Mot Helgoland!

Det hade hunnit bli mitt på dagen innan vi lämnade Kiel för att ta oss in i Kielkanalen. Återigen var vi belönade med sol och värme och vi kände oss väldigt taggade på att påbörja slussningen. Då jag är den som är ansvarig för att Nausica ligger bra i denna manöver så kände jag ett stort ansvar och hade under hela förmiddagen förberett mig på denna stora uppgift. Jag och Anders har slussat en gång tidigare, i Skottland då vi seglade hem Nausica. Men då var vi 6 vuxna och inga barn och därmed en något stabilare besättning om något skulle gå fel. Så nu kände jag ett tyngre ansvar. Jag hade klätt mig i stabila skor, smidiga kläder, jag hade kört uppvärmning på kajen som förstaklassens friidrottare med upphopp och smågrodorna och kände mig mjuk och smidig i kroppen. Tampar var snyggt och prydligt förberedda. Fendrar låg surrade på exakt rätt ställe. Jag var så otroligt redo! Det låg något häfte uppslaget på navigationsbänken såg jag i förbifarten, men jag hade inte riktigt tid att läsa det. Jag skulle bara ner i båten och fylla på vätskedepån, det gäller ju att inte ligga back i en sån här svettig uppgift. ”Är du redo?” frågade Anders. Jag bara visade med en svepande rörelse över båten… ser du hur redo jag är??

Så var det dags och vi närmade oss inloppet till Kielkanalen. Woho nu kör vi!!

”Det blinkar lite lampor där borta Anders”… ”Jaaaa…. och du har väl läst sluss-häftet?”. ”Erhm…. nja… lite snabbt. Det stod på tyska… och jag läste ju franska i skolan… så…” Lamporna, och en del annat, visade sig vara viktiga att ha koll på. Sån tur att jag har en man som faktiskt läser sådana där häften, och som också är rätt så duktig på tyska. Ännu mer tur att han inser att jag inte gör det. Innan vi fick lov att ta oss in i slussen skulle en drös med vad som såg ut som nord Europas största fartyg först ta sig in. Sedan skulle vår lilla mini-båt knö in sig bakom dessa jättar. Himmel vad nöjd jag var över alla mina extra tampar!

Sedan gick allt så otroligt smidigt. Vi puttrade in i slussen, knöt fast oss (med en perfekt längd på tampen och sådan precision i avståndet mellan fendrarna att man skulle kunna tro att en riktig sluss-expert knutit fast dom!) och sen låg vi liksom bara där medan allt runtomkring bara skötte sig av sig själv. Inget skrikande på tyska, inget slitande någonstans, ingen panik alls. Inte ens ett litet upphopp behövdes. Så här i efterhand tror jag nästan att jag hade kunnat skippa all min uppvärmning där på kajen och behålla lite mer av min värdighet. Men men.

Kielkanalen var vacker, lummig och betydligt mer trafikerad än vad jag föreställt mig. Tydligen stod det också i häftet, att det är världens mest trafikerade kanal. Men tänk, jag lärde mig detta även om jag inte läste häftet. Första natten i kanalen så hittade vi en urmysig liten idyllisk brygga vi förtöjde vid. Alldeles intill skogen. Eller egentligen låg den precis vid en byggarbetsplats så den var varken mysig eller idyllisk. Men den var alldeles gratis. Och skogen kunde man skymta bakom plåtskjulen. Dagen efter fortsatte vi att puttra längs kanalen och njöt av allt vad kanalsegling innebär. Stilla, upprätt och möjlighet till en massa skoj ombord.

Här är det polering av båt och barnen tränar någon form av yoga tror jag..

Vi kom fram till Brunsbüttel mitt på dagen och kände därmed att vi hade fått en eftermiddag i bonus. Vi trodde att sista sträckan skulle ta betydligt längre tid, men eftersom vi inte hade så mycket att titta på där vi övernattade, så kom vi iväg tidigt på morgonen. Detta gynnade oss i slutändan då vi hann med glass på ett italienskt café. Och vilken glass sen! Mycket glass har vi ätit i våra dagar och att hitta en sådan tiopoängare i den här relativt lilla staden, det trodde jag inte!

Anders tog vinnarsmaken, after eight, och varje gång han råkade vända bort huvudet från någon av oss i familjen, försvann en liten bit av den. Jag undrar om han egentligen fick smaka på den själv. Men han tog igen hämden senare med att köpa 17 konserver av grönkål i närmaste matbutik. Jag tror inte ens han egentligen tycker om grönkål. Han lyckades också smuggla med diverse konstiga soppor, frystorkad snabbmat och, såklart, en konserv grönkål MED korv… det finns kanske fler människor därute som känner samma glädje som min man i denna konserv-himmel, men just där och då var han väldigt ensam. Och så galet tungt att bära hem sen! Speciellt med två stycken trötta barn. Återigen hördes vi långväga genom hamnen.

