med leverantören väldigt sparsam. Men i all frustration över siestans loja attityd så fick vi uppleva Teneriffas huvudstad som visade sig vara både mysig och vacker trots storstadspuls. Några dagar med regn och en hel del blåst efter stormen Leslie, som höll sig på fint avstånd från oss, fick vi också och i detta tog vi spårvagnen upp till San Cristóbal de la Laguna. Detta är Teneriffas gamla huvudstad och en otroligt charmig stad med mycket färg och liv.

Barnen försöker lära sig jonglera och dansar till clownens disco.

Vi hade tänkt att spendera en förmiddag här men när det fanns så mycket att se föreslog jag lunch på en vegansk resturang som såg mysig ut. Anders, som inte är lika inne på det vegetariska som jag, såg förvånansvärt positiv ut ändå när jag styrde stegen ditåt. Och så gott det var! Vi äter såklart mycket vegetariskt redan och barnen gillar det men jag har aldrig sett Tilda sluka en rödbetsbiff så snabbt tidigare. Agnes var kanske inte riktigt lika nöjd och jag fick ett ärligt kort på henne som satte lite perspektiv på vad vi andra tyckte var delikatess. ”Mamma! Vad ÄR det här egentligen?” Hon fick köttfärssås till kvällsmat.

Dagarna gick och ingen motor kom. Frustrationen steg, så jobbigt att vara fast i solen, så irriterande att tvingas genomlida ännu en dag i paradiset, fy så synd det är om oss. I hemlighet tyckte vi kanske det var lite synd om oss men ingen vågade andas något om det. Och motorn kom tillslut, och så gjorde även kackerlackan.

Men till det roliga först, motor och jolle blev sannerligen en succé. Anders blev som ett litet barn på julafton och ögonen lyste ikapp med solen när han äntligen fick öppna detta stora paket. Det mekades, skruvade och blåstes och det gick nästan att ta på hans glädje och stolthet. En rejäl jolle med en rejäl motor, så mycket mer stabil än den förra och så mycket mer pålitlig. Vi har slitit rätt mycket med den gamla motorn och bara att slippa ducka för alla svordomar som viner runt öronen när den ska startas, är värt hur mycket som helst.

Så till kackerlackan, för jag väljer att skriva i singular då vi faktiskt bara har sett en än så länge. Jag är dock väl medveten om er alla som nu sitter och hånskrattar åt mig ”Ha! En kackerlacka kommer ALDRIG ensam!” Sedan vi kom in i kackerlacksregionen har vi läst på ordentligt i hur man ska leva, lukta och vara för att inte få in dem. Vi har följt detta till punkt och pricka och varit noggranna med att skölja frukt och grönsaker, plockat bort all kartong från matförpackningar och går aldrig ombord med skorna utan att skölja dom ordentligt. Vi såg oss själva som mästare. Men så en kväll stod den bara där. Som en liten pansarbeklädd legosoldat med långa tentaklar traskade den obekymrad runt på köksbänken och visade stolt upp att den minsann lyckats. Någon sa till mig en gång att se dem som ett troget husdjur. Jag avskyr mitt husdjur och jag har nu placerat ut ett dussin ”matdosor” för alla eventuella polare som kryper runt här. Jag har även inhandlat superstarkt spray och dansat alla utrotningsdanser jag kunnat youtuba upp på nätet. Nu är det fullt krig i paradiset