Rustade inför Madeira!

Vi låg i Porto i några dagar och väntade ut hårda vindar som drog förbi ute på Atlanten innan vi siktade nosen söderut igen. Härifrån var planen att segla mot den mysiga staden Figueira da Foz. Tyvärr la sig vinden helt medan vågorna som byggt upp under några dagar, höll i sig och gungade oss envist runt. För motor och med sjösjukan i halsen tog vi oss sakta, sakta längs med kusten. Det var på tok för rulligt för min del men barnen var nöjda eftersom när mamma är sjösjuk så får man äta sura godisar. Jag har nämligen upptäckt att det är ett av de bästa botemedlen mot denna envisa åkomma. Stugeron tillsammans med sura godisar. Anders menar att det är en dålig undanflykt för att få äta godis, jag hävdar stenhårt motsatsen och barnen hejar starkt på mig. Eftersom de också känner av samma sjösjuka när det börjar prasslas med påsen och då givetvis får ta del av det magiska botemedlet. Tre av fyra nöjda, bra statistisk tycker jag och fortsätter med konceptet.

Vi sov mycket i den rulliga sjön, både barn och vuxna blev bryskt vaggade. Det kändes mäktigt att se hur stora lastfartyg försvann helt i vågdalarna och det killade i magen på oss när vi åkte hiss upp och ner. Ja för det kändes faktiskt så emellanåt. Vågorna är väldigt annorlunda än de vi är vana vid hemifrån. Så trots att de är större så känns de enklare att hantera på något vis. Hade vi bara haft lite vind att segla på så hade även jag njutit av åkturen. Men vi hade fina stunder också på den här seglatsen. Delfinerna var minsann exalterade över den härliga cirkusen som havet bjöd dem och de hoppade högt och vilt vid vår sida. Vid ett tillfälle såg vi en delfin bredvid Nausicas nos som hoppade säkert tre meter upp i luften! Det kändes trickfilmat och jag förundrades över hur starka dessa graciösa djur måste vara för att klara av ett sådant skutt. Vid ett annat tillfälle såg jag en ensam fena komma glidande emot oss. Det var när vi hade kommit närmare kusten och vågorna hade lagt sig en del. Haj har vi sett förr i de exotiska haven vi nu seglar i, men aldrig i den här storleken och aldrig så här nära inpå. Det var en rejält tilltagen fena som vi mötte och jag kunde höra den otäcka bakgrundsmusiken från diverse hemska filmer i mitt huvud. Eller så var det slagen från mitt egna skräckslagna hjärta som skenade i panik. Jag höll iallafall fast mig med ett rejält tag om ratten och kontrollerade noga att barnen satt fast i sina säkerhetslinor. Ingen ska bada nu.

Här har vi betydligt mysigare sällskap

Figueira da Foz var lika charmigt som namnet låter. Vi hittade en otroligt vacker och välfylld marknad strax intill hamnen och nu var det min tur att hamna i mathimmelen. Jag gick loss på oliver, nötter och kryddor i lösvikt, exotiska frukter och grönsaker som smakade himmelskt oavsett om det var en vanlig liten gurka eller färska fikon och solmogna mangos. Det var en sådan färgsprakande kombination av dofter och smakupplevelse att jag tappade helt grepp om tid, rum och plånbok. Jag sa ja till allt barnen pekade på. De hade även en stor fiskdisk och där lyxade vi till det med färska räkor till kvällen.

I staden fanns också en mysig liten badplats samt en gigantisk sju-mila sandstrand. På eftermiddagen skulle det fixas lite i båtarna så jag tog Tilda, Agnes och Sanna från den norska båten Mamosa och gick och badade. Det blev en spännande upplevelse när barnen började bråka om en spade och plötsligt gick åt tre olika håll. ”Jaha, nudå?” tänkte jag där jag stod kvar i mitten. Det är dock tre mycket kloka barn så det hela löste sig relativt smärtfritt. Sedan byggdes de tjusigaste sandslotten med både tinnar, vallgravar och detaljer på proffsnivå. ”Ge mig bara spik och hamburgare så fixar jag det” sa Agnes till mig när ett av tornen rasade. Älskade barn. När de andra var färdiga gick vi till strandbaren som hade happy our och beställde in vår allra första stranddrink. Oj så gott det smakade! Barnen fick premiera i att köpa glass helt själva och det var tre minst sagt stolta barn som kom skuttandes tillbaka. Tildas blick sa mig att hon insåg vilken ny värld som nu öppnat upp sig för henne.