Under dagen hade vi laddat ner grib-fil efter grib-fil för att få bra koll på vädret. Vi var så sugna på att ta oss ut till Helgoland dagen efter men det visade hårda vindar med byvindar upp mot 20 m/s. Vi var båda överens om att har vi möjligheten att välja, så ska vi inte ge oss ut i sådana vindstyrkor. Vi ringde även till Dan, vår meteorolog, och stämde av och han gav också rådet att vänta. Så fick det bli och det var med den tanken vi gick och la oss. Morgonen efter hade vi samma prognos. Men en halvtimme innan vi var tvungna att ge oss iväg (för nu börjar tidvattennavigering serni!) så visade grib-filerna en betydligt bättre prognos. De hårda vindarna skulle inte komma förrän senare på kvällen/natten och då skulle vi vara tryggt i hamn i Helgoland. Vi tog ett snabbt beslut att ge oss iväg. Eftersom det här var första gången då vi skulle navigera med tidvatten så ville vi inte ge oss ut för sent och riskera att hamna fel i strömmarna. Vi tittade snabbt på klockan och sedan på varandra och i någon form av tyst uppgörelse så satte vi tidtagaruret. 30 minuter startar nu! Så plötsligt kastades jag tillbaka till larm-rummet på akuten. Fast där har vi som standard 3-4 minuter på oss när det är nåt stort larm på gång. Men känslan var ändå densamma, fokusera! Det absolut första jag gjorde var att ge paddan till barnen. Ge och ta ombord, jag tror att jag har nämnt vikten av det tidigare. Och det lönade sig, 30 minuter senare var båten segelstuvad, alla tänder var borstade, näsorna insmorda och vi var iväg!

Ser ni kajaken i bakgrunden?! Honom träffade vi på ute i rännan. Han såg lite felplacerad ut bland alla stora fartyg kors och tvärs men det var en nöjd tysk som verkade trivas utmärkt med sin placering i livet.

Vi hade en fantastisk segling över till Helgoland. Tidvattnet gav oss en rejäl skjuts ut ur floden Elbe och vi slörade i dryga 10 knop! Vinden ökade allt eftersom och andra halvan av seglingen hade vi en fin halvvind mellan 7-10 m/s. Vi fick smaka lite på Nordsjöns vågor och jag kände av sjösjukan emellanåt men klarade mig bättre än någon i familjen hade trott. Barnen är så vana vid att se mig hängandes utför relingen sen seglingen i Polen förra sommaren, så det har blivit en standardlek med dockor och nallar hela hösten. ”Agnes min nalle är lite sjösjuk, kan du hålla honom i öronen medan han kräks?” gick Tilda runt och lekte med sin lillasyster. Men än så länge har jag alltså klarat mig, jag tänker att jag sparar mig lite till de mer exotiska fiskarna. Det är ju ändå dem vi vill göda. Agnes håller dock Nordsjöns fiskar glada lite till, men hennes humör dalar inte för det! Hon kräks, somnar och vaknar sedan på sin allra bästa sida. Så när vi närmade oss Helgolands kust var hela båten full av glada tjo och tjim igen. Vi tog sikte på sydhamnen och när vi kom in i ytterhamnen fick vi se stora sälar och en polishelikopter som gick ned för landning. Alla var så exalterade så tillslut fick Anders ryta ifrån ”Fokusera nu rorsman! Du håller på att köra in i pirarmen!” Och det var inte med någon humor i rösten här inte. Jo strömmen var stark också här ute det märkte jag, även om det inte forsade på samma sätt runt pålarna som inne i Elbe flod. Jag tror att Anders pustade ut rejält när vi väl låg förtöjda i hamn. Vi hade tillsammans tagit oss till Helgoland! Under egna segel, för egen maskin, på egna ben. Vi kände oss som Columbus som erövrat ett nytt land och den exotiska känslan i kroppen bara bubblade ur oss! Vi fick äntligen hissa den första av gästflaggorna som min mamma har sytt! Jag var så lycklig så jag ville skrika. Det gick en man på kajen vid oss. Den enda mannen som var ute i blåsten och på något vis ville jag väl delge honom allt det fantastiska i denna stund. Jag ville åtminstone säga hej till honom och varför jag skrek det jag gjorde det vet jag inte, kanske just för att jag hade en sådan exotisk känsla i kroppen. Hola!!!!! skrek jag högt och glatt över den tyska lilla hamnen. Anders gick snabbt ner i båten och började laga mat. Fantastiskt fint att vara på resa tillsammans.