Ja, här är det bara vuxenhänder!

På kvällen hade vi tapas tillsammans i Mamosas stora sittbrunn och mumsade på allt möjligt gott. Agnes somnade som vanligt i Anders knä med de vuxnas skratt i öronen. Tilda och Sanna fick en uppesittarkväll och njöt av lyxen med att få titta på film tills ögonen gick i kors.

Vi ville ner mot Lissabon där vi strax skulle få besök av Lars och Lisbeth, Anders föräldrar, så jag och Anders planerade en dygns-segling dagen efter. Vi försäkrade oss om att vågorna hade lugnat sig och stack sedan ut vid lunchtid. Vi hade till en början en fin seglingsvind och hela familjen njöt. Vi åt melon och dansade till jazzmusik och Gröna små äpplen av Monica Zetterlund. Det var en strålande dag på havet som resulterade i en fantastisk solnedgång. Tyvärr dog vinden ut helt under kvällen och vi fick gå för motor. Eftersom jag och Anders har vår säng rakt ovanför motorn så är det som att ha sitt öra tryckt mot en hårdrocksconcert när man ska försöka sova under motorgång. Men ofta är vi så trötta ändå så inte ens lite elgitarr kan förstöra skönhetssömnen. Den här kvällen hade jag dock svårt att somna så när Anders kikade in för att se om jag var vaken kilade jag snabbt upp med honom i sittbrunnen. Däruppe hade vi en sådan mareld runt båten som jag aldrig förr upplevt. Det var som att segla i ren silver. Kontrasterna var knivskarpa och vi såg fiskstim under ytan som glittrande raketer som for fram. Sedan kom delfinerna. Det är synd att jag använt ordet ”magiskt” så många gånger redan under den här resan för nu vet jag inte hur jag på annat sätt kan beskriva den här nattliga upplevelsen. De stora livliga djuren rörde upp så mycket mareld när de jagade fisken och att se dem i silvriga kontraster under ytan var obeskrivligt. Jag kommer bära med mig känslan av att stå där tätt tillsammans i natten och njuta av detta skådespel. Tack älskade Anders för att du kom ner och hämtade mig.

Kvällens underbara solnedgång

Vi hade siktat in oss på Cascais, som ligger strax väster om Lissabon, och där hade vi fått tips om både vacker natur och fina restauranger. Vi är överlyckliga över alla fina tips vi får av er, tack! När vi kom fram till hamnen blev vi hänvisade en plats och även informerade om priset för vår båt. Här var det dyrare än vi nu blivit vana vid. För vår 36 fotare kostar det 43 euro/natt. Alltså i princip hela vår dagsranson som ligger på cirka 500 kronor. ”Nu blir det gurka till lunch” informerade jag barnen innan vi hoppade i land. Men oh vilken vacker stad Cascais är. Mysig, vacker och väldigt vänlig.

På eftermiddagen kom sedan Lars och Lisbeth ner till båten och det blev ett glatt återseende. Det var längesedan vi sågs och barnen var väldigt lyckliga över att ha farmor och farfar ombord. De överraskade oss också med att ha bokat en stor lägenhet där även vi fick plats att sova och med det ljuvliga som stavas tvättmaskin! En väldigt fin gest som blev enormt uppskattat. Vi stuvade in 30 kilo tvätt, symaskin och lattor i bilen (som de också hyrt!) och begav oss lyckliga mot lägenheten. Efter lite kvällsfika la vi upp en plan. För att maximera dagarna innan överfarten till Madeira så skulle jag och Anders för första gången på fyra månader sova i olika sängar. Medan Anders kickade igång vår underbara symaskin och lastade maskin efter maskin full med tvätt, så tog jag mig tillbaka till båten. Där spenderade jag kväll, natt och förmiddag i olika mer eller mindre graciösa positioner för att få varenda liten vrå av Nausica ren. Jag hittade en gammal tandborste som jag använde i varenda litet bortglömt skrymsle av båten. Dagen efter gjorde vi samma upplägg och jag tror att både jag och Anders kommer drömma mardrömmar om tvättmedel och skurborstar i flera veckor efter de här passen. Men det gav resultat. All tvätt blev tvättad, en hel hög med sy-arbeten som legat efter oss blev gjorda och Nausica luktade rent och fräscht av grönsåpa genom hela hamnen. Jag skulle precis slänga de sista soporna när jag lyfte på soppåsen och upptäckte en inkräktare! Min första panikslagna tanke var Kackelacka! ”Det var ju självaste f-n att du skulle komma hit och hur sjutton har du lyckats gömma dig?” Det var ju inte direkt första påsen sopor som jag tömde. Efter att ha lugnat ner mig lite inser jag dock att det inte alls ser ur som en kackerlacka, men jag kan säga att jag blir inte helt lugn förrän Anders fått se bilden och direkt avfärdat den. Jag undrar dock fortfarande hur den kommit hit och om den kommit ensam…

Förutom all städning och sy-arbeten vi lyckats göra här så har vi också gått igenom riggen, servat motorn och bunkrat det sista vi tycker att vi behöver inför överfarten. För nu har vi bestämt oss för att segla ut till Madeira. Vi planerar att segla på måndag, alltså i övermorgon, som väder och vind ser ut just nu. Det känns bra och vi är väldigt laddade och förberedda men jag hade ljugit om jag inte skrev att jag känner mig nervös. Fem dygn planeras seglingen att ta och kommer därmed vara den längsta överfarten vi hittills har gjort. Vi kommer att skicka sms från satelittelefonen till Nicolina som i sin tur uppdaterar vår position här på bloggen. Det är en underbar utmaning framför oss men emellanåt undrar jag också vad vi håller på med. Fast jag undrar det på ett bra sätt. Liknande tankar har jag haft hemma också men då är det mer i stil med ”Jag hinner knappt träffa min familj i all logistik, vad sjutton håller vi på med?”. Jag tror starkt att den känslan jag har nu är mer hälsosam ändå.

Agnes i dagens skola. Hur man lär sig att byta ett dieselfilter.

Tilda i dagens skola, hur man lär sig att njuta av livet.

Vi har haft mysiga dagar tillsammans med Lars och Lisbeth och vi är väldigt tacksamma över allt de ställt upp med. Vi har med bil istället för sparkcykel tagit oss runt till olika båtbutiker, tvättmaskin istället för handtvätt har vi fått kläderna rena, vi har sovit i en riktig säng flera nätter och vi har haft kul under tiden.

Idag har vi varit inne i Lissabon för lite sightseeing. Tyvärr hann vi inte se riktigt så mycket av staden som jag hade önskat men i gengäld fick vi en härlig stund på en lunchrestaurang. Det var god mat och en lyxig utsikt. Barnen fick fri tillgång till pennor och papper och hittade varsin soffa att breda ut sig i. Vi vuxna fick därmed tid till djupa diskussioner och ett ordentligt snack om politik. Vi alla fyra har samma grundvärdering kring människor och lika värde. Att vi sedan har olika åsikter om andra saker förgyllde bara lunchen. Det blev bra drag i diskussionen men när hetluften lagt sig kunde vi skåla som vänner igen. Härligt att inte alltid vara överens!

Agnes är trött på sightseeing och har här slocknat på pappas axlar

Vi har umgåtts med så många olika kulturer, färger, kärleksrelationer och samhällsklasser redan på vår resa och jag slås hela tiden av hur otroligt mycket vi lär oss. Av livet här, av att få möjligheten att träffa och prata med alla dessa människor. Hemifrån får jag rapporter om bedrövlig statistik inför valet. Det gör ont att läsa och jag blir ledsen in i själen, men framförallt blir jag förbannad! Det är svårt att ta in och på lite avstånd känns det nästan löjligt att detta händer. Vi har redan svaret på vart Sverigedemokraternas politik leder oss. Allt det hemska vi läst om i historieböckerna när vi gick i skolan och alla fruktansvärda öden vi har ryst åt så många gånger. Vi har facit svart på vitt åt vilket håll deras parti vill ta Sverige. Det är inte för ett Sverige där kvinnor har kvar sina självklara rättigheter, eller för ett jämställt Sverige med lika vilkor för alla oavsett var i världen man är född, inte heller för demokratin eller för den framtid vi vill ge till våra barn. Vi kommer följa valvakan med spänning och nervositet härifrån och skickar samtidigt en massa kärlek till alla starka människor där hemma som står upp mot detta